Vilket material i kanoten?

[Stuvarn]

Bara fördelar med lätt kanot/kajak

Sen får vi inte glömma att det är lite roligare å paddla med en lätt fin styv välbyggd kanot/kajak! Känns lite piggare kvickare mer lätt accad Precis som det är mkt roligare cykla/träna på ett fin styv lätt racercykel, svarar blixsnabbt, flyger fram över backarna .....
Jag får i alla fall fram lyckokänslan/ruset på båda!

/Janne

 

[Brune]

Kan bara hålla med dig Anders Dom kilona gör otroligt mkt just i dom lägena!

/Janne

Det är väl inte fibern i sig som avgör vikten i första hand utan hur mycket polyester vinylester eller epoxi man lyckats suga ur laminatet som avgör vikten.Sen är det nog si och så med viktangivelserna och att de varierar en hel del .Min Albacore väger 26 kilo .I specen är det angivet 25 tex .De där extra kilona över 20 kilo avgör ganska mycket när man skall lyfta den på taket ensam.
Jag tror hellre att jag har de där extra 5 kilona på magen i stället för att lyfta upp dem på biltaket!
Anders

Min förra kajak P&H Sirius med skrov av kolfiber och Kevlar men med däcket av glasfiber (grundlurad) vägde utan packluckor och utan roder 20,7 kg (vägt på en krönt våg på jobbet).

Min nya (köpt 2007) kajak en Trapper Albacore i kolfiber och Kevlar är med packluckor och roder är märkbart lättare än Siriusen, jämförde med en kajak i vardera handen innan jag sålde Siriusen. En gissning är att min Albacore väger < 20 kg och då har min Albacore en extra packlucka bak (som är standard på nästan alla av Trappers övriga modeller). Jag valde att inte ha någon vägg mellan de 2 packluckorna bakom sittbrunnen.

Med min längd på 167 cm gör dom 5 kg mycket då kajaken ska upp på biltaket. Men förutom att investera rätt så många extra 1000-lappar för spara in dessa 5 kg, så investerade jag några 10r på en pall. Underlättar väldigt när jag ska spänna fast kajaken på biltaket (när spännremmarna ska runt/över kajaken)

Per

 

[Mezzner]

Jo, jag håller med om att det ibland är marginalerna som avgör.
Har en bil som är lite högre än den andra, och det har påtagligt stor betydelse för hur man lägger upp kajakerna. En pall är ett rätt smart lösning.
Och även om jag brukar lägga två havresäckar på axeln utan problem, så är det ändå så att nånstans kring drygt tjugo kg så blir det skillnad när man svänger runt och hanterar en kajak. En kajak på närmare 30 kg är lite seg och kräver lite balanserande, medan en under 20 går att hantera lite hur som helst.

Håller också med om att man kan stå ut med lite ömtåligare kajak för låg vikt - men om man ska jämföra vikten på olika material, så blir det förstås "orättvist" om inte hållfasthetsegenskaperna är lika. Själv brakar jag ogärna upp på steniga stränder oavsett laminatet, jag gillar inte att lämna gelcoaten kvar över hela stranden...

 

[ulfjohansson]

Kirton Inuk i kolfiber väger 15 kg med luckor (gamla tunga sorten) rund lucka fram, stor oval bak. Glasfibermodellen väger 25 kg. Visst är skrovet mjukt, men det gör jobbet.
Kajaken till höger på bild är en sådan, tonåring som använts flitigt året runt.
Så visst går det att bygga lätt.

När klubbens gamla Struer K4 gick av på mitten mätte jag tjockleken. Den var 4 mm tjock och byggd i tre lager (Ingen glafiber!). En 2 mm fanér med glasfiberväv på varsida borde väl bli hyggligt stark?
Hur mycket styrka ger listverket i ett stripbygge?

Inuken måste vara en av de snyggaste kajakerna som byggts, någonsin - helt klart mitt förstaval om jag skulle ha köpebåt nån gång! Hellre lätt, ömtåligare och rolig att paddla än tung, tålig och trist. Och dels kan man ju låna en plastpråm vid tillfälle, dels går ju faktiskt det mesta ändå att reparera om det skulle behövas..

Listerna ger nog den mesta styrkan i ett strippbygge, glasfibern funkar mer som spant och slitlager. 2 mm fanér hade antagligen blivit kanon men jag vet inte om jag hade kunnat jobba i det. Svårare med dubbelkrökningar t ex. Någon som gör det nuförtiden, Struer..?

/ Ulf

 

[Mezzner]

Jag har en urådrig dukkajak som jag på 70-talet försökte göra om till mahognykanot...
Ingen bra idé. Efter ganska mycket arbet tillsammans med min far som är möbelsnickare så gav vi upp och det blev dukskrov och mahognydäck.
Jag använde tunn mahognyplywood och jag försökte förstås inte böja till skrovet i ett stycke. Trots mång komplicerade försök så lyckades vi aldrig med akterpartiet.

I det fallet behövdes dock inte mahognyn för strukturell styrka eftersom det var ett mycket tätsnickrat "skelett".

Att använda 2 mm distansmaterial och glasfiber istället för bara 4 lager faner kan ju funka och det är inte så svårt att räkna på skillnaden i styvhet. Just distansen har dock mycket stor betydelse, även om det förstås är bättre att samla allt som är hållfast i ytorna. Har inte utantill klart för mig hur styvheten påverkas, men en gissning är att två lika sandwichmaterial som är 2 resp 4 mm skiljer med en faktor 8?

 

[Arneri]

Det krävs en duktig snickare för att göra ett lika bra jobb som Struer. När jag var nere i fabriken -99 blev jag förvånad över vilka enkla verktyg de använde. Lackboxen var modernast, slutet utrymme och helkroppsskydd + friskluftsmask.
Resultatet är dock byggen som får de flesta moderna möbelbyggen att blekna. Jag har inte hittat några seriebyggda möbler som har lika hög precision som Struers kanoter.
http://www.kayaksport.net/struer/index-struer.htm visar lite om byggprocessen.
Ytterfanéren på min cleaver är skarvad bakom sittbrunnen (fingerskarv) och i kölen (om jag minns rätt?)

Ingen tvekan om att tjockare distansmaterial ger styvare konstruktion. Jämför dock bara med de distansmaterial som används i kajaker. Inte är de över 3 mm tjocka.
Min tanke med gran i seriebyggen var att "lättra" fanéren, dvs skapa ett rutmönster som skulle göra den mer böjbar i båda riktningarna. Om det är tillräckligt för att trycka in granmattan i ett skrov vet jag inte. Tycker inte att det vore omöjligt. Vitsen med gran istället för skum etc vore ett hårt distansmaterial som skulle minska risken för perforering vid punktbelastning.
Gissningsvis är dock vanliga distansmaterial lättare att hantera vid lamineringen.

 

[Mezzner]

Några av bilderna från byggnationen visar ju lite andra prylar än man normalt har i en möbelverkstad...
De former man åstadkommer är ju rätt speciella och att kalla det för "bakning" är väl rätt passande. Det går att fanera dubbelkrökta ytor på andra sätt, men faneret måste ju vara tunt och krökningen begränsad. Att göra det med tunn plywood är en lite annan historia.

Moderna och serietillverkade möbler är ju till 99% produkter ur planmöbelindustri (sammanfogade skivmaterial). Precisionen i dessa sammahang är ju av lite annat slag än den som används vid tillverkning av Struers båtar. Egentligen skulle jag inte säga att precisionen är så mycket mindre alla gånger, men resultatet och produkterna är ju lite annorlunda. Det är dock lite svårt att tänka sig att kanoterna produceras i delar och levereras till kunden i platta paket.

Självklart finns det fortfarande möbelsnickeri som är väl i klass med Struers produktion om man ser till det hantverksmässiga, samt förstås mellanting mellan detta och det rent industrimässiga. Jag har sett det mesta från tillverkning av Billybokhyllor - till så enkla saker som handsinkade lådor som kräver färre verktyg än vad man klarar att samtidigt hålla i händerna, men där resultatet kan variera från "funktionsdugligt" till mästerverk.

Stripbyggen är ju en otroligt bra teknik för tillverkning av avancerade och nya modeller med enkla medel i nästan vilket garage som helst, men jag tror inte materialet i övrigt erbjuder så många fördelar med de specialiserade material som finns för kompositer. Konstaterar dock att det är av rätt stor betydelse hur man kombinerar och väljer de ingående materialen samt hur de sen hanteras. Resultatet varierar ju även här från funktionsdugligt till nån form av mästerverk. Sen måste jag väl säga att kompositer många gånger är ett illaluktande kladd istället för ett inspirerande umgänge med härligt väldoftande och utmanande virke! (Varmlim, linolja och cellulosalack luktar förstås också gott!) Men som så mycket annat är ju det min högst personliga uppfattning och smak. När jag paddlar har jag dock inget emot att "wrap my ass in fibreglass", även om jag tror det är ett uttryck snott från nån subjektiv Corvetteägare.

 

[Erik Barkefors]

När man stripbygger i granribb så formar man "kärnan" först och plastar sen ett skikt på vardera sidan. Då är kärnan stabil och man kan se att man får vidhäftning.

När man bygger i form så lägger man först gelcoat (färgen), ytterlager, kärnan och sist innerlager och ev. topcoat (färg). Här blir problemet att säkerställa att man har ordentlig vidhäftning mellan ytterlager och kärna eftersom man inte kan se utan bygger på känsla. Man kan värmeforma kärnan i förväg (100-120° i 3-5 min för kanottjocklekar och sen kylning innan man tar ur kärnan ur spänn/form) men det blir en återfjädring att ta hänsyn till. Man kan välja ett rutnät som man lägger i skum och vibrerar fast vilket ger en enkel produktion men aningen tyngre än värmeformad kärna.

En tjockare kärna ger en styvare produkt och en tyngre kärna ger bättre motstånd mot punktbelastning. Som alltid en balansgång mellan olika värdefulla egenskaper. En tjockare kärna ger större glipor mellan rutorna när man böjer det. Genom en ny skärning och bättre läggskum minskar de negativa effekterna. Ett tjockare värmeformat skum är mycket svårt att garantera vidhäftning om man inte använder vacuum - och det kräver erfarenhet och tester (bygga och såga sönder för utvärdering). Hur många gör det?

Oavsett vilken metod som används så är ett sandwichlaminat bra för vikt/styrka men dåligt för punktbelastningar. Det kräver också duktiga hantverkare (utan måndagar) för att bli bra.

Ett enkellaminat är betydligt lättare att kontrollera processen under uppbyggnaden. Om man sen lägger på vacuum och värme under härdtiden så får man ett mycket bra laminat som oftast fungerar lika bra på de små ytor de flesta kanoter har.

Min slutsats är att jag hellre väljer ett vacum/värmehärdat enkellaminat än ett handupplagt sandwich.

 

[Siven]

vacuume suget sandwich alla dar i veckan och då räknar jag ej core mat som sandwichmaterial.

när jag pratar om granmatris menar jag precis som arnström att skära till gran till en matris (rutnät) istället för till en list och använda som sandwich och givetvis inte att ersätta epoxy matrisen med gran. Zedtech använder 3mm skum i sina k1 or och 5mm skum i sina k2r vet jag.

 

[Erik Barkefors]

Inom båtbygge används balsa som sandwichmaterial av en del varv. Då är fibrerna stående mellan ytter- och innerlaminat. Det blir lite tyngre än t ex Divinycell men klarar punktbelastningar betydligt bättre.

Bilden visar bygget av Peter Gustafssons J/109 Blur.
http://www.blur.se/images/jeurope8.jpg

ps. Siven - jag är nog för gammal så jag förstod inte första meningen i ditt inlägg?

 

[Siven]

jo jag sa att jag skulle välja vacum sandwich varje dag i veckan man kan inte jämföra det med handlagd sandwich eller vacuum utan sandwich. och att jag anser att core mat inte är ett sandwichmaterial som ger tillräckligt bra egenskaper för att kunna jämföras med de andra distansmaterialen som spheretex Hexa lite Nomex Divinycell osv.

problemet med balsa är väl att det suger upp en hel del av plasten eller?
ändträt brukar ju dessutom suga i sig ännu mer så att maximera ändträytan känns lite fel men visst borde det kunna bli bra även i kanot

 

[Mezzner]

Ändträ suger ju som regel oerhört mycket mer, men det är också både så att det är väldigt mycket styvare (i den riktning som är viktig i ett sandwichmaterial) och dessutom GISSAR jag att ett tunt litet flak av tvärskuren balsa är formbart i dubbelkrökta ytor?

Skulle ju annars kunna tänka mig att man kan isolera eller täta ändträt, men då får man ju lite sämre vidhäftning till matrisen (härdplasten) resp sämre formbarhet.

Lite grann funderar jag ju på om ifall samma typ av material är det bästa varje dag i veckan så kanske det är så att man alltid har en väldigt snäv kravspec?

Av ditt andra inlägg i tråden, Siven, kan man ju tro att du har lite snäv referensportfölj eftersom du sedan 1993 hållit fast vid samma materialkoncept - men jag antar att du menar att du provat andra material kontinuerligt även om du alltid valt att tävla i det du tycker är bäst, typ.