På egen hand

[Lilja]

Hej,

Intressant med detta forum. Jag tänkte se om någon
av er initierade har några kommentarer på följande.

Mycket av allmäna säkerhets rekommendationer idag
tycker jag är bra men det finns även en något
underlig inställning ibland.

Är det så att man vill ha upplevelser och äventyr
utan risker? Är det någon typ av Svensk mentalitet
som gör oss till trygghetsnarkomaner ?

Du ska aldrig ge dig ut ensam... du ska känna dina
gränser ... du ska vara väl förtrogen ...

Detta är väl antagligen i all välmening för att
främst måna om nybörjare men jag tror att det också
skrämmer en del för att just våga ta steget att göra
det de verkligen vill. Jag tycker man ska ta information och utb. ett steg till.
Om du ger dig ut ensam, tänk då på../gör följande osv.

Jag gör många ensamturer, vinter och sommar, och det
ger mig den utmaning och upplevelse som jag uppskattar.
Jag inbillar mig också att det gör att jag skärper
till mig när det gäller säkerhet och planering.
En grundregel tycker jag själv är att man aldrig
ska delegera/lämna över säkerhetsansvaret på någon
annan men självklart ska man hjälpas åt om man är fler.

Ta t.ex. kajakpaddling. Jag har paddlat i många år kring bl.a. våra kuster och i Norge. Jag har aldrig
kappsejsat, antagligen för att jag undvikit farliga
vatten och har en stabil kajak. På nybörjarkurser
utsätter man deltagarna att träna eskimåsväng,
när man väl behärskar den kan man paddla då ?
Som någon klok person skrev, om du är ute i vatten
som gör att du måste ta till eskimåsväng är du på
fel ställe, om du kappsejsar en gång kan det hända
fler gånger och hur länge orkar du ..?

All dessa prylar är såklart bra men de ersätter aldrig kunskap och en frisk kropp. När det gäller friluftsprylar reagerar jag ofta mot att de inte är tillräckligt robusta. Visst ser de läckra ut i pryl-
affären, men hur fungerar de när de är
smutsiga/blöta/frusna. Kan du laga det själv om något
går sänder ute i fält?

Största farorna jag själv råkat ut för är då när
man mentalt och fysiskt börjar nå låga nivåer.
Dvs ät mycket och gott, vila och pressa dig inte
själv för hårt. Håll omdömet och humöret ovanför
din egen risknivå. Man behöver inte tävla jämnt ..
(Med lite självkännedom kan man känna när man börjar
'sjunka' för lågt, speciellt farligt för oss med
lite prestationsångest i generna antar jag

Själv blir jag fundersam över alla dessa tävlingar.
Vi människor som kämpar 'mot' naturen och dess krafter.
Det är mer givande att gå 'med' naturen tycker jag ..
Vem kan gå kortast sträcka på fem dagar i fjällen

Vet inte om dessa funderingar hör hemma här men om inte
kommer säkert någon vänlig själ att upplysa mig.

Ha det bra !

/Björn

 

[wima]

Säkerhetsnoja

Är det så att man vill ha upplevelser och äventyr
utan risker? Är det någon typ av Svensk mentalitet
som gör oss till trygghetsnarkomaner ?

Sen 12 år är jag invandrare i Schweiz, kontrasten är lärorik. Ja, Svenskar är tryghetsnojjiga, speciellt den kollektiva.

Tage Danileson uppmärksammade detta i en kortberätelse där några blev uppretade av att inte samhällets rädningstjänst ingrep när någon höll på att drunkna.

Säkerhetstänkande är ju inte av ondo. Barnbilstolar, cykelhjälmar, petskydd i elkontakter fönsterspärrar ... är exempel på saker som även fast de inte allena kommer från sverige, det svenska tänkandet och inflytandet spridit sig.

Här i Schweiz var det stört omöligt att köpas en ugn med barnspärr på luckan.

För några år sedan läste jag om några barn som strypts i sina cyckelhjälmar vilka deras föräldar i all välmening satt på dem för att de skulle vara säkra på lekplatsen. De var gjorda för slag inte för att lossna när man blev hängade i en grenklyka. Om jag inte missminner måste spännet konstrueras om.

För i hela friden, ungarna ska väl inte ha hjälm på sig när de leker. Om vi hela tiden skyddas mot faror lär vi oss inte att hantera dem.

Precis som Ronya Rövadotter måste mar lära sig vara rädd för helvetesstupet. I Sverige bygger man staket och delar ut hjälmar, sätter up skyltar ...

Jag vill dock inte påstå att man är helt oansvariga utanför landets gränser. Normerna och inställningen är annorlunda. Ansvart ligger oftare på individen.

Att göra saker själv / ensam anses ofta från andra vara en säkerhetsrisk. Men som sagts i många disskusioner här, tror jag att de som gör saker själv ofta har en bättre uppfattning av riskerna.

En teknik när man går på utsatta bergspassager är att gå i kort lina ungefär som på glaciär. Dvs man är inkuntna bara i varandra. Ideen är at om någon trillar på ena sidan av kammen hoppar den andra ner på andra. På en glaciär är tekniken nödvändig och ger goda möjligheter till kamraträddning. I berg kan det hända att bägge/alla faller. Här disskuteras emmellanåt 'fördelarna' med att bara en dör mot möjligheten att rädda.

I glaciärerna finns ett antal vandrare ensama eller i grupp där säkerheten inte alltid beaktades. Eller var det den medvetet beräknade restrisken?

Men visst, ovissheten/spänningen/otilgänligheten och därmed risken är en del av uteaktiviteten.

Den som dog på en ensamvandring riskerar att få hör det resten av sitt liv .

Magnus

 

[IslandTraveller]

Falsk säkerhet i grupp

En teknik när man går på utsatta bergspassager är att gå i kort lina ungefär som på glaciär. Dvs man är inkuntna bara i varandra. Ideen är at om någon trillar på ena sidan av kammen hoppar den andra ner på andra.

Off-topic: Man får hoppas att det är förstemannen som faller först...

Jag gjorde min första ensamtur upp på Galdhöpiggen i vintras, det kändes läskigt till en början men det gick snart över. Vädret var inte heller det bästa med moln och snöyra. Jag märke att jag tänkte till en extra gång innan jag fortsatte mot toppen. Med sällskap hade jag förmodligen inte reflekterat över situationen på samma sätt.

Jag undrar om inte många i vissa situationer ersätter omdömme med gruppkänsla? Mt Everest den 10 maj 1996 verkar vara ett sådant exempel...

Visst - en grupp innebär ju större möjligheter att transportera iväg en skadad person, men risken att olyckan ska inträffa minskar förmodligen inte. I vissa situationer (laviner, extremt väder) spelar det inte roll hur stor en grupp är...

 

[nermander]

Re: Falsk säkerhet i grupp

Visst - en grupp innebär ju större möjligheter att transportera iväg en skadad person, men risken att olyckan ska inträffa minskar förmodligen inte.

Där har vi väl nyckeln till det hela. I riskanalys så är den totala risken alltid produkten av sannolikhet och allvarlighet/konsekvens. Man kan alltså minska den totala risken genom att antingen minska sannolikheten för att nåt inträffar (=vara försiktigare) eller minska konsekvensen av att nåt händer (=se till att man kan få hjälp/bli omhändertagen av nån).

Jag läste nyligen (undrar om det var här eller i nån tidning) om nån som varit ute och råkat ut för att nån i sällskapet fick en hjärtinfarkt och behövde bäras ut på bår. Han hade antagligen inte klarat sig om han varit själv. Men sen har vi å andra sidan alla de grupper som behöver räddas från fjället. De klarar sig inte bättre för att de är flera.

 

[wima]

Re: Falsk säkerhet i grupp

Visst - en grupp innebär ju större möjligheter att transportera iväg en skadad person, men risken att olyckan ska inträffa minskar förmodligen inte. I vissa situationer (laviner, extremt väder) spelar det inte roll hur stor en grupp är...

Men kvaliteten på gruppen spelar en roll. Tänk dig grupp med en medlem som hela tiden driver på och där den svagaste länken inte kan / törs säga stopp.

I en väl fungerade grupp har jag en större säkerhet än själv. Ävan om allt inte kan undvikas. En fungerande grupp är också viktig för att kunna ta del av och sprida kunskaper.


[Ändrat av MW 2004-09-03 kl 15:10]

 

[IslandTraveller]

Re: Re: Falsk säkerhet i grupp

Man kan alltså minska den totala risken genom att antingen minska sannolikheten för att nåt inträffar (=vara försiktigare) eller minska konsekvensen av att nåt händer (=se till att man kan få hjälp/bli omhändertagen av nån).

Sant. Man kan oftast minska konsekvensdelen om man är en grupp.

Det finns dock inte enbart positiva säkerhetseffekter i en grupp. Som Magnus påpekar är gruppdynamiken viktig. För att använda lite floskeruttryck här så är inte "kedjan startare än sin svagaste länk". En grupp måste anpassas till den svagaste personen.
Vidare det jag nämnde, "flocktryggheten".

Trots det är en grupp säkrare än att vara ensam (mindre allvarliga konsekvenser), men man måste ändå ha omdömet att undvika risksituationer.

 

[nermander]

Re: Re: Re: Falsk säkerhet i grupp

För att använda lite floskeruttryck här så är inte "kedjan startare än sin svagaste länk". En grupp måste anpassas till den svagaste personen.

Vi har ju den berömda skriskoincidenten för några år sen. Där var det ju många grupper som ju hamnade i svårigheter kanske just på grund av att de kände sig säkra eftersom de var i grupp, men alla egentligen var lika osäkra.

 

[wima]

Re: Re: Re: Falsk säkerhet i grupp

En grupp måste anpassas till den svagaste personen.

Vem är den svagaste länken? Vem bedömmer?
Den som driver på och inte kann anpassa sig är åtminstonne en farlig länk. Å andra sidan är det kanske den personen som har mest mest krafter kvar i en nödsituation.

Jovisst kann gruppen ge en falsk säkerhet. Ty gruppen är är inte heller starkare än sin starkaste länk.

Ett bra om ändå dyrare sätt att skaffa sig kunskaper / få en större säkerhet är att delta i ledda kurser och vandringar. Tyvärr ses de ofta som något endast för nybörjare.