Artiklar > Anneli back on Aconcagua 2010, del 2

Anneli back on Aconcagua 2010, del 2

Av: Anneli Wester

Jag var på väg upp och på morgon tog jag sovmorgon och gjorde allt jag kunde för att slå bort allt dumt. Jag kan bli bra grinig men jag kan också slå bort tråkigheterna förhållandevis snabbt så jag njöt av livet. Jag skulle ju bara en kort bit upp till camp 1, det skulle inte ens ta en timme, så det fanns ingen anledning att skynda på. Tyvärr lite dåligt med bilder vissa dagar.

Snart kom en grupp och guiden undrade om jag behövde hjälp. Hjälp med vadå? Ja, om jag behövde en guide och bärare. Men snälla du, jag ska bara till camp 1, du ser där, och pekade på camp 1, där bakom stenen är camp 1, med en ton som om du inte visste det innan så vet du det nu. Och så sa jag till honom att hojta till om du inte hittar så kan jag visa dig. Det var så nära så det var löjligt.

Det är en sak att erbjuda hjälp som en artighetsgest men det är inte det guiderna här gör utan de erbjuder hjälp för att de behandlar alla som om de vore fullständiga idioter. Man kan ju kolla med vederbörande en sekund först om de verkar ha lite koll, men nix, här är det idiotbemötande som utgångsläge. Och det blir ju inte bättre av att de själva många gånger är väldigt okunniga om det mesta. Inte alla men alltför många.


S.k. turistgrupp på väg upp fran camp 1.

Jag lät dem passera och gick sen iväg i lugn och ro och det tog inte ens en timme upp till camp 1. Jag byggde läger och började må riktigt prima. Snart kom lite annat folk och jag fick ett trevligt amerikanskt äldre par som grannar. De hade inte som mål att nå toppen utan ville bara över 6 000 m. De bodde i ett Hilleberg Allak och eftersom det var svenskt och de gillade tältet så gillade de mig också. I alla fall något åt det hållet. De hade dock inte så bra koll på hur man skulle sätta upp det och jag gav dem några tips, det är en svår balansgång att ge hjälp och tips utan att personen i fråga känner sig dum eller trampad på. Det var dock väldigt glada för alla tips de kunde få samtidigt som jag helst ville riva hela tältet och sätta upp det igen och tyckte att de nog kanske kostar mer på deras självkänsla än vad det skulle kosta i vindstabiltet.

Nästa dag bestämde de sig för att gå ner till baslägret och hämta lite mer mat och när himlen tornade upp sig till busväder passade jag på att göra en ordentlig justering av deras tältuppsättning, och sa sen att jag fixade lite för det såg ut att bli storm. De vara bara tacksamma och blev förvånade över vad bra det helt plötsligt blev. Hrm, det tog mig en timme att fixa med tanke på att jag fick möblera om en massa stora stenblock. Jag själv skulle ju bara lapa höjd den dan och rörde gärna lite på mig men egentligen behövde tältet tas ner helt, det skulle nog bli trubbel om det blev värstingstorm.

Deras tält stod bättre men det är inget optimalt tält eftersom det är omöjligt att förhindra att Aconcaguas kastvindar tar sig under ytterduken som hamnar en bra bit ovanför marken. De tälten passar bättre på snälla fjällvidder med jämt underlag och förhållandevis jämna vindar, eller i snö, än på Aconcaguas steniga underlag med enorma kastvindar. Natten blev väldigt blåsig och de fick det ganska kämpigt men tältet höll så när som att tältlinorna var alldeles för veka och gick av. Jag själv kör med 4 mm repsnöre som håller bra. Ett annat problem med hillebergstältet i de hårda kastvindarna är att det är så himla bullriga när tältduken piskar i vinden. Ett tystare tält blir inte så mentalt tröttsamt.

Jag var kvar i camp Canada ett par dagar och en dag kom några och städade i lägret. De tog hand om en besindunk och jag frågade om jag kunde få den, jag visste några killar i ett tält som hade frågat efter bränsle. Då sa en av dem att de använde bensinen till att bränna sopor med så nix, jag kunde inte ha den. Det var den där korkade läkaren som var i farten igen. De bränns inga sopor, de flygs ut med helikopter. Nu var det ju inte jag som skulle ha bensinen så det var inte jag som drabbades men den karl'n hade verkligen bestämt sig för att jäklas så mycket ha bara kunde. Suck.

Snart var det dags för mig att knalla vidare uppåt men vädret spåddes bli än blåsigare så jag stannade en natt mer än planerat. Grannarna i Hillebergstältet fick ytterligare en sömnlös natt men jag själv tyckte att jag redde mig bra i nattstormarna. Det var alltså stormvindar på nätterna. Trots det bestämde jag mig för att gå upp en bit till och gick halvvägs till Camp 2, till camp Alaska. Det är på en sluttning som kan få rejäla fallvindar, dvs. vindar som rutchar ner för berget och som kan bli extremt starka, men jag bedömde att det inte var fallvindar som var den stora faran just nu utan just vinden i sig.

På himlen tornade sig de värsta monstermoln jag någonsin skådat upp sig på himlen, groteska former som bådar värstingstorm. Shit, i natt är det blåst att vänta! Jag bestämde mig för att gå uppåt ändå och packade ihop mig. Det var nog inte det vettigaste beslutet men jag skriver som det var och det var så jag gjorde.


Vägen upp från camp Canada. Jag tältade strax borton krönet där krönet är som lägst.

Planen var att ägna flera timmar åt att bygga vindskydd runt tältet och även lassa in kilovis med sten inne i tältet. Sagt och gjort. Det blev över 100 kg inne i tältet och en trekvartsmeterhög stenmur runt nästan hela tältet. Det tog tre timmar att bygga. När jag kröp till kojs förstod jag att det skulle bli sjuhelsikes blåsigt och att jag skulle få mig en prövning som hette duga. Som tur var hann jag somna och få ett par timmars sömn innan den värsta helvetesstorm jag någonsin skådat bröt ut. Det skulle bli min första natt i ett tält i full orkan.

Det var vid två-tretiden på natten som helvetet svepte in över Aconcagua. Stenenarna inne i tältet, som låg på mjuka packpåsar och annat för att inte riva sönder tältgolvet, funkade utmärkt och höll tältet mot marken men min skapare vad vindarna kastade mot tältet. Jag bokstavligt talat höll tältet innifrån med all min kraft för att inte hela tältet skulle vika sig så tältbågarna gick av. Trots att jag tog i med full kraft var vinden starkare och pressade ner tältet men inte värre än att jag tyckte att det var lugnt, det fanns marginal. Så länge bågarna håller så är det lugnt, tältduken är väldigt tjock så den var jag inte orolig för, bara bågarna.

Snart började det dock blixtra som tusan i tältduken så snart jag rörde den. Jag förstod att det var elekricitet i luften, det är lätt hänt när det är busväder men jag hade aldrig sett blixtande tältdukar. Hela tältduken på den sida som jag nuddade, dvs. kortänden på tältet som var mot vinden, såg ut som något slags fysikexperiment så snart jag kom när tältduken och det slog blixtrar åt alla håll. Shit, vad i helsike är det här!!??

Jag visste inte om det fanns risk att hela skiten skulle börja brinna, jag hade faktiskt ingen aning och visste inte vad jag skulle göra. Jag tänkte ganska rationellt, trots allvaret i situationen, men nu var det bristande kunskap som var problemet. Jag tänkte dels på ren brandfara med tanke på min gosiga men väldigt eldvänliga dunsovsäck som jag låg i, och dels tänkte jag på om det fanns risk att jag skulle få mig en sjuhelsikes stöt och få någon form av hjärtsnurp. Jag tog det säkra före det osäkra och kröp ihop på liggunderlaget i mitten av tältet utan att nudda tältduken och bad en bön att tältbågarna skulle hålla. Om det skulle skita sig rejält var det ju bra om jag var utvilad så jag försökte vila så bra det gick och med hjälp av lite buddistisk mediation lyckades jag faktiskt somna till några ögonblick ibland.

Tältbågarna höll. På morgonen var det lugnare och jag tog mig en riktigt soft morgon och sov ordentligt innan jag packade ihop mig. Jag förstod att det nu var katastroftillstånd för många på berget, att deras tält hade blåst sönder och att många var svårt omtumlade. Mycket riktigt, både på berget och i baslägret packade de flesta ihop sig för att bege sig ut från berget. De hade fått mer än de tålde. Många tält var trasiga men framför allt var folk mentalt mörbultade. En stackars kille som gick ut för att kissa förlorade hela tältet, med all utrustning och allt. Mina tidigare grannar sa att deras tält var helt förstört. De hade även förlorat en hel ryggsäck som låg i absiden. Förmodligen blåste dragkedjan upp, vilket de lätt gör på Hillebergstälten, och sen är det ju kört på nolltid, tältduken revs sönder.


Nystormad. 

Jag uppskattar att vindbyarna mätte ca 40 sekundmeter. De flesta uppfattar 17-18 sekundmeter som storm, men storm är det först vid 25. Kraften i vinden dubblas vid 9-10 sekundmeter, så 30 är dubbelt så hårt som 20. Så 40 är sjuhelsikes blåsigt. Det fanns inte en enda bajamaja i baslägret som stod kvar, trots att en del är fastspända med stålvajrar.

Så japp, detta kvalar utan tvekan in som den blåsigaste natten jag erfarit i hela mitt liv, dessutom bodde jag i ett tält, dessutom helt ensam i hela den campen. Hur i hela friden mådde jag mentalt efter en sån natt? Faktiskt oförskämt bra. Jag kan i sådana situationer koppla på en slags mental överväxel och funkar väldigt rationellt och när det sen är över så kan jag lämna det snabbt. Stormen var ju över, nu behöver jag ju inte gå hem, om det ska vara snack om hemgång så var det ju igår, innan stormen, som man i så fall skulle gå hem, inte nu när det är över. Ja, om inte utrustningen har havererat eller man är skadad, inklusive mentalt mörbultad, då kan man snacka om hemgång, men jag och utrustningen mådde ju bra på alla plan så jag packade ihop mig och gick uppåt.

Nu började det snackas om den där galna svenskan. Hon var helt ensam i camp Alaska under stormen, både hon och utrustningen höll och fortsätter nu uppåt. What the...?? Haha, det var ju en kul kontrast till det som varit tidigare, med att jag skulle hyra guide osv. Jag stannade i camp 2, Nido de Condores, ett par dagar för att lapa höjd.


Nido de Condores.


Lustiga stenformationer i Nido.


Nido de Condores med Aconcagua i bagrunden. Leden går upp går till vänster utanför bilden men man kommer in i bilden igen högre upp.


Vägen upp till vamp 3, Colera, som ligger precis bakom den svarta klippan vid pilen. Den andra camp 3, Berlin, ligger precis till höger, man svänger av 50 meter nedanför klippan, lägret syns tydligt när man kommer upp.


Några som är på väg uppåt från Nido de condores.


Fikadags. Jag erbjuds mycket mat av andra och så länge det är acklimatiseringstur tackar jag ibland ja. Sen när jag går på "riktigt" vill jag klara mig för egen maskin. Kexpaketet och marmeladen är presentmat.

Sen gick jag ner till baslägret för att vila upp mig ett par nätter. Som tur var hade jag surrat mitt baslägertält ordentligt så det stod kvar. Det fanns shoppingaspiranter på tältet för de trodde att det var tältet som var så himla bra kvalitet men nja, jag tror det fanns lite kvalitet hos tältuppsättaren också och hon ingick inte i köpet. Det blev ingen affär för de hade inte råd att betala för tältet, annars kunde de fått shoppa det när jag skulle hem.


Jag har det bra i mitt krypin.


Andra kör med veranda!


Jag pysslar om mina skavanker - mina naglar lossnar alltid i framkant och det gör ont som tusan innan det läker. Sen håller det sig bra. Fingrarna sprack dock inte så mycket som de gjorde året innan även om det ska bli en del sprickor innan jag åker hem.



Aptiten kan försvinna på hög höjd och jag trodde först att det berodde på själva höjden men har märkt att jag äter bra om jag bara är tillräckligt acklimatiserad. I baslägret kan jag äta hur mycket som helst.


Man tappar däremot vikt på hög höjd även om man äter bra och då mest muskler, dvs. proteiner. Många säger att det beror på att man inte kan tillgodogöra sig energin men jag tror snarare att vi har svårare att återbygga oss på hög höjd och att det hjälper om man äter mat som hjälper kroppens proteinuppbyggnad, dvs. mycket proteiner, näringsämnen och antioxidanter. Jag har testat lite olika kost och tycker att det funkar i praktiken också. Här rotmos, soyabitar och äggröra. Ofta har jag lite torkat kött och torkade gröna ärtor och lite torkad purjolök för smakens skull. Näringsämnena kommer till efterrätten.


I baslägret kan man ju lyxa till det med lök.


Favoritproteiner - svensk pulvermjölk utan kilovis med tillsatser.


Jag äter nyttigt men själen behöver sitt också...

Här och här kan ni läsa mer om hur jag tänker om mat.

Snart var jag på väg upp igen. Det blev en natt i camp 1, en natt i camp 2 och sen gick jag upp till camp Colera, ett av de två camp 3.


Camp 1, Canada. Nej, ska det mulna igen nu?


Nej då, det klarnar sakta.


Det bor inga i tältet bredvid så jag får en alldeles egen solnedgång.


Paus innan tältuppsättning i camp 2, Nido de Condores. Kameran sitter på staven.


Första morgonen i camp 3, Colera, vaknade jag av ett jäkla liv. Precis bakom mitt tält hade de börjat bygga en nödhytta!


Felize navidad! Julafton firades i camp Colera strax under 6 000 meter.

Jag sov där några nätter för att lapa höjd och rätt var det var, när jag var väldigt bra acklimatiserad skulle det bli strålande väder. Ops! Kanske inte så dumt att testa toppen?

De andra i lägret satte av tidigt som skam på morgonen. Nej, nej, det är inte min modell, sova ut och äta och dricka ordentligt. Vid 8-tiden satte jag av uppåt i lugn takt. Jag kände mig stark som tusan men tog det lugnt, fanns ingen anledning att rusa på. Luften var alldeles klar, det var fortfarande lite morgonkyla och det var så där magiskt vackert. Det fina vädret skulle sitta i hela dagen så jag förstod att jag skulle somna glad på kvällen.

Jag fortsatte uppåt och var snart på den plats där jag tältade som högst året innan, Whiterocks. Den gången minns jag att det var lite kämpigt att gå upp, nu hade jag bara det nödvändigaste i ryggsäcken och det var verkligen bara en stroll i parken. Jag fortsatte och kom snart ifatt en korean som hakade på mig en bit bak. Det kan vara lättare att så att säga ligga på rulle och han kan naturligtvis få ligga där om han gillar det. Snart var jag uppe vid räddningshyttan Indepedencia hut, och jag tog en rejäl njutarpaus. Det var fortfarande vackra morgonfärger på berget och nu började det bli varmt i solen. Jag njöt så mycket det bara gick att njuta. Snart kom koreanen som på knagglig engelska berättade att han skulle vara klar med sina seven summits, dvs. det högsta berget på varje kontinent, när han stod på toppen av Aconacagua. Dvs. han hade sina seven summits några timmar bort. Shit vad coolt!!!

Efter min softarpaus fortsatte jag uppåt och det gick fortfarande som en dans. Koreanen kallade mig Power Woman för jag studsade upp som en bergsget. Ja, det gick verkligen lätt den här gången. Jag gjorde mig ingen brådska, det är ju ingen tävling, men det är ju himla kul att ha stuns i benen. Snart var jag ifatt de som hade lämnat campen tidigt på morgonen, tre timmar före mig. De var inte tillräckligt acklimatiserade så det gick himla långsamt och många fick vända. Hur fort det går har i absolut främsta rummet att göra med hur acklimatiserad man är. Sen först om man är välacklimatiserad har man märkbar fördel av att man är vältränad. Jag var både acklimatiserad och hyfsat vältränad så jag bokstavligen studsade upp. Som sagt, ingen tävling och ingen brådska men enorma marginaler. Jag fick en drös smeknamn till varav av Pure Power är min absoluta favorit. Låter som namnet på en energidryck!

Jag fikade en stund när jag korsat traversen och sen var det den beryktade canaletan, som jag aldrig fick testat året innan. Den ska vara ökänd för att man glider ner ett halv steg varje gång man tar ett steg upp, men konstigt nog brukar alla säga att man kan gå på fastare mark till höger, där finns snö att gå på. Ja, där fanns gott om snö att gå på så det var inga problem. Jag fattar att det kan vara kämpigt för många men det var inte ens i närheten så svårt som jag hade föreställt mig.

 
Traversen. Här kan det blåsa som skam. Det var vid snöfälten jag vände förra året, där är ca 6 500 m så det är ca 460 meter kvar. Orsaken till att jag vände var en tå som var likvit. I år har jag en storlek större skor på fötterna.


När jag ser den här bilden blir jag väldigt glad för jag var så himla stark och mådde utmärkt, inga symtom på höjdsjuka eller något, bara helt prima vilket var en så härlig bekräftelse på att långsamhet rules i bergen som jag tillämpar och tror på väldigt starkt. Jag anser att man inte alls behöver må dåligt på de här höjderna om man bara tar sig tid att acklimatiseras, med några få undatag då en del inte kan acklimatiseras normalt. Mår man dåligt har man helt enkelt kutat på för fort. När man är välacklimatiserad fryser man heller inte så lätt.  


Traversen från andra hållet.


Rastplats med några tunnor med räddningsutrustning mellan traversen och canaletan, dvs. backen upp här. Man behöver INTE gå i den här lösa terrängen utan kan gå på fastare mark till höger. Tunnorna är låsta så ha med en redig avbitartång eller kanske hellre en kniv så du kan skära upp dem genom plasten om du vill ha dem som backup!!

Det gick galant och snart var jag uppe. Koreanen kom strax efter och naturligtvis gratulerade jag honom med mesta möjliga pompa och ståt som jag kunde frambringa. Jag hjälpte honom att fota hans sponsorflaggor och sen satt vi bara och njöt. Shit vilken dag! Jag var rent oförskämt pigg. Koreanen tog några bilder på mig och sen satte han av neråt. Jag själv blev kvar på toppen i över en timme.


Hurra, hurra, hurra, hurra!


Rutten upp markerad. Människor syns i de gröna ringarna.


Coolt. Jag mår dessutom fortfarande alldeles utmärkt.


Ett par dagar gammalt kors. Det gamla står kvar.

Snart kom andra upp, s.k. turistgrupper, dvs. såna som går med guide och som har service på berget, bärare och kock osv. En av deltagarna rasade ner på marken och bara låg där i en hög men ingen brydde sig, de hade fullt sjå med att fotografera sig på toppen. Jag hade lärt mig vid ett annat tillfälle att det är bra att börja filma vid såna situationer, då helt plötsligt vaknar andra upp och ser situationen på ett verkligare sätt, eller vad man ska kalla det. Jag tror de ser det hela som om de såg det på Youtube, och vips så reagerar folk lite mer förnuftigt. Men när guiden gick fram såg det faktiskt mer ut som att han ville vara med på bild snarare än hjälpa honom. Hur som helst, karl'n kunde så småningom gå ner för egen maskin.

 

Snart hade en annan i turistgruppen gått fel väg upp den sista biten och hamnat på en liten klippavsats och han vågade inte gå tillbaka själv. Guiden spottade och svor så det stod härliga till för att han var en så jäkla idiot. Hans klient alltså. Jag själv tyckte att guiden var en jubelidiot som inte hade bättre koll på sina klienter, som de allra flesta dessutom var på tok för höjdsjuka för att vara där uppe över huvud taget. Guiden halade fram rep och var ruskigt grinig. Suck.

Jag hade ju som önskemål att tälta på toppen men det var inte att tänka på med tanke på den bevakning jag hade. Det var numera förbjudet att vistas på toppen efter kl. 17 och det var svårt för mig att smita iväg. De hotades dessutom med ruskiga böter i år om man inte gjorde som man blev tillsagd. Så när jag var nöjd med mitt toppbesök, som varade i över en timme, gick jag ner till mitt tält och började packa ihop grejerna för nedfärd nästa dag.


Nästan nere vid camp 3, oförskämt välmående!


Någon som vet någon som var glad den kvällen? Vilken jäkla progress jämfört med året innan.


Räddningshyttan var klar precis när jag skulle gå ner. Nu finns hytta både i camp Berlin och i camp Colera.

Väl i baslägret hade ryktet spridit sig att jag var väldigt stark och nu äntligen upphörde bevakningen. Jag tyckte inte för ett ögonblick att jag hade fått nog och planerade in ett par dagars vila för att sen sticka upp igen. Fixa med grejerna och sen på't igen.

Gå till sista delen

Till min hemsida
Till min facebooksida där jag skiver om äventyrslivet back stage.
(Båda öppnas i nytt fönster)

//Sorry att den här artikelserien är rörigt skriven. Jag sitter i Peking och skriver på ett tangentbord utan åäö och varje gång jag ska ha någon av dessa bokstäver så har jag klistrat in den. Minst sagt störigt för koncentrationen. Nästa gång blir det vanligt tangentbord igen!!  

Logga in för att kommentera
 Glömt namn/lösen?
2011-08-09 16:38   jamo
Kul & spännande läsning! Intressanta observationer om Hillebergstält. :-)
 
2011-08-10 06:41   Magnus H
Bra berattat. Grattis och starkt jobbat. Snygg frilla :-) Jaha, pa't igen. Det ska bli intressant. Apropa guiderna sa javlades de med mig ocksa. En stor nackdel i deras meritlista ar ju att de oftast bara ar pa Aconcagua. Manga bestigare som kommer dit har ofta klattrat flera olika berg och skaffat sig andra typer av erfarenheter.

Nej Hilleberg Allak ar inget hoghojdstalt. Det ar dessutom med tunnare bade vav och stanger an Staika. Daremot sa tycker jag att det ar valdigt tyst.
 
2011-08-15 18:01   desireman
Helt underbar läsning! Sjukt imponerad!
 
» Visa även betygsättningar utan kommentar

 

Logga in

Tips!