För ca: 1 miljon år sedan började grupper av människoliknande varelser vandra ut ur Afrika. De hade ingen aning om hur den övriga världen såg ut, hur stor den var, vad som fanns där bortom horisonten. Emot denna ovisshet vandrade de och de befolkade så småningom hela jordklotet. Ursprungligen bara en grupp nyfikna varelser. Fascinerande.

I hundratusentals år levde människan som en kringströvande jägare och samlare i små grupper. Detta liv har format vår hjärna - våra biologiska reaktionsmönster - detta lever i oss än idag.

För ca: 10.000 år sedan lade vi om våra levnadsvanor - det nomadiska jägare och samlare livet byttes ut - bofasthet och jordbrukssamhällen blev vanligare. Sedan har det bara rullat på i en snabb takt vad gäller den kulturella utvecklingen. Men har i grunden vår stenåldershjärna parallellt "hängt med" i all den utveckling som skett och sker ?

Efter en längre tid i ett inrutat modernt vardagsliv där det mesta värderas i pengar och materiella ting så kommer det krypandes i mig, likt en törstande individ som längtar efter vatten i en stekhet öken. Det som vi alla har inom oss - den osynliga/tyngdlösa och många gånger oförklarliga - det som ej går att värdera i pengar eller prestation - vill ut och andas - själen. I ett avlägset hörn långt bak i mitt huvud existerar i allra högsta grad mina förfäder, de där som påbörjade sin vandring ut ur Afrika, periodvis påminner de mig om mitt ursprung ....

Friluftslivet betyder oerhört mycket för mig - alltifrån dagsturer till längre färder - utan den skulle jag inte vilja leva. En gyllene livlina - ibland taggtrådar och brännässlor som vi alla möter på livets stig. Under en tid trodde jag det var någon slags verklighetsflykt men den frågan har slocknat och blivit till aska. Mina föräldrar och syskon tycker jag är extrem - diskussionerna blir ibland högljudda då vi träffas. Ska väl erkänna att det oftast är jag som får huka mig och inse fakta. Det finns gränser menar de och det ligger väl "kanske" något i det.

Idag planerar jag inga längre färder utan tar det mer som det kommer. Är innerligt tacksam för allt jag hittills fått uppleva efter vägarna. Vårt jordklot är många gånger oemotståndligt vackert att beskåda, synd bara att vi människor ej kan ta hand om den bättre. Det som förvånat mig under resorna är människors gästvänlighet, det är sällan jag stött på någon otrevlig typ. Samtliga färder har jag finansierat ur egen plånbok. Det har heller inte gått en dag utomlands då jag ej har längtat hem - medvetet eller omedvetet. Till mina nära och kära - de vackra årstidsväxlingarna och just för att vi lever i ett tryggt land där det inte händer så mycket. Att färdas igenom ett tredjevärlden land är en sak men att växa upp och leva där är en helt annan femma.

Inom kort bär det av till Jotunheimen/Laponia.....