Fjällfotografi. Del I. (4)

Snön smälter i rasande fart. Ser man på den minskande snödrivan kan man uppleva den som antingen våren som kommer eller kanske med lite fantasi se en glaciär som smälter i ett växthus.

Tvärs över gatan där jag bor i Vasastan ligger ett galleri som nu visar en vacker och ödesmättad fotografiutställning av en engelsk fotograf som heter Dan Holdsworth. (född 1974) Det är väldigt stora bilder, två till tre meter stora, inramade bakom vackert glas. Bilderna skimrar riktigt. Bakgrunden är kolsvart. Upp mot denna kolmörka natt i bilderna, höjer sig taggiga konturer som om det var en främmande och jättelik bergkedja som avbildas, Okända jätteberg någonstans långt, långt borta. Samtidigt ser det ut som allt vore taget på en främmande planet, långt bort i rymden där då någon okänd kapsel flyger just över denna bergiga yta och fotograferar dess bergiga yta. Man får en känsla utav flykt när man ser på dessa jättelika fotografier. Det påminner lite om dagens bildtittande i cyberrymden på ‘Google-Earth’ samtidigt. Något okänt, något som upptäcks, just bland pixlar på en dataskärm, allt medan vi drar på en mus eller på en markör som ger oss ledtrådar till storlek och riktning. Vi färdas in i detta märkliga landskap.

Utställningen innehåller fem sex, av dessa jättelika landskapsbilder.. Först tror jag precis som kanske vem som helst, att detta är någonstans ifrån ett bergslandskap.. Island kanske?, något nytt och spännande landskap jag aldrig någonsin sett. Sedan rätt vad det är, ser jag att det är is, det svartvita är inverterat, omvänt som när ungefär ett negativ som blir positivt.. Men vad är vad, här och är det då berg? Eller kanske då is?.. En glaciär kanske som är svart? Is kan ju inte vara svart?.. Och varför är det natt? Rätt vad det är tänker jag på ett landskap i Himachal Pradesh i Indien, Ladakh i Kashmir eller nått åt det hållet. Väldigt alpint, väldigt spetsigt.. Jag ska titta i mina gamla diabilder tänker jag.. Kanske är det då just Ladakh? Man vill ju så gärna veta... Men precis, som när jag tror att jag ska komma på var någonstans nu mina gamla diabilder finns, så känner jag att dom nog inte ens är värda en titt, då dom säkert bleknat bort och förlorat sin lyster..“Bilderna bleknar men minnena består“.. Så brukar man ju så fint säga om fotografier...

När jag går närmre och allt närmre mot bilderna ser jag inte bara min egen reflektion i dom stora glasskivorna.. Rätt vad det är tror jag mig se rinnande svart bläck på en plastyta. Helt plötsligt ser jag bara en plan yta som är framför mig. Fotografiet upplöses framför mig i något obeständigt, jättelikt och drömskt. Bilderna framstår mer som efterklanger ifrån någon mardröm man fått efter ha tittat för mycket på berg.

Två böcker om Sarek.

Såhär' i det gråtrista vintervädret när man vare sig kan ta sig runt på skidor eller skridskor kan det vara kul att sätta sig i länstolen och titta i lite olika böcker. Jag drar på måfå' ut två böcker om just Sarek ifrån min bokhylla och kollar hur dom fungerar, i dag år 2010 egentligen.

Den ena är’ Sareks Fyra Årstider’ Norstedts förlag, 1982. och

Den andra är: ‘ Vildmarksvandring i Sarek’ Vildmarksförlaget 2007. Det skiljer dock 27 år mellan böckerna. I princip en hel generation. Har Sarekvandrarens attityd förändrats?

Boken ‘ Vildmarksvandring i Sarek’ av Annika Berggren, kan man gott säga är den helt nyaste och mer samtida av dessa två. Den gör stora anspråk på att locka hennes läsare till någon form av nyfikenhet och vandring. Hon kallar det själv på baksidanpå boken för en ‘inspirationsbok‘. Som ska ‘locka till fler upplevelser och ge handfasta tips‘. Boken är på hela 156 sidor. Den känns betydligt textmässigt mer innehållsrik än den andra boken.

Fjällgräshoppan

Go Fast my friend.

Visst är man som en snigel som så sakta och tålmodigt och med jämnmod drar sitt lass genom bergen. Och just som snigeln bär sitt skal, bär även jag min ryggsäck. Omedveten om nått annat, en Sarekvandring frestar alltid med sina dryga 25/35 kilo på ryggen..

Ryggsäcken är på nått vis kanske det viktigaste som vi bär med oss. Ryggsäcken är ju det som ska innehålla, bära och rymma allt vi tar med oss. Ryggsäcken är på nått vis vår anonyma tvillingkamrat! Den som stumt och tyst hänger på ryggen bakom en. Hindrar och tynger, samtidigt som den rymmer allt vi är beroende utav.

Oändliga är samtidigt kommentarerna om ryggsäcken...

Regniga somrar och soliga somrar.

Folk undrar väldigt mycket om vädret. Jag själv undrar väldigt mycket om vädret själv numera. Klimat har blivit poppis.

Min första fjällvandring år:1972 utgick ifrån Katterjokk. Jag gick med pigga jämnåriga kompisar i några svarta underliga promenadskor. Släpade med mig en regnrock..(Utrustning på den tiden var väldigt 'basic' .Utrustningshysterin hade liksom inte börjat)

Fjällvandringen inkluderade även andra märkliga saker som vadet över Valfojokka där uppe. (vilket jag inte har nått minne av)..Däremot ‘Tre-Pass -leden‘ även det ett mycket märkligt val, då detta var min första vandring och hur jag minns hur jag liksom gled ner mot sjön där nere, i Unna Räjta, på den bärsmälta glaciären) Minns att vi samma dag sedan småsprang ner till Kebnekaise ifrån Tarfala så torrt var det. På den tiden hade man bråttom.Landskapet var uttorkat. Svårt att få tag i dricksvatten i dom där blockmarkerna..

Det var en väldigt torr och varm sommar den sommaren år 1972. Hade jag inte fått den varma sommaren till skänks, hade nog fjällen varit lite mer småflörtade.

Samma vandring gick jag 1989. Jag tror vi hade ungefär en halvtimmes regnuppehåll.. Jag vadade då Valfojokka upp till midjan. Så olika kan det vara.

Så sånna där väderlekar går i cykler uppenbarligen.. Sånt här,med vädret ..Det kanske går på ett ut, sånna här fjällvandringar har jag tänkt.

Det märkliga är att jag aldrig direkt tänkt på fjällen som speciellt regniga. Visst finns det hällregn.. och visst gives det även stekande sol.

Men jag undrar mest varför folk gnäller över regn när dom är ute och vandrar?.

Själv går jag aldrig numera då det regnar. Jag slår upp mitt tält och sover så fort det drar in lågtryck. Därför blir mina fjällvistelser långa och vilsamma historier.. Regn för mig är rena sömnpillret.

Faktiskt ,det värsta minnet jag har av just ihållande hällregn var i Sarek 1991 då jag och min hustru låg i någon gyttjig pöl i Kaskavagge och det regnade oavbrutet i fyra dygn. Trot eller ej, men det gjorde det. Det var rena Niagarafallen överallt. Sånt glömmer man icke! Det var som någon stod med en brandslang och sprutade.

Min dåvarande något lata och bekväma fru orkade liksom då, inte gå ut och uträtta sina behov på ett otvunget vis, så hon gjorde dom istället inne i absiden i tältet..(ett Helsport Rundö) i en tom påse utav torr-maten (sånna där Blå Band som fanns på den tiden), som hon suckande vek ihop.... Sånt glömmer man inte heller... Fredrik Nietzsche lär ju ha sagt:' Det svåraste för oss människor är att lära oss att glömma' .

Det är mycket man måste lära sig acceptera.

Vad jag sedan mindes mer av den här konstiga vandringen var att, Kåtokjokko var sprängfylld med vatten.Säkert tre meter högre vatten an vanligt. Det gick nästan upp till bron. Det riktigt sjöng i metallen i bron där.

Vi träffade då ett par danska pojkar i tjugoårsåldern. Det var deras första fjällvandring...Man kan ju undra om dom kom tillbaka nån gång?

När jag sedan år 1986 lämnat Luttolako efter en stekhet veckas vandring och går över Pårteglaciären och så, då insåg jag att den sommaren var lika torr som sommaren 1972.

Ja, då möter jag en grupp tyska ungdomar i tjugoårsåldern.. Det var deras första fjällvandring...Dom kom säker tillbaks..

Nästa besök på Luttolako år: 2001 innebar även det sol och en fantastisk sommarnatt som bara Luttolaka kan visa upp. En sådan där magisk sommarnatt i midnattsljus som just i ett trollslag blev så där helt otroligt magisk, då den i ett slag, förvandlades till .‘En nästan ‘Titanic’ drunkning’ i fråga om regnmassor.

Ja det regnar...och även så i Stockholm idag. Men Stockholm är inte Luttolako..