På Fjälltur med Claes Grundsten.

Skulle inte Claes Grundsten finnas skulle vi nog blivit tvingade att uppfinna honom.

Nu har det gått nästan ett år sedan de härligt älskade och folkkära tungviktade småböckerna på nytt utkom. Jag pratar här om ‘På Fjälltur’ av Claes Grundsten. Dom där små behändiga vandringsguideböckerna som på nått vis sparkade igång det samtida skrivandet om fjällen för den stora allmänheten.. Dom små vandringsböckerna som fick oss att vandra ännu mer i Lapplandsfjällen, fotografera ännu mer och titta och begrunda och planera ännu mer om fjällen.

Böckerna som kom att bli en kanon för flera decenniers fjällvandrande.

Hitta ditt paradis

I dag med morgontidningen i brevlådan, kom en sådan där ruggig årlig reklambilaga om sommarön Gotland igen. Fullt med flinande och konstlat lyckliga ansikten i någon slags ‘Feel-Good-Anda’ där uti  försöker nu ‘Destination Gotland’ måla upp ön som återigen en varm och solig Medelhavsö. Jag trodde att den stilen var väldigt gammeldags och lögnaktig. Men så är det inte. 

Två böcker om Sarek.

Såhär' i det gråtrista vintervädret när man vare sig kan ta sig runt på skidor eller skridskor kan det vara kul att sätta sig i länstolen och titta i lite olika böcker. Jag drar på måfå' ut två böcker om just Sarek ifrån min bokhylla och kollar hur dom fungerar, i dag år 2010 egentligen.

Den ena är’ Sareks Fyra Årstider’ Norstedts förlag, 1982. och

Den andra är: ‘ Vildmarksvandring i Sarek’ Vildmarksförlaget 2007. Det skiljer dock 27 år mellan böckerna. I princip en hel generation. Har Sarekvandrarens attityd förändrats?

Boken ‘ Vildmarksvandring i Sarek’ av Annika Berggren, kan man gott säga är den helt nyaste och mer samtida av dessa två. Den gör stora anspråk på att locka hennes läsare till någon form av nyfikenhet och vandring. Hon kallar det själv på baksidanpå boken för en ‘inspirationsbok‘. Som ska ‘locka till fler upplevelser och ge handfasta tips‘. Boken är på hela 156 sidor. Den känns betydligt textmässigt mer innehållsrik än den andra boken.

Fjällgräshoppan

Go Fast my friend.

Visst är man som en snigel som så sakta och tålmodigt och med jämnmod drar sitt lass genom bergen. Och just som snigeln bär sitt skal, bär även jag min ryggsäck. Omedveten om nått annat, en Sarekvandring frestar alltid med sina dryga 25/35 kilo på ryggen..

Ryggsäcken är på nått vis kanske det viktigaste som vi bär med oss. Ryggsäcken är ju det som ska innehålla, bära och rymma allt vi tar med oss. Ryggsäcken är på nått vis vår anonyma tvillingkamrat! Den som stumt och tyst hänger på ryggen bakom en. Hindrar och tynger, samtidigt som den rymmer allt vi är beroende utav.

Oändliga är samtidigt kommentarerna om ryggsäcken...