Alla som bloggar med självaktning här om fjällvandringars vedermödor, och upplevelser verkar ju ha en hund.  Det är det obligatoriska blogginslaget., ungefär som halvfeta alkoholiserade kvinnor ute på landsbygden som har en halvfet och lat katt i en spånkorg och bloggar om detta. Dom förutsätter att alla vill veta nått om detta.

Hur som helst vandra på Javas vukanlandskap är något som jag tagit till mig under årens lopp. Alla här är villiga och hjälpa till. För en gångs skull kan man i klassisk anda och det för billig penning hyra tält, bärare och få sällskap under ett par dagar. Med lite snack, öppen plånbok och munläder kan man med fem sex pigga indonesier uppleva väldigt mycket här.

Var kommer vi ifrån och var hör vi hemma ? Vad är egentligen liv och vad är egentligen död?

Klampa runt i Sarek kors och tvärs innebär ju för de flesta fjällvandrare knappast något mer än att förflytta sig ifrån punkt ‘a till punkt b‘.

Vad gör man om man säger att man ska vandra i Kebnekaisefjällen till ens vänner, som är så kallade finsmakare?.. och dom då säger, ‘Men herregud ska du gå där nu igen, för femtioelfte gången, tröttnar du aldrig på det stället?’