Bloggar > Snurtes blogg > Nordkalottleden - Ett stort ...

Snurtes blogg

En förlängning av min hemsida/blogg 'Wayfaring In The Wild' som gör det möjligt att dela mina utflykter även på Utsidan.

Nordkalottleden - Ett stort misstag - Del 4

Vi avslutade del 3 i en minst sagt jobbig situation med ett svart moln av mörka tankar hängandes över mig. Här kommer den avslutande delen med upplösningen på dramat.


Sulitelma Dag 7
Grundmaterialet är hämtat från Lantmäteriet.

16 augusti ca 19 km
Gångtid ca 6 timmar , 7:30 - 13:30
Kurajaure till Njunjesstugan

Natten har passerat otroligt långsamt och jag har knappt sovit en minut. Oron över var Vanessa befinner sig, och om hon är okej, har gnagt i mig hela natten. Med en klump i magen kliver jag tillslut upp och börjar packa ihop mina saker. Jag ser två tänkbara scenarion framför mig: antingen har hon gått ner till Tarrekaisestugan; eller så har hon fortsatt enligt vår plan och tältat någonstans. Det första är kanske det mest troliga eftersom det är säkrare och det finns hjälp att få där. Med tanke på att den tyska familjen kommer gå dit väljer jag istället att fortsätta enligt vår planerade färdväg till Njunjesstugan, med förhoppning om att hon redan är där och väntar när jag anländer, eller kommer att komma dit under dagen. Lite hopp har jag också om att få syn på henne på fjället även om den chansen är mikroskopisk vid det här laget.

Först skriver jag en lapp på engelska med våra namn och annan information som jag sedan lägger i den tyska familjens absid. Jag glömde nämligen ge dem dessa detaljer när vi pratades vid igår kväll. Lätt illamående startar jag klockan halv åtta med att kliva över Gurájåhkå på stenar alldeles vid stugan, och tar sikte mot en renvaktarstuga. Planen vi hade var alltså att gå på den här sidan Tarradalen för att uppleva en annan väg jämfört med förra årets tur och kanske också titta på vattenfallet i Áhkalmgårttje. Fotografierna på den tyska mannens mycket gamla och slitna karta är inte de bästa, men jag kan navigera hjälpligt genom att räkna jokkpassager, sjöar och avstånd efter rutnätet. Min GPS-klocka blir till en stor hjälp här eftersom den mäter avståndet jag gått sedan jag startade. Det gör att jag aldrig känner riktigt samma osäkerhet och tvivel kring navigeringen som under gårdagen, och det trots mycket sämre väder med gråa moln som gömmer alla topparna västerut.

View back towards Kurajaure shelter.
Jag tackar för taket över mitt huvud i natt och vinkar adjö till Kurajaure, innan jag går över krönet och stugan med dess trygghet försvinner ur sikte.

Map over the area towards Kvikkjokk.
Fotot jag hade att navigera efter (på kompaktkamerans lilla skärm).

Området är mycket lättvandrat, men inte särskilt spännande med vädret som är. Eftersom jag mest vill komma fram går jag rakt på kring 950 meters höjd. Hade vi gått här tillsammans hade vi kanske istället hållit oss närmare Tarradalen för utsiktens skull.
Ingen av jokkarna från Stájggá kräver något vad och jag passerar renvaktarstugan på avstånd. De efterföljande 6-7 kilometerna ska visa sig bli riktigt sega. Det händer inte mycket i terrängen och molnen sjunker allt lägre. Jag nöter på och stannar bara korta stunder för att fylla på med lite energi och vatten. Fötterna börjar bli rejält slitna efter det hårdare tempot sedan gårdagen. Klockan tickar på och jag kommer stadigt framåt även om känslan är den motsatta. Krampaktigt håller jag fast vid hoppet om att vi ska mötas vid Njunjesstugan. Det är det som får mig att kämpa vidare trots mörka moln även i sinnet.

Sunrays energizing the Tarra Valley below. A reindeer watchers cabin can be seen in the distance.
Solen strålar på Tarradalen medan det runt omkring och ovanför mig bara är grått.

Så småningom uppfattar mina öron äntligen ett kraftigare brus på avstånd: Áhkalmjåhkå. Rent vandringsmässigt representerar den min största oro för det här vägvalet. Ska det gå att ta sig över på den här höjden eller ska jag behöva gå mycket längre upp, kanske in bland molnen? Väl framme släpper den oron omgående. Jokken innehåller mindre vatten än väntat och jag hittar snabbt ett enkelt ställe att vada på. Kanske slappnar jag av lite för mycket. En hal sten gör att jag halkar till och smäller in ena fotknölen i en annan sten. Aj som ...! Sätter mig ner för att pusta ut en stund och kontrollera att foten är okej.

The place where I forded Áhkalmjåhkå.
Jag vadade mitt i böjen ungefär där vattennivån var mycket låg.

Min plan har från början varit att runda söder om Áhkalmtjåhkkå. Tyvärr är molnen så pass låga nu att de täcker toppen och hela området syd samt sydväst därom. Då känns det säkrare att hålla sig under molnen och gå runt på norra sidan istället. Av den anledningen väljer jag att följa jokken åt nordost längs fjällsluttningen. Det förekommer några korta passager med brant lutning, stora stenar, vide och enbärsbuskar. Nu låter det mycket värre än det faktiskt är. Överlag tar jag mig fram enkelt här så länge jag håller tungan rätt i mun. Att gå ner för att titta på det stora vattenfallet är aldrig aktuellt, men jag gör i alla fall en kort avstickare för att titta på ravinen och ett mindre fall. Det större ligger troligtvis en bra bit ner och jag vill nu bara komma fram till Njunjesstugan och förhoppningsvis få någon information om Vanessa.
På andra sidan Tarradalen kan jag tydligt se den Heliga dörren (som Basseuksa ska betyda). En gammal samisk offerplats med en ljust färgad dörrformad fördjupning i en annars mörk klippvägg.  Stugplatsen dyker också upp i mitt synfält och jag känner en skön lättnad. Nu är det inte långt kvar, "bara" lite skog och myrmark att forcera utan någon stig att följa. Med en bra överblick från platsen kan jag se en tänkbar väg rakt mot stugan som passerar flera öppna områden med myr. Jag bör kunna gå i kanten på dessa för att slippa det allra värsta och samtidigt undvika den snårigaste skogen. Alternativet är att fortsätta runt Áhkalmtjåhkkå och gå ner i skogen längre österut närmare stugan, men det blir bara marginellt mindre skog att tackla och samtidigt en hel del extra att gå totalt. Därför sätter jag av rakt mot stugan. Här i sluttningen ner möter jag den värsta terrängen hittills. Det är framförallt gott om enbärsbuskar. Med trötta ben stapplar jag sakta ner mot den första myren.

Waterfall in Áhkalmjåhkå.
Ett mindre fall som sannolikt inte syns från andra sidan dalen.

Áhkalmjåhkå
Áhkalmjåhkå där den rinner ner mot Darrhaädno. Den Heliga dörren syns på andra sidan som en grå fläck i den svarta klippan.

Allt flyter sedan på förvånansvärt smidigt. Mellan myrarna lyckas jag hitta viltstigar som leder mig relativt enkelt genom flera snåriga skogspartier. En sådan tar mig fram till Gårssåjåhkå som jag hoppar över på stenar. Vattenpassagen gör dock att viltstigen försvinner och det kräver en del trixande genom snåren efter det innan jag hittar en ny stig. Det visar sig bli den sista svårigheten innan stugan. Först ska jag bara passera ett större område med myrmark. En myrmark som är alldeles full med hjortron, och det är mogna hjortron den här gången! Jag tar genast fram en påse och det är knappt att jag kan ta ett halvt steg innan jag får syn på nya bär jag måste plocka. Det får bli en förlåt mig-gåva till Vanessa, tänker jag (hoppet och tron på att vi ska ses igen lämnar mig aldrig ens i de värsta stunderna). Hon smakade färska hjortron för första gången förra året och blev helt frälst i dessa underbara bär.
Under tiden jag har tagit mig igenom skogs- och myrmarken har det sakta börjat regna. Medan jag håller på och fyller påsen med hjortron blir det allt mer tilltagande. Med dyngsura fötter försöker jag undvika att kliva på bären istället för att undvika vattenpölarna. Något som är snudd på omöjligt med den mängd bär som finns. Jag anländer tillslut vid stugan och hinner inte mer än öppna dörren innan en av stugvärdarna kommer ut från sitt rum (det är placerat mitt i stugan direkt innanför ytterdörren).
- Är det du som är den försvunna mannen? Frågar han direkt.
- Ja, det kan det nog vara. Är det en tjej som heter Vanessa som hört av sig? Undrar jag.
- Ja, hon sitter oroligt och väntar i Tarrekaisestugan.
Åh vad skönt det var att höra de orden! Inte att hon sitter oroligt och väntar såklart, men att hon tagit sig ner från fjället och är okej. Jag berättar för honom vad som hänt och hur jag lyckats tappat bort henne. Han säger att hon tänkt vänta i Tarrekaise till lunch och sedan gå vidare till Njunjesstugan. Klockan är nu kring ett när han går och ringer till Tarrekaise för att se om hon är kvar. Det tar flera försök innan han får något svar. Det visar sig att hon är kvar och inte heller hade tänkt fortsätta utan någon information om mig. Stugvärden i Tarrekaise går och hämtar Vanessa och vi får chansen att prata med varandra för första gången sedan vi skiljdes åt för ett dygn sedan. Vi utbyter inga hårda ord utan är enbart glada över att den andra är välbehållen och mår bra.
Under tiden jag väntar på att Vanessa ska komma till Njunjesstugan anländer ett annat par. Det är en polsk tjej och en tysk kille. Han visar sig kunna mycket bra svenska. Nu när jag börjat slappna av har vi ett trevligt samtal inne i stugvärmen med skydd från regnet. Jag passar också på att smälta mitt liggunderlag i cellplast lite eftersom jag placerade det på golvet bredvid kaminen för att torka...

Zoom in on Darrhaädno and the Njunjes cabin.
Vy över min väg ner mot Njunjesstugan. Jag gick i högerkant på de öppna ytorna som ligger till vänster om området med gran.

Sedan står hon där i farstun, helt dränkt av regnet, men med ett stort leende på läpparna. Vi håller om varandra hårt en lång stund. Efter att hon fått upp alla saker på tork ovan kaminen sätter vi oss ner i sovalkoven för att prata igenom händelsen. Jag får veta att hon inte hade sett mig förrän precis innan jag försvann över krönet mot Fierrovágge. Det var alltså en slump att hon rest sig upp och börjat gå i min riktning när jag stod och viftade med stavarna. Hon valde då att fortsätta längs sjön med tanken att jag skulle gå dit efteråt. I andra änden av sjön hade hon satt sig ner och väntat en timme på att jag skulle passera platsen på väg mot sjö 1022. Som ni redan vet dröjde det tre timmar innan jag passerade där. Då var Vanessa nästan framme vid sjön redan. Hon hade sedan gått ner till Tarrekaise eftersom hon på kartan såg att det finns nödtelefon där. Väl vid stugan fick hon bra stöd och hjälp av stugvärden som ska ha en stor eloge. Tillsammans rapporterade de händelsen till polisen och gav dem en beskrivning av mig, men poängterade att jag har bra utrustning och erfarenhet så någon sökning behövde inte inledas ännu. Det blev helt förståeligt inte mycket sömn för henne heller den natten.
Vi kommer sedan överens om att i framtiden gå tillbaka till den plats vi senast såg varandra på. Om vi nu skulle lyckas med konststycket att tappa bort varandra igen. En sådan sak som man inte tänker på att prata om innan, eftersom man inte tror att det ska hända. Nu vet vi bättre.

Senare på kvällen får jag ett sms från polisen som ber mig ringa till dem och meddela att jag är okej. Ni läste korrekt, ett sms. Vid Njunjesstugan finns det numera mobiltäckning. I alla fall om man har Telia. Jag ringer direkt och meddelar att jag är återfunnen och att allt är okej.

Den äldre tyska herren jag delade Kurajaure med dyker senare upp vid stugan, men han hamnar i den andra halvan. Vi pratar inte så mycket med varandra mer än några korta ord om att vi båda är okej.
Resten av kvällen njuter jag och Vanessa bara av att ha återfunnit varandra och av att vara under tak i skydd från regnet. Jag är ganska säker på att Vanessa njuter lite av hjortronen också. Om det räcker för att hon ska förlåta mig får framtiden utvisa.


Stájggá
Stájggá bland molnen på morgonen.

Darregájsse massif.
Darregájsse-massivet på andra sidan Tarradalen.

Saxifraga cotyledon - Fjällbrud in Swedish.
Den sällsynta och vackra fjällbruden finns att skåda vid Njunjesstugan.


Sulitelma Dag 8 Grundmaterialet är hämtat från Lantmäteriet.

17-18 augusti ca 13 km
Gångtid ca 4 timmar , 9:40 - 13:40
Njunjesstugan till Kvikkjokk

Det unga internationella paret har bestämt sig för att stanna vid stugan en stund och sedan ta den sena båten till Kvikkjokk. Vi tänker istället satsa på den som går kring lunchtid. Innan vi säger adjö till dem och stugvärdarna hjälper vi till att byta gascylinder. Det är inga små pjäser och vi ser att det äldre stugvärdsparet har det lite kämpigt. Jag och den unga tyska killen får snabbt ett par handskar och hjälper till att köra, först den tomma och sedan en ny full, över de skärgårdsliknande ojämna klipphällarna. Ett litet tack för den mycket uppskattade hjälpen och bemötandet under gårdagen. Med det avklarat ger vi oss av mot Kvikkjokk ännu en gång.

Vägen från stugan är sig lik från förra året (oväntat, eller hur). Vid hemmanet Njunjes verkar arbetet på ladan ha stannat av. Jag kan i alla fall inte se någon skillnad. I år är det däremot folk på plats vilket gör att vi inte stannar till någon längre stund. Den här gången har vi bestämt oss för att leta reda på Bäcken som vi missade förra året. Efter bron över en av Njunjesjåhkås förgreningar hittar vi en liten stig. Den försvinner dock redan efter några få meter in i skogen. Vi fortsätter en bit till rätt ut i terrängen och kommer snart ut på en mycket tydligare stig. Den leder oss till en öppen äng och hemmanet som heter Bäcken. Någon måste hålla efter stället för plåttaket ser relativt nytt ut och ängen finns kvar. Just nu är det dock igenbommat. Det är en mysig plats som ligger avskiljt med Gasskájvvo vakande ovanför.

Duck-boards helping us get across a mire shortly after leaving the Njunjes cabin.
Sista etappen är påbörjad med Gasskájvvo i blick.

Njunjes homestead.
Njunjes hemman.

Bäcken homestead.
Hemmanet Bäcken, Gasskájvvo syns till höger.

Tillbaka följer vi den tydliga stigen som går över till att bli ett fyrhjulingsspår och sedan ansluter till Padjelantaleden. Klart smidigare att fortsätta från bron och ta den vägen jämfört med att gå direkt in i skogen som vi gjorde. Har man bara ögonen med sig syns den tydligt. Kort därefter blir det ett obligatoriskt besök till älven och den kraftiga fors som ligger några få meter till höger om leden. Någon kilometer senare kommer de efterlängtade myrarna. Det blir ett stopp på i stort sett varenda en vi passerar - för jakt på hjortron så klart, och vi hittar några på alla platser. Verkligen ett bra år i år där vi prickat in helt rätt tidpunkt. Mellan varven petar vi i oss ett och annat blåbär också, men där är det inte lika bra, de flesta är fortfarande lite sura i smaken.

Scouring the mire for cloud berries.
Dags för hjortronjakt!

Vid Vállejåhkå har den nya bron nu tagits i bruk. Samtidigt ligger den provisoriska vi använde förra året fortfarande kvar. Det går inte alltid så snabbt i fjällen och tur är väl det! Med 15 minuter till godo kommer vi fram till båtplatsen. Under vår promenad hit har vi inte märkt av särskilt mycket mygg. Här, där det finns gott om folk, har de däremot samlats och trots att solen sprider sina varma strålar tar jag på mig min vindblus medan vi väntar. Vanessa å sin tur tar av sig kläder, i form av skor. Äntligen får fötterna vila!

Temporary bridge across a side stream of Vállejåhkå in the foreground. New bridge replacing the destroyed one in the background.
Tillfällig plus ny bro över sidoflöde till Vállejåhkå.

Boat transport to Kvikkjokk arrives.
Båten anländer.

För fjärde året i rad avslutar vi en vandring i Kvikkjokk. Jag vet inte om det är vi som blivit kära i platsen eller om den vägrar släppa taget om oss. Maten smakar i alla fall mycket bra som vanligt efter en längre fjälltur. Mängden mygg är klart mindre här i år, även fast det förekommit rikliga mängder på andra platser. Kvällen spenderas annars med kortspel och samtal i samlingsrummet vid receptionen. Något vi noterar är att få pratar om Sarek den här gången. Varför är svårt att veta, kanske det bara är en slump, eller kanske har det med årets sena snösmältning och ostadiga väder att göra. Vi hinner också med en promenad längs vägen bort mot Änok och hittar hjortron även här.

Tidigare år har vi bara suttit av tiden, så att säga, innan bussen går på eftermiddagen dagen efter. Det har ingen av oss lust med att göra en gång till. Därför bestämmer vi oss för att hyra en kanot och paddla en tur i deltat. Två trevliga systrar gör oss sällskap i aktiviteten och vi hjälps åt med sjösättningen nedanför kyrkan. När de paddlar norrut, tar vi av söderut mot Sakkat. Innan vi kommer ända fram dit svänger vi dock av till höger och börjar följa en smal kanal som går hela vägen tillbaka till Darrhaädno. Molnen ligger täta den här dagen, men det är helt vindstilla och vattenytan är som en spegel. Träden och gräset som växer in över kanalen bjuder på härliga konstverk. Vi glider sakta fram i tystheten och njuter av tillvaron. Vilken uppgradering mot att sitta inne på fjällstationen och läsa tidningar!

Paddling the Kvikkjokk delta.
Innan vi kommer fram till sjön Sakkat svänger vi höger och tar sedan av mot en mindre kanal.

Paddling the Kvikkjokk delta.
Vattenytan är helt underbart spegelblank.

På väg tillbaka gör vi en avstickare till Mierdekjávrre. En sjö som tydligen kan bjuda på riktigt varmt badvatten en fin dag. Mitt i sjön finns en brygga placerad för just det ändamålet. Det är i kanalen på väg dit som vi ser en örn ta luft och flyga lågt över kanalen och trädkronorna. Vi får senare veta av systrarna att det troligtvis var en havsörn. De hade nämligen också sett den i samma område.

Paddling the Kvikkjokk delta.
Paddlingsturen fick mig att tänka på det gamla norska barnprogrammet Bröderna Dal och Professor Drövels hemlighet.


Some yoga on the last morning.
Lite yoga innan vi börjar gå.

Hiding in the Tarra Valley jungle.
Riklig växtlighet i Tarradalen.

Darrhaädno
Darrhaädno


Hur ska man då sammanfatta den här turen? Den går ju knappast till historien som den mest väloljade eller mysigaste turen. Temat, ifall jag inte lyckats framställa det tydligt nog i texten, är alltså glömda/borttappade saker. Nu när allting ändå slutade bra är jag trots allt nöjd. Vi gick inte riktigt där vi hade tänkt gå, men det är också fördelen med den flexibla planeringen vi numera nyttjar. Vi blir inte mentalt låsta vid ett särskilt mål. Sulitelma fick vi tillslut se även om det inte blev på nära håll som det var tänkt, och ett par dagar med riktigt fint väder fick vi trots allt. Tyvärr var det dock på den allra finaste dagen som jag tappade bort Vanessa. Därför kunde ingen av oss njuta fullt ut av den fina utsikten från sjö 1022. Planen hade också varit att tälta där uppe. Det hade verkligen blivit en magisk kväll som vi nu får lämna till en framtida tur.

Det nya tältet, ett Tarptent Stratospire 2, fungerade under de här förutsättningarna väldigt bra. Vi hade mindre problem med kondens jämfört med Hilleberg Anjan 2 och samtidigt mer utrymme i alla ledder. Dubbla ingångar och absider är en bra fördel också när man är två. Lägg sedan till en lägre totalvikt och det blir väldigt bra. Naturligtvis finns det nackdelar också som t.ex. att det inte är lika lätt att spänna upp tältet ordentligt, materialet är tunnare och kräver därför lite mer försiktighet samt stoppar sannolikt inte regn riktigt lika bra. Hittills ångrar jag inte bytet i alla fall.

Vanessas lilla experiment då? Våra dagsetapper blev kortare på den här turen. Kanske berodde det delvis på hennes fasta, men jag tror ändå att vädret hade större påverkan på det. Själv tyckte hon det gick tyngst i början medan hon på slutet kände sig lätt i kroppen. Inte särskilt konstigt med tanke på att det var i början vi hade överlägset störst mängd klättring uppför. Kroppen blir också mer känslig för kyla när man fastar och av den anledningen hade hon det bitvis tufft på dagarna med sämre väder. Vid varje rast blev hon snabbt kall och hade kanske behövt mer kläder. På en tuffare vandring, genom exempelvis Sarek, tänker hon ta med nötter eller någon annan form av mat med högt energivärde som säkerhet. Ibland kommer nämligen perioder där man blir svag i kroppen och det vill man inte ska hända med en tuff klättring eller ett snårigt videbestånd framför sig. Hon vet nu i alla fall att hon klarar av att fjällvandra på fastande mage.

Inlagt 2018-05-16 00:05 | Läst 1467 ggr. | Permalink
Logga in för att kommentera
 Glömt namn/lösen?
2018-05-16 01:04   Annananna
Vilken historia! Väl skrivet och vi är nog fler som väntat med spänning på upplösningen! Man lär sig av misstagen, förhoppningsvis inte bara av sina egna...
 
Svar 2018-05-16 20:19   snurte
Tack Anna! Mycket roligt att det är uppskattat.
 
2018-05-16 10:18   OBD
Tack ska du ha för en fantastisk berättelse!
Att det skulle sluta bra tvivlade jag aldrig en sekund på. Bitvis var dock läsningen minst sagt spännande. Att det slutade bra beror väl till viss del på att ni är unga och starka. Innan jag kom till slutet av din berättelse undrade jag hur Vanessa skulle klara av fastan. Bra att det kom med litet om det på slutet.
Att tappa eller glömma saker har väl hänt många av oss, men att "tappa bort" sin medvandrare!!!!! Jag tror säkert att ni båda redan har lärt er av den läxan.
 
Svar 2018-05-16 20:25   snurte
Jag tog mig trots allt hem till skrivbordet och författade texten, så det var kanske givet att det hade gått bra i slutändan. :)
Ska erkänna att jag inte var helt säker på om jag ville dela med mig av det här, men kom fram till att jag även måste bjuda på mina misslyckanden.

Tack för att du tog dig tid att läsa!
 
2018-05-16 15:32   Swift
Så fick vi till slut konstatera slutet gott, allting gott. En spännande berättelse och verkligen annorlunda mot vad man normalt läser! Tack!

Under en tur i april i år mellan Ammarnäs och Hemavan mötte vi skidloppet "Kungsledenrännet". I en av klasserna åkte man parvis, man och kvinna sammankopplade med ett ca 5 m långt rep. Avsett för draghjälp, antar jag, men det kanske är något att överväga för er nästa vandring?
 
Svar 2018-05-16 20:27   snurte
Haha, jag ska verkligen ta mig en ordentlig funderare på om det kan vara något för oss. Tack för tipset!
 
2018-05-17 17:17   Håkan Friberg
Nästan otäckt spännande. Beundrar båda eras lugn när mi träffades igen. I en liknande situation tror jag inte att jag själv ENBART skulle vara glad - oavsett om jag varit i din eller Vanessas roll. Det finns naturligtvis ingen anledning att söka efter en syndabock, men största ansvaret måste läggas på den som går främst. Den personen har ansvaret att inte färdkamraten tappar kontakten.
Denna text är så läsvärd och så viktig att du borde redigera ihop dessa blogginlägg och även publicera den som en artikel. Då är det större chans att den hittas vid sökning.
 
Svar 2018-05-18 09:23   snurte
När jag letade efter henne där på fjället i flera timmar kan jag erkänna att det förekom en hel del andra känslor av mer ilsken art. Nu hann det ju gå ett helt dygn innan vi sågs igen så de känslorna hade hunnit svalna tills dess.

Jag tyckte texten blev väl lång för att göra det till en artikel, men jag kanske ska fundera på om jag kan plocka ut stycket med borttappandet och skriva om det lite.
 
2018-05-17 21:57   Småtärna
Tack för sista delen - precis som övriga läsare tycker jag att din/er berättelse är mycket lärorik. Och även läs- och njutbar som turbeskrivning!
Det vore verkligen roligt att få ta del av Vanessas version. Och hur HON tänkte under färden när hon förstod att du var "borta".

Sen undrar jag naturligtvis också: Hur i all världen kommer man på idén att fasta under en fjällvandring?
/Cecilia
 
Svar 2018-05-18 09:31   snurte
Ärligt talat undrar jag också hur man kommer på den tanken. Även om jag har provat att fasta i flera dagar med vatten som enda "förtäring", skulle jag aldrig få för mig att göra det i samband med fysisk ansträngning. Det skulle inte bli mycket njuta av på den vandringen för min del.
Till Vanessas försvar så har hon tidigare fastat på vatten i 21 dagar och till största del mått bra under de dagarna. Hon hade alltså ganska bra koll på hur hennes kropp skulle reagera.

Tack för din kommentar!
 
2018-05-22 06:42   hansnydahl
Tack för en fin berättelse med "nerv i " som höll läsaren fängslad till slutet. Det var också intressant att höra om Vanessas fasta. Inget jag skulle göra själv under en tur på mer än en vecka. Att hon blev piggare mot slutet stämmer med vad "icke fjällvandrande" personer normalt brukar uppleva mot slutet av en fasta då mycket av lagrade slaggämnen lämnat kroppen. Det skulle vara intressant att veta hur mycket hon gick ner i vikt - om man inte tillför energi i form av mat så tas energin från lagrat kroppsfett som omvandlas till glukos så att cellerna kan ta upp den.
Kul att få veta hur ni upplevde skillnaderna mellan Hilleberg Anjan 2 och Tarptent Stratospire 2. Större, mindre kondens och nästan halva priset är ju motiverande. Hade ni hård vind någon gång när ni var i tältet?
 
» Visa även betygsättningar utan kommentar