Gröna Bandet 2020 - Saltoluokta till Hemavan

Tillbaka till solokvist fortsätter färden söderut längs Kungsleden. Då jag vandrade stora delar av den här sträckan förra året hamnar fokuset mer på olika möten längs vägen.

Markerad färdväg i rött. Blå triangel är ungefärliga tältplatser.
Grundmaterialet är hämtat från Lantmäteriet.

10 augusti till 18 augusti
Gångtid 9 dagar, cirka 310 km
Saltoluokta till Hemavan

Tillbaka på Kungsleden
Veckan genom Sarek var snudd på vila efter min start på den här vandringen. En välbehövlig och trevlig sådan. Nu blir det ett något högre tempo igen. Kungsleden är lättvandrad och jag har gått den förut. Redan runt klockan 7 på morgonen tar jag mina första steg i strålande solsken. Det känns roligt att gå den här sträckan igen. Jag minns den som en favorit från min vandring mellan Abisko och Kvikkjokk. Luften är alldeles lagom kylig för klättringen upp på kalfjället. Fram till rastskyddet har jag fjället helt för mig själv. Där har några valt att tälta så jag stannar inte något utan fortsätter. Inte långt senare möter jag Jörgen som går bandet åt andra hållet. Han kommer från Rinim och har alltså också gått genom Sarek. Han är en stor förespråkare för vandring med lätt utrustning. Till den grad att han skrivit en bok i ämnet. Därför är det kanske inte så konstigt att vi pratar en hel del utrustning. Jag ger honom också tips på hur han kan gå norr om Torneträsk. Vi blir snart lite kalla då det fortfarande är kyligt i luften. Vilket får oss att tacka för en trevlig pratstund och fortsätta våra vandringar åt varsitt håll.
Nere i skogen norr om Sitojaure blir det plötsligt rejält varmt och svettigt. Kontrasten mot uppe på fjället är markant. Framme vid familjen Blinds stuga är jag väntad. Ett av de samtal jag nämnde i förra inlägget var att boka in en extra båttransport över sjön. Den går annars på schemalagda tider vid morgon och kväll. Två kvinnor har gått hit med förhoppning om en extra tur. För mig var det därför tur att jag ringde innan. Annars kanske jag hade missat att få åka med. På plats är också stugvärdarna från STF's fjällstuga i närheten. Vi vill alla tre titta till den innan avfärd. De två kvinnorna går iväg direkt medan jag sätter mig en stund för att vila innan jag också går dit. När vi tre kommer tillbaka igen har två andra vandrare dykt upp. Totalt blir vi alltså fem stycken som åker över klockan 13.

Jag lämnar Saltoluokta och mina vänner för att fortsätta på egen hand längs Kungsleden.

På andra sidan väntar en tyngre klättring upp på fjället än den jag gjorde i morse. Jag upplever den vara ungefär lika tung som förra gången. Framförallt sista biten som är brant. Det går garanterat fortare den här gången men den är ändå ansträngande. Jag minns också att det inte finns något vatten på fjällryggen man ska över här. Därför ser jag till att dricka ordentligt vid en bäck i skogen.
Uppe på fjället möter jag två familjer som är ute på tur tillsammans. Tar en paus och får en trevlig pratstund med dem. Efter en brant utförsbacke är jag sedan framme vid Aktsestugan. Idag är det fullpackat med folk här. Jag får höra att det blivit lite av en grej att cykla stigen från Sitoälvsbron, lämna cykeln för att gå/springa upp till Skierfe och sedan tillbaka; allt på en dag. Kanske är det därför det är så mycket folk just här. Jag är helt övertygad om att det har med Skierfe och dess utsikt att göra i alla fall. Effekten på mig blir att jag flyr platsen illa kvickt för en lugnare tillvaro nere vid Lájtávrre.
Den schemalagda båtturen över sjön går om en timme. Min tanke är att ro istället ifall det ligger två båtar på den här sidan. Tyvärr gör det inte det, men jag kan se att en båt är på väg hitåt. Jag ropar in dem till bryggan som ligger en bit vid sidan om själva båtplatsen för just roddbåtarna. Det är ett medelålders par som lämnar över båten till mig. Lustigt nog nämner de Jörgen, och hans bok Vandra fjäderlätt, när de ser att jag går med lättare utrustning. Jag kan ju då berätta att jag nyss mött honom och att han sannolikt är i Saltoluokta nu. Rodden över en ren njutning idag. Sjön ligger helt spegelblank och inte ens en liten vindpust förekommer. Jag stannar till en stund mitt på för att njuta av stillheten och omgivningen. Trots de optimala förutsättningarna tar det en bra stund att ro knappa 3 kilometer. Speciellt när båten är tung och har helt värdelösa åror. Jag är glad att det räcker med en överfart och inte tre.
På andra sidan väntar flera vandrare på den schemalagda turen som dyker upp kort därefter. Jag passar på att tvätta både mig och kläder innan jag inleder dagens sista arbetspass. Det här är också en sträcka som har begränsat med vatten. Cirka 5 kilometer in i skogen passerar man två bäckar. Nästa efter det är uppe vid rastskyddet Jågge. Så om du är av den törstiga sorten är det kanske värt att ta lite vatten från sjön. Jag känner mig stark och matar på hela vägen fram till rastskyddet för att tälta där.

Orkade inte vänta på att vattenytan skulle lägga sig efter mitt fäktande med årorna. Annars var det verkligen inte ens en krusning på ytan.

Rittak

Nästa morgon får jag känna av den andra änden av skalan. Energin är helt borta och det går långsamt ner från fjället. Bara två timmar in på dagen har jag ätit upp halva dagsransonen av nötter. Enligt min åsikt är det här Kungsledens sämsta sträcka med få vackra vyer och tung terräng. Kanske spelar det in på min form. Myggsituationen är också sämre igen efter att ha varit mycket bättre de senaste dagarna. Jag är ändå vid gott mod och gläds över att få vara ute på tur i fortsatt vackert väder. I takt med att jag avverkar kilometer efter kilometer genom skogen kommer energin sakta tillbaka. Med bara en liten bit kvar till Kvikkjokk möter jag två äldre kvinnor som satt sig för att vila bredvid stigen. En av dem visar sig dela intresset för långvandring. Mycket imponerande gick hon för två år sedan välkända pilgrimsvandringen El Camino de Santiago i nordvästra Spanien.

Framme i Kvikkjokk skulle jag nästan vilja påstå att det är folktomt. Jag har avslutat många vandringar här de senaste åren och det har alltid varit fullt med folk. Utöver att Kungsleden passerar här så är det en bra start- och målplats för vandringar i Sarek, samt ena änden på både Padjelantaleden och Nordkalottleden. Precis som i Slatoluokta verkar de flesta friluftsmänniskor valt andra platser att besöka det här året. Som tältare får jag tyvärr inte nyttja faciliteterna i år. I normala fall kan man annars lösa ett dagpass för en mindre summa. Dock får jag sitta inne i receptionen och kan därmed ladda min elektronik och prata med många av dem som faktiskt hittat hit. Ett trevligt yngre par jag samtalar med en längre stund planerar att gå hela Kungsleden. En bit in i samtalet frågar de om det var jag som passerade Katterjåkk för ett par veckor sedan. Hur kunde de veta det? Det visar sig att de är vänner till familjen jag mötte precis innan jag kom fram till turiststationen där, och de hade berättat om mannen de mött som var ute på långvandring. Vilket roligt sammanträffande!

Markerad färdväg i rött. Blå triangel är ungefärliga tältplatser.

En onödigt tuff utmaning
Under natten kommer det en kraftigt regnskur. Resultatet av det blir ett rejält skitigt tält. Jord och annat skräp har stänkt upp runtom hela tältet. Det blir ordentligt stressigt när jag i panik försöker borsta rent tältet och packa ihop allt innan jag ska med båten till fortsättningen på Kungsleden. Björn Sarstad kör oss den här dagen och han bjuder på en extra tur genom deltat och förbi Gamájåhkås fors. Med på båten är en annan pilgrimsvandrare. En dansk herre som är på väg till S:t Olavsleden. Han värmer alltså upp med många mil genom fjällen först eftersom den går mellan Selånger och Trondheim. Drygt 40 mil längre söderut.
Solen skiner igen men jag får ändå inleda dagen med blöta fötter. Det är ganska kyligt och mycket vatten kvar i vegetationen från nattens regn. Så fort jag kommer ut ur barrskogen och in i den högre belägna fjällskogen blir det bättre. Precis som förra året stannar jag till vid Tsielekjåkkstugan. Jag är ensam till en början men efter att jag varit ner och tvättat fötterna har ett yngre par satt sig på trappen utanför stugan. De visar sig också vara ute på Gröna Bandet. Så jag stannar en stund extra och pratar med dem.
Från stugan väntar en kortare och mycket fin kalfjällssträcka. Det börjar med en grund ravin som tar en upp på en platå. Därifrån har jag idag milsvid utsikt söderut. När leden passerar över en bäck stannar jag för lunch. Normalt sett lagar jag ingen lunch på dagarna men jag har fått middagar över från tidigare etapper. Jag vill också sätta upp tältet så det får torka i solen. Efter det är det enkelt att borsta bort den sista smutsen. Den danska pilgrimen kommer ikapp mig här och han bestämmer sig för att stanna på platsen. Jag förstår honom, det är verkligen en fin plats. Själv har jag förhoppningar om att hinna nå nästa fjällrygg innan dagen är slut och jag går därför vidare.

Långt där borta på andra sidan vattnet väntar nästa fjällrygg jag hoppas att nå till kvällen.

I nästa skogsparti möter jag först en utländsk herre som är ute på en kortare tur. Tydligen har han gått ett par dagar söderut från Kvikkjokk och sedan vänt för att gå samma väg tillbaka. Intressant val, både av plats och rutt. Kort därefter kommer jag ikapp en yngre svensk kvinna som går i rask takt. Vi slår följe ett tag och jag får veta att hon är ute på sin första längre fjällvandring. Härligt att se dessa kvinnor som vågar sig ut på egen hand. Vi skiljs åt en stund innan hon kommer ikapp mig när jag stannat för att rasta vid broarna över Piteälven. Hon bestämmer sig för att stanna här och börjar leta tältplats. Terrängen är inte den bästa för det med mycket klippor och få plana ytor. Jag tipsar henne om rastplatsen som finns längre fram längs leden. Tyvärr påstår jag att den kan ligga upp till 2 kilometer bort. En distans hon inte orkar gå nu. Om jag hade gått den här sträckan förra året hade jag vetat att den egentligen bara ligger några hundra meter längre fram, men då gick jag via Västerfjäll istället. Kanske borde jag ha gått tillbaka och meddelat henne det. Mitt fokus är dock på att hinna med båtturen från Vuonatjviken imorgon bitti.
Hemma framför datorn gjorde jag upp planer på att gå runt Riebnes och därmed skippa båtturen. Något jag funderade på även förra året. Då blev suget att besöka Västerfjäll större. I år är jag inte sugen på fler senvägar och den typen av strapatser; i det här fallet potentiellt snårig fjällskog. Istället ser jag chansen att hinna med båten redan imorgon förmiddag. Därför ger jag mig själv utmaningen att testa nattvandring. Vilket är det som krävs för att jag ska ha en chans att hinna fram i tid.
Därför finner jag mig själv passera Tjäurakåtan i svagt skymningsljus drygt två timmar senare. Att vandra en led som Kungsleden går bra i begränsad sikt. Även i ett stenigt område som det här. Det svåra är att hitta en bra tältplats. På håll kan det se ut som en kanonfin plan yta, men vid närmare inspektion visar den sig vara rejält knölig med stenar och dylikt. Jag ratar tältplats efter tältplats. En fördel med det är att jag naturligtvis får en kortare sträcka att gå imorgon. Vid midnatt beslutar jag mig för att det får räcka. Fysiskt orkar jag mer men jag kan ju inte gå hela natten. Lite vila kommer jag behöva. En halvtimme senare ligger jag i tältet och försöker sova. Det går inte alls. Säkert för att jag ligger och tänker på att jag max får sova fyra timmar för att ha nog med tid att gå de sista cirka 17 kilometerna till Vuonatjviken.

Piteälv i vackert kvällsljus.

Tre timmar senare, vid klockan 3.30, ger jag upp på att försöka få någon riktig sömn. På en timme har jag fått i mig lite mat och packat ihop mina saker. En anledning till det är att jag fick ägna lite extra tid åt att torka tältet. Platsen jag valde måste ha varit ganska fuktig för värre kondens har jag aldrig varit med om i det här tältet. En annan anledning är hur jag mår tack vare sömnbristen. Det här var ju ett utomordentligt korkat beslut! Nu får jag dock stå mitt kast och härda ut. Att gå den sista biten till Vuonatjviken på drygt fem timmar ska nog ändå gå vägen. Med den form jag är i nu efter nästan fyra veckor på tur är det ett långsamt tempo. Långsamt går det också kan jag säga. Energireserverna är tömda och jag går på ångor. Maten smakar inte gott och det jag får i mig ger bara energi i upp till en halvtimme. Det blir många pauser bara för att försöka hitta ny energi någonstans djupt ner.

En tröst är i alla fall att jag fick njuta av den här fina soluppgången. Första gången för mig i svenska fjällen på sommaren.

Jag lyckas faktiskt ta mig fram i tid. Efter att jag köpt min biljett går jag ner till bryggan, och hinner till och med laga en varm lunch innan det är dags för avfärd. Jag känner mig klart bättre efter det och tur är väl det. På andra sidan väntar nämligen närmare 2 kilometer tung stigning. För att inte glömma resterande 18 kilometer och därmed andra halvan av min planerade dagsetapp till Jäckvik.

Äntligen framme i Vuonatjviken!

Min nyfunna energi räcker ganska precis till stigningen upp på fjället. Sedan är jag tillbaka vid att gå på ångor igen. Innan jag går ner i skogen på andra sidan kliver jag av leden och lägger mig ner för att vila en stund. Jag lyckas aldrig riktigt somna men det känns i alla fall något bättre. I skogen lyckas jag otroligt nog passera en annan vandrare. Det beror så klart på hans mycket långsamma tempo, inte att jag går fort. Annars möter jag flera stycken. Samma sak hände förra året också. Det verkar som att tajmingen blir bra med vilken tid folk startar från Jäckvik när man tar morgonbåten från Vuonatjviken. Precis som då gör det att det ligger två båtar på norra sidan av roddleden. Även om det är en kort sträcka att ro går det mycket tungt. Att behöva göra det tre gånger hade tagit mig enormt lång tid idag. Jag har intalat mig att bara jag klarat av rodden så kommer det jobbiga vara avklarat. Då är det inte långt kvar. Trots att jag vet att det är flera kilometer kvar. En skylt talar ju till och med om det nära båtplatsen. Framme i Jäckvik blir jag förvånad när jag tittar på klockan. De sista 6 kilometerna tog bara en timme och tjugo minuter. Det kändes som en evighet.

Trevliga möten längs Kungsleden
Själva byn är inte direkt uppseendeväckande men Kyrkans Fjällgård är en riktig höjdare. Den blir en naturlig samlingspunkt för vandrare. I det gemensamma köket blir det många trevliga samtal. Bland annat är Walter och Emily som startade ända nere vid Smygehuk där. Jag får dock bara chansen att prata med Walter då Emily är dålig i magen och håller sig på rummet. En annan grönabandare från Tyskland befinner sig tydligen också på platsen men jag ser aldrig till henne eller hennes hundar.
Jag spenderar en natt i tält vid fjällgården. Sover djupt i tio timmar. Nästa morgon har jag bestämt mig för att ta en halv vilodag. Jag går till den nya ICA-butiken för att betala en natt i Pieljekaisestugan och hämta upp nyckeln till densamma. Sedan stannar jag kvar på fjällgården och umgås med andra gäster fram till 17.30 innan jag ger mig av.
Nere i Jäckvik är det varmt och skönt. Det ändras snabbt när jag kommer upp på fjället. Där blåser kraftiga och kyliga vindar. Behåller ändå shortsen på då det bara handlar om några kilometer på kalfjället innan skogen tar vid igen. Det är det första tursamma beslutet jag tar den här kvällen. Nästa är när jag kommer fram till det enda blöta partiet på den här sträckan. Jag minns från förra året att det var ganska lönlöst att försöka gå runt. Inte utan att gå en lång omväg. Därför tar jag av mig skorna och går barfota den korta sträckan det handlar om. När jag nästan är förbi allt det blöta försvinner plötsligt marken under min ena fot. Jag har klivit rakt ner i ett osynligt hål och står med ena benet upp till halva låret i lera. Tack vare att jag går barfota och har shortsen på mig är det bara jag som blir skitig, inte kläderna. För att inte tala om skon som potentiellt hade kunnat fastna där nere... Istället kan jag skratta åt missödet och dra loss mitt ben. Dessutom passerar leden en bäck bara några meter längre bort så jag kan tvätta av mig där. Ibland har man tur i oturen.

Utanför Pieljekaisestugan sitter en man på trappen. Han har imponerande nog lyckats hitta en tältplats i skogen bakom stugan. Det är rejält kuperat här kan jag säga. Inne i stugan hittar jag två personer till. Barbara från Tyskland och Niklas från Sverige. Han ser bekant ut och jag inser efter ett tag att det måste vara från Utsidan.se. Mycket riktigt är det så och därmed mitt första officiella möte med en annan utsiding. Båda undrar om det är okej ifall de sover i stugan. Nyckel lämnas bara ut åt en person eller ett sällskap under rådande omständigheter. Det finns gott om plats för tre personer så jag har inget emot det. Vi kan hålla avstånd utan problem. Det blir en lika trevlig kväll här som jag hade i Jäckvik igår. Barbara kommer dessutom till mina fötters räddning. Sedan allra första början har jag skött fotvården dåligt. Framförallt var jag rädd att jag tagit med för lite fotsalva. Därför snålade jag med den och smörjde inte fötterna tillräckligt. Vilket ledde till att huden torkade och tappade sin elasticitet med sprickor mellan tårna som följd. De har inte läkt utan snarare blivit sämre med tiden. När hon får veta det plockar hon fram något som jag aldrig sett eller hört talas om tidigare: Hiker Wool. Tänk dig lös bomull fast det är gjort av ull. Det fungerar så att man tar en rejäl tuss och lägger direkt på det ömma området t.ex. ett skavsår. Sedan tar man bara på sig strumpan. Ullen fastnar inte i såret som bomull skulle göra. Däremot fastnar det i strumpan och det gör att det ligger kvar på plats. Hon instruerar mig att vira det runt de tårna där jag har problem.
Ullen visar sig vara en helt fantastisk produkt. Jag känner inte längre någon smärta vid varje steg och smutsen kommer inte åt lika lätt. Den går också att återanvända flera gånger genom att dra isär den och jobba tillbaka fluffet. Blir den blöt är det dock lite svårare, men går att fortsätta använda ett tag ändå. Det här måste jag försöka hitta någonstans när jag kommer hem.

På min väg mot Adolfström möter jag Rickard som går bandet norrut. Han har fått sänka sitt tempo på grund av problem med en vad. Vi pratar en bra stund och byter tips med varandra.
Jag räknar ut att jag någonstans här måste passera halvvägs i total distans på min vandring. Var exakt det sker är inte viktigt för mig. Psykologiskt har det däremot betydelse. Det börjar kännas som att det kanske kan gå vägen det här ändå.

Jag stannar till vid handelsboden i Adolfström för att lämna in nyckeln till stugan. Precis när jag är på väg att gå vidare anländer Barbara. Hon håller ett bra tempo trots klart färre mil i benen. Vi säger på återseende med en förhoppning om att mötas i Bäverholmen igen. Hon planerar att åka båt över Iraft. Som gröna bandare får jag inte göra det om bandet ska bli godkänt. Finns det en led parallellt med sjön ska den följas. I takt med att jag gör just det blir jag allt mer tveksam på att vi kommer mötas igen. Blåsten som började igår härjar fortfarande. I skogen märker man det knappt men på en öppen yta som sjön blir det något annat.
Mycket riktigt bekräftar ägaren min misstanke när jag pratar med honom i restaurangen en stund senare. Han har nyss varit ute med båten och testat köra mot Adolfström. Det gick inte alls. Jag hör hans dotter meddela det till Barbara när hon ringer för att fråga om det går någon båt. Hoppas hon har energi kvar för att gå några timmar till. Själv fortsätter jag efter att ha inmundigat både hamburgare och glass. Väljer å-leden den här gången och den är ett trevligt alternativ till Kungsleden. Vid bron över Laisälven går de två stigarna ihop igen.
Tillbaka på kalfjället får jag verkligen känna av vinden mer direkt. Den sliter och drar i mig. Något som får mig att känna mig extra levande. Tillslut finns det inte plats kvar för min livsglädje. Den bubblar över i form av skratt och glädjetjut om vartannat. Då vinden ska fortsätta över natten viker jag av till rastskyddet Snjulttjie. Det är tomt när jag kommer fram. Kan läsa i färdboken att gröna bandarna Anette och Herbert har passerat här idag. Kanske de följde Kungsleden där jag gick å-leden. Vi har i alla fall missat varandra på ett eller annat sätt. Innan kvällen är slut har fyra personer till anlänt med samma tanke att få lite skydd från vinden. Det blir ytterligare en kväll med trevligt umgänge inomhus. När det börjar bli dags för sängen får jag första tjing eftersom jag kom först till platsen. Det finns inte mängder med yta att tälta på utanför men vi lyckas alla hitta en acceptabel plats till slut.

En blick tillbaka mot Bäverholmen längs å-leden.

Nästa morgon är jag klart tidigast iväg. Den interna klockan är numera ställd efter mängden sömn jag behöver. Jag vaknar när jag är utvilad utan behov av någon väckarklocka för att komma upp. Med tidig säng blir det också tidiga morgnar. Till min glädje får jag uppleva Björkfjället i klart väder den här gången. Förra året passerade jag i tjock dimma. Den gången gick jag den "nya" sträckningen via Rävfallsstugan. Nu fortsätter jag istället rakt söderut i den starka vinden som fortfarande är närvarande. Jag hade tänkt gå, en på kartan utritad stig, hela vägen ner till Ammarnäs. Med tidspress att hinna till affären innan den stänger och en osäkerhet på stigens status väljer jag istället att gå ner till vägen som passerar Höbäcken. Följer vinterleden sista biten och den visar sig enkel att gå med endast kortare blöta partier.
Det avslutande vägpartiet blir oväntat smärtsamt. Trodde min fötter skulle vara bättre härdade vid det här laget. Lägligt nog råkar jag också ut för något som jag tror de flesta gröna bandare gör; en bil stannar och erbjuder mig skjuts. Underbart med så vänliga människor. Inte lika underbart att behöva tacka nej. De erbjuder sig då att i alla fall ta min ryggsäck och det tackar jag ja till. Vet inte vad reglerna säger om det men jag går ju fortfarande hela sträckan. Utan packningen känner jag mig otroligt lätt. Så lätt att jag får lust att börja springa. Något jag ångrar väldigt snabbt. Kroppen protesterar omgående och starkt! Den har uppenbarligen fått jobba hårt i drygt 70 mil.

Björkfjället

Markerad färdväg i rött. Blå triangel är ungefärliga tältplatser.

Fina dagar till Hemavan
I Kvikkjokk fick jag tips om att tälta vid STF:s boende, Ammarnäs Wärdshus. De har en mindre gräsyta bakom med plats för några tält och det finns ett gemensamt kök att nyttja. Från baksidan går det också en kort stig ner till affären. Jag hinner lagom installera mig och gå ner till affären innan den stänger. På plats är en ung svensk tjej som gör sin första fjällvandring. Hon har varit med på ett evenemang som STF ordnar kallat Fjälluffa. Det riktar sig till just ungdomar 18-25 år och inkluderar en introduktion med nyttig kunskap på plats i Hemavan. Sedan går man på egen hand från stuga till stuga med gemensamt umgänge där. Förhoppningsvis med nyfunna vänner i samma grupp. Det låter ju som en perfekt start på vandringskarriären. Senare ansluter också en annan ung kvinna och henne känner jag igen. Vi träffades senast i Jäckvik och pratade en del där. Hon gick därifrån tidigare än mig och har gått via Rävfallet. Därav möts vi här igen och kan nästa morgon hålla varandra sällskap vid den goda frukostbuffén. Pratar också med en äldre herre som är på väg att byta av nuvarande stugvärd i Serve.

Från Ammarnäs väljer jag återigen en ny väg. Börjar med att följa vägen fram till macken och viker där av vänster. Därifrån går en stig först över och sedan längs med Tjulån. Om du redan har gått Kungsleden via Aigert kan jag rekommendera den här vägen som ett trevligt alternativ. Ibland kommer en öppning i skogen så att man ser ån och dess imponerande vattenflöde. Stigen passerar också ett par trevliga rastplatser. Från parkeringen i östra änden av Stor-Tjulträsket ser leden dessutom ut att ha fått lite kärlek nyligen. Nya tydliga markeringar är uppsatta och det är bra röjt hela vägen. Det är endast en del spång som är övervuxen och den behöver man inte ens nyttja. Kan vara bra att veta att det är klent med vatten fram till och en bit efter Rávriejuhka. En bäck som erbjuder en till fin tältplats precis vid bron över densamma.

Tjulån - Bilden är tagen från ett vindskydd som stigen passerar.

Mycket trevlig rastplats med fin yta för tält i östra änden av Stor-Tjulträsket.

Dryga kilometern efter att jag är tillbaka på Kungsleden dyker Servestugan upp. Jag stannar till och pratar med stugvärdarna som är mitt i överlämningen. Informerar framförallt han jag mötte vid frukosten i morse om statusen på sträckan jag gått. Självklart blir det ett eller två glas med saft också. Känner mig fortfarande pigg och full av energi; säkert har den stadiga frukosten en del i det. Trampar därför vidare mot Tärnasjöstugorna i rask takt. Det här är också en sträcka jag fattat tycke för. I bra väder har man bland annat utsikt över Norra Storfjällets höga toppar. Närmare ligger Servvejávrrie med sina många öar. Vid stugorna stannar jag bara en kortare stund innan jag fortsätter med målet att gå några kilometer till för att hitta en tältplats i ett område jag har för mig att det finns. I värsta fall finns plats vid bäcken som rinner ut i Tärnasjön eller ute på den stora halvön lite längre söderut. Mitt minne har tjänat mig väl och jag hittar en bra plats mindre än 1 kilometer innan bäcken. I lagom tid för att hinna klara av alla kvällsrutiner och sedan äta middagen i solnedgången.

Servestugan

Utsikten från sträckan väster om Servestugan mot Norra Storfjället. Sjön är Stájnna.

För första gången vaknar jag till frost på marken. Platsen jag valt att tälta på har klarat sig och likaså tältet, vilket är skönt. Det innebär dock en kall start på dagen. Jag får ofta problem med nedkylda händer då. Tar närmare timmen innan jag får upp värmen i fingrarna igen. Trots vantar och bra tempo.
På en av öarna i Tärnasjön stannar jag och rastar. En utländsk man har tältat där i natt. Han beklagar sig över att det är så kuperat och undrar ifall det kommer fortsätta. Jag kan lugna honom med att det i alla fall är enkelt till nästa stuga. Sedan blir det tyvärr värre igen. Han har ganska tung utrustning plus att han insett att han bär på alldeles för mycket mat. Därför undrar han om jag vill ha lite. Jag föreslår istället att han lämnar det i nästa stuga till bättre behövande. Jag tackar för pratstunden och önskar honom lycka till innan jag går vidare till Syterstugan.
Väl där har jag fått upp temperaturen ordentligt. Till sådan grad att jag känner mig tvungen att blöta min tröja i Svärfarbäcken. Ett par damer jag pratar med blir förvånade när jag gör det. De tycker fortfarande att det är kyligt. Jag är övertygad om att de kommer ändra åsikt på deras väg upp till Sytertoppen. Vägen över den betydligt lägre Sjul-Olsaxeln är svettig nog. När jag stannar för att drick vid en bäck klantar jag mig rejält. Jag har tagit fram telefonen för att ta foton till ett inlägg på Facebook. Lat som jag är stoppade jag bara ner den i, en av dem för telefonen för små, höftbältesfickorna. Följden blir att den trillar ur när jag böjer mig ner för att fylla kåsan; mitt i bäcken. Notera att jag har en gammal telefon helt utan IP-klassning. Sliter i panik upp den och stänger omgående av den. Facebook får klara mig utan bilder på Syterskalet. Lägger den i en plastpåse med hushållspapper och hänger den sedan på ryggsäcken där solen ligger på. Det kommer bli mycket omständligare att fixa med den fortsatta planeringen om den går sönder.
Över på andra sidan glömmer jag snart incidenten med telefonen. Jag hade inte direkt optimala förhållanden i skalet förra året. Nu är det helt perfekt! Vinden har lagt sig och det är nästan helt stilla samtidigt som solen skiner från en molnfri himmel. Jag njuter i fulla drag på min väg genom dalgången. Vädergudarna har verkligen varit på min sida ända sedan Torneträsk. Stannar även till vid Viterskalsstugan. Till en början känner jag mig inte särskilt välkommen. En av värdarna agerar misstänksamt mot mig och ifrågasätter vad jag håller på med när jag börjar fylla i färdboken. Hon mjuknar dock när den andra värden börjar prata med mig. Hon heter Kristina och har ett mycket varmare bemötande. Ett skönt lugn i sin personlighet på något vis. Precis som Lasse i Sitasjaure kommer hon från Falun. Det som började negativt övergår till att bli ett mycket positivt samtal och möte med bägge värdar.

Min kamera låg tryggt kvar i den andra höftbältesfickan så här kan jag bjuda på en bild över Syterskalet.

Sista vägen ner till Hemavan väljer jag att gå kortaste vägen ner till fjällstationen. Vid liftstationen går jag mer rakt fram istället för vänster där Kungsleden fortsätter. Passerar över en väg och kommer sedan ner till en bäck. Där blir jag osäker på fortsättningen. Kartan visar en stig på samma sida bäcken, men jag ser ingen stig där. På andra sidan finns det däremot en stig. För säkerhetsskull frågar jag en som är ute på gården vid ett hus i närheten, innan jag fortsätter på andra sidan bäcken. Följer den fram till en öppning där skidanläggningen verkar bygga en ny nedfart eller transportsträcka. Tar den ut till nedfarten som jag vet går förbi fjällstationen.

Stationen har också ett gemensamt kök för gäster. Det blir alltid en trevlig samlingsplats med andra vandrare. Den här gången är det ett nytt gäng som ska starta STF:s Fjälluffa och Tobias går bandet norrut. Jag gläds åt dessa möten som förgyller vandringen. Det gör att det inte känns som en solovandring.

På stigen längs Stor-Tjulträsket passerar man detta gamla nybygge som heter Rödingvik. Längre västerut uppfördes en ny stuga ovanför Rödingviken. Därav det nuvarande namnet på bosättningen.

Den lilla timmerstugan är öppen och agerar idag raststuga.

Gröna Bandet 2020 - Ritsem till Saltoluokta

Färden fortsätter genom Sareks nationalpark längs en av de mer populära färdvägarna i sällskap med vänner.

Markerad färdväg i rött. Blå triangel är ungefärliga tältplatser.

Grundmaterialet är hämtat från Lantmäteriet.

4 augusti till 9 augusti
Gångtid 6 dagar, cirka 90 km
Ritsem till Saltoluokta

Det underbara vädret är bokstavligt bortblåst när jag vaknar på morgonen. Av Áhkká syns ingenting och regnet är ständigt återkommande. Jag håller mig därför mest inomhus och läser i väntan på mina vänner. Samtalar också en del med stugvärden som blev avlöst av Jakob i Hukejaure, och en tjej i receptionen som själv gått Gröna Bandet tidigare.
På eftermiddag anländer Monica och Eva med bussen från Gällivare helt enligt tidtabell. I och med det får jag också påfyllning av mat som jag lämnade hos Monica innan färden norrut.
Resan över Akkajaure klaras av. En sådan här dag är det svårt att finna bättre ord. Inte heller vandringen är särskilt inspirerande till en början. Regnet är fortsatt närvarande och molnen täcker det mesta av utsikten. Fram mot treparksmötet börjar vi dock skönja en liten lättnad. Det är också en lagom första dagsetapp och därför vårt mål för dagen. Medan vi genomför våra kvällsrutiner så tittar solen fram allt mer. Något som också tittar fram allt mer är den, vid det här laget, mycket välbekanta myggen... kanske skulle vi ha satt upp tälten ovanför sänkan istället för mitt i med allt vatten runtomkring. En grupp ungdomar tältar också på platsen. De har fått nog av insekterna och är på väg hem efter bara tre dagars vandring.

Vuojatädno är lika mäktig som alltid. Vädret lämnar däremot en del att önska.

Innan vi tar våra första steg i Sarek nästa morgon gör jag först en snabbvisit till Gisurisstugan då den ligger mindre än en kilometer från treparksmötet. Hoppas på att få köpa lite nybakt bröd, men jag är för tidigt ute. Sedan ger vi oss av in i nationalparken med dess centrum som mål. Vädret är mycket bättre idag. Vandringen börjar väldigt enkelt och fortsätter egentligen så också. Enda problemet är när stigen blir mer otydlig och den fortsättning vi hittar visar sig vara fel stig. Som följd hamnar vi för långt från Sjnjuvtjudisjåhkå och får leta oss tillbaka mellan videsnåren. Fortsättningen längs rätt stig är lika enkel som starten och totalt sett har vi fått en härlig start på vår väg genom Sarek. Snart hittar vi en fin tältplats nedanför Niják med utsikt tillbaka mot Áhkká.

Kanonfin start på morgonen när vi tar våra första steg i nationalparken.

Utsikten över Áhkká från vår tältplats precis bredvid stigen.

Skárjá
Eva och Monica överraskar mig med sång och godis innan jag hunnit ur tältet på morgonen. Jag kan just nu inte komma på en bättre plats eller tillfälle att fira min födelsedag. Med familjen är så klart svaret på den funderingen men i år räknade jag med att det inte skulle bli möjligt. Då är det svårslaget att få göra det i vackert väder mitt i Sarek.
Vi tar det lugnt genom Ruohtesvágge med många raster och verkligen njuter av att vara här. Monica har fått problem med fötterna så det passar bra att få vila dem lite extra. Smàjlajjåhkå och vadet över den är det första osäkra momentet på vår gemensamma vandring. Speciellt då ingen av damerna har någon större erfarenhet av vad, men vattennivån är låg och allt går mycket enkelt. Fram hit har det nästan känts som att vi vandrat på en officiell led. Mestadels tydlig och enkel stig att följa. Vi har också mött många andra vandrare. Det fortsätter i stort sett så också. Det blir bara något tuffare terräng med lite på skrå och flera små bäckar att korsa med en del sten runtomkring. Fortfarande enkelt för att vara Sarek och inget som ställer till några riktiga problem.
Den här kvällen väljer vi att tälta i vad som ibland kallas för Sareks centrum, Skárjá. En plats många passerar på sin vandring genom nationalparken oavsett om de går från norr till syd eller öst till väst. Ikväll är det ett lugnt centrum. Ett par unga tjejer stannar till och pratar en stund. De är ganska nyfikna på Gröna Bandet. Själv blir jag imponerad av deras planer på att bestiga Sarektjåhkkå imorgon, dalkrypare som jag är. Efter att de gett sig av anländer två killar som väljer att stanna och tälta med oss. Utöver det är det tomt på folk. På kvällen kan vi därför lyxa till det med att sitta bekvämt inne i stugan.

På väg mot Skárjá passerar stigen denna renvaktarstuga. Det är möjligt att bo i den, men det såg inte särskilt mysigt ut. Den skulle behöva en del underhåll. Desto trevligare var numera vädret. Underbar dag!

Nästan framme vid Skárjá. Det går att skönja två små byggnader ungefär i mitten av bilden. Sämre väder har börjat dra in.

Markerad färdväg i rött. Blå triangel är ungefärliga tältplatser.

Vi vaknar inte till lika bra väder nästa morgon. Det är uppehåll men gråa moln täcker himlen. Monicas fötter är inte i något bättre skick tyvärr. Vårt tempo är dock ganska lugnt och nu har vi tagit oss ungefär halva vägen, så hon säger att kommer gå vägen. Det hjälper ju i alla fall inte att vända tillbaka då det är lika långt åt det hållet. Efter det första vadet över Máhtujågåsj går vi några meter uppför sluttningen och letar på den övre stigen. Helt enkelt för att jag vet från förra året att den är enkel att gå och kommer ta oss åt rätt håll. Inte heller vadet över Tjåggnårisjåhkå ställer till några problem.
När vi är på väg att runda Sarvalåbddå stannar vi till vid en liten göl och tar lunch. Damerna passar också på att tvätta sitt hår. Det ser ut att vara bättre väder på ingång, därför räknar de med att det ska hinna torka innan dagen är slut. Där har jag en fördel med att vara en man med tunn man.
Väl framme vid Bierikjávrre har himlen spruckit upp ordentligt och det är kanonfint väder igen. Perfekt tajmat till den glaciärvattenfyllda sjön som nu lyser i olika nyanser av turkost och grönt. På kartan är det ingen stig utritad här, men på plats finns det en tydlig och enkel stig att följa. Den missade vi förra året när jag var här med andra vänner och vi kom från andra hållet. Den här gången följer vi den tills det är dags att gå upp mot passet väster om Vuojnesvárásj. Stigen ser ut att fortsätta längre österut mot och kanske runt Vuojnesskájdde. Vi ser också andra vandrare som går ditåt, men vi väljer alltså att istället gå över utlöparen från Vuojnestjåhkkå. På så vis får vi mycket fin utsikt tillbaka över Bierikjávrre, och sedan på andra sidan över dalgången ändå bort mot Sluggá. Här uppe hittar vi också en fin tältplats med en liten minibäck som bidrar med rinnande vatten. Kvällen spenderar vi med olika stenkastarspel som Eva kommer på.

Enkelt vad över Máhtujågåsj. Utsikt tillbaka mot Skárjá och Guohpervágge.

Bierikjávrre visar sig från sin bästa sida i solskenet.

Ähpármassivet.

Vi lämnar Sarek för den här gången
Starten på nästa morgon blir en enkel sådan då vi har nedförsbacke ner till vadet över Vuojnesjågåsj. Där nere möter vi en yngre tysk man som spenderat 14 dagar i nationalparken. Han verkar ganska nöjd över det så jag säger inget om hur länge jag varit ute. Det är ändå alltid intressant att höra om andras upplevelser. Vi samtalar en stund innan han vadar över och ger sig av mot Suorva. När vi sedan tar bron över Guhkesvákkjåhkå lämnar vi Sarek för den här gången. Vi följer också stigen mot Surova fram till och över Lulep Niendojågåsj två vad. Det är här någonstans vi möter en grupp unga kvinnor som är på väg åt samma håll. Vi ber om att få låna deras karta för att reka den sista biten fram till Saltoluokta lite närmare. Calazos Sarekkarta i skala 1:50 000 täcker tyvärr inte in det partiet. Hemma skrev jag ut den del som saknas, men det blir inte lika tydligt som en riktig karta. Det visar sig att vi på väg åt samma håll och har liknande tankar på distans och hur vi ska ta oss dit. Vi funderar ett tag på om vi ska dela på båtskjuts från västra änden av Bietsávrre. Både de och vi kommer dock fram till att vi lika gärna kan gå över fjället mellan Gähppo och Vuovres. Vi räknar med att hinna fram imorgon oavsett och då känns det dumt att chansa på båten som dessutom kostar pengar. Det ska komma att visa sig vara ett tursamt beslut.

Nu kommer den förväntat tuffaste sträckan på den här etappen. På kartan ser det kanske ut som ett plant och enkelt område, men berättelser från andra som gått här har gett en annan bild. Det är fullt med stenar, små kullar och en del snår. Vid en mindre ås som går i rätt riktning viker vi av från stigen och tar sikte mot passet mellan Gähppo och Vuovres. Linjen genom landskapet blir allt annat än rak efter det. Vi söker oss fram där det ser enklast ut. Ibland hittar vi en stig en kort stund, och ibland ett röse eller två. Överlag verkar vi ha haft tur att hitta någon form av led genom området. Efter cirka 6 kilometer är vi igenom det värsta och det tog oss 3 timmar. Klart bättre än jag befarade. Kanske är det glädjen över det som gör att vi orkar med en sista ansträngning över passet och därmed går vår längsta sträcka på en dag.

Mitt bland den jobbiga terrängen på väg mot Gähppo och Vuovres. Vi ser här tillbaka på den väg vi gått med den lilla höjden Niendooalgge ungefär mitt i bild.

Vinden tar i
På kvällen blåser dimma in och gömmer vår tältplats ovanför Bietsávrre. Det blåser sen allt kraftigare under natten, och det fortsätter på morgonen. Vi packar därför ihop snabbt och börjar gå utan att göra någon frukost. Det är en kylig vind som turligt nog knuffar oss i ryggen. I Gådojåhkås ravin stannar vi och äter frukost i skydd från vinden.
Om vi istället hade valt att gå ner till västra änden av Bietsávrre för att bli upphämtade med båt, hade vi fått en klart jobbigare dag idag. Det går knappast bra att åka någon båt på sjön idag.
Med lite mat i magen fortsätter vi österut mot samevistet. Här gör vi misstaget att hålla för mycket höjd. På håll ser det ut som om man kan gå över en av Ráseks utlöpare. Tyvärr är Rumokjågåsj i vägen och den bäcken ser alltför riskabel ut att vada. Det är djupt, strömt och flera vattenfall nedströms. Det resulterar i att vi sakta får sicksacka nedför en mycket brant sluttning. Vad vi skulle gjort var att gå mot Rumok och sedan gått ner strax efter den kullen. Tacksamt nog tar vi oss ner utan några incidenter. Därefter får vi leta en stund innan vi hittar en stig som går igenom den lilla skogsremsan och dess snåriga partier, fram till bäcken och ett bra vad över den. I östra änden av sjön gör sig vinden ordentligt påmind igen. Det känns snarare som att vara vid en havskust där vi går längs sandstranden med konstant sidolutning. Damerna försöker fylla på flaskorna med vatten men det går inte alls när vågorna slår in mot stranden. Inte utan att ta ett ofrivilligt dopp i alla fall. Vid inloppet till sjön ligger en båt fastbunden med rep i bägge ändar. Med hjälp av den kan vi ta oss över torrskodda. Idag får vi brottas en del extra för att dra oss och båt över då vinden vill vara med och leka här också. På andra sidan hittar vi en låda att lägga lite pengar i som betalning för nyttjande av båten.

Vi är äntligen nere på säker mark igen och alla tuffa strapatser är över för den här gången. I mitten av bilden är inloppet till Bietsávrre där roddbåten ligger.

Samevistets café är stängt idag så vi går direkt vidare mot Saltoluokta. I backen upp mot Tjeburisvárásj tar Monica och Eva paus samtidigt som jag ökar på tempot. De vill ta det lugnt sista biten och njuta av att det trots allt är vackert väder idag. Jag vill istället passa på att få en del saker gjorda. Det blir på det viset när man är på långvandring och kommer till civilisationen så att säga. Man vill ringa telefonsamtal till släkt, vänner och kanske också för kolla upp några saker till nästa etapp. En depå ska hämtas ut och ryggsäcken packas om med all den nya maten. Utrustningen kan också behöva en översyn för eventuell reparation. Allt det här tar tid och mina vänner behöver inte längre mig för att hitta fram.
Över på norra sidan av Tjeburisvárásj kommer jag fram till ett vägskäl. Båda ser vältrampade ut så jag fortsätter bara rakt fram. Den stigen resulterar i en brant och småkrånglig väg ner i en ravin. Sannolikt är det enklare att gå den andra stigen. I slutet på ravinen ansluter nämligen en annan stig från vänster. Jag är tämligen övertygad om att det är den andra vägen som ansluter där.
Så är jag då äntligen tillbaka vid Saltoluokta. Det tog mig 6 år att komma tillbaka hit från det att jag passerade här på min vandring längs Kungsleden 2014. Min första vandring någonsin i våra nordligaste fjäll. Idag är det mindre folk på plats och jag tycker det är lite oväntat. Av någon anledning verkar de flesta valt andra ställen detta år med mycket inhemsk turism. I receptionen hör jag någon nämna Gröna Bandet. Det visar sig vara Mikaela som står och pratar med andra vandrare om bandet. Jag hoppas de ursäktar mig för att jag tränger mig in i samtalet. Hon har inte långt kvar nu när reglerna tillfälligt tillåter målgång i Abisko. Själv har jag fortfarande många mil kvar. Jag försöker låta bli att tänka på det. Bättre att njuta av här och nu. Slippa bli överväldigad av hur långt det är.
Till kvällen blir jag bjuden på fjällstationens goda middag av Monica och Eva som avslutning på vår härliga vandring genom Sarek. Tack för sällskapet och en underbar vecka!

Den fina tältplatsen vi hade nedanför Niják.

Jag njuter av utsikten i kvällssolen nära vår tältplats på Vuojnesvárásj.