Bloggar > Snurtes blogg

Snurtes blogg

En förlängning av min hemsida/blogg 'Wayfaring In The Wild' som gör det möjligt att dela mina utflykter även på Utsidan.

Nordkalottleden - Ett stort misstag - Del 4 Placerad på karta

Vi avslutade del 3 i en minst sagt jobbig situation med ett svart moln av mörka tankar hängandes över mig. Här kommer den avslutande delen med upplösningen på dramat.


Sulitelma Dag 7
Grundmaterialet är hämtat från Lantmäteriet.

16 augusti ca 19 km
Gångtid ca 6 timmar , 7:30 - 13:30
Kurajaure till Njunjesstugan

Natten har passerat otroligt långsamt och jag har knappt sovit en minut. Oron över var Vanessa befinner sig, och om hon är okej, har gnagt i mig hela natten. Med en klump i magen kliver jag tillslut upp och börjar packa ihop mina saker. Jag ser två tänkbara scenarion framför mig: antingen har hon gått ner till Tarrekaisestugan; eller så har hon fortsatt enligt vår plan och tältat någonstans. Det första är kanske det mest troliga eftersom det är säkrare och det finns hjälp att få där. Med tanke på att den tyska familjen kommer gå dit väljer jag istället att fortsätta enligt vår planerade färdväg till Njunjesstugan, med förhoppning om att hon redan är där och väntar när jag anländer, eller kommer att komma dit under dagen. Lite hopp har jag också om att få syn på henne på fjället även om den chansen är mikroskopisk vid det här laget.

Först skriver jag en lapp på engelska med våra namn och annan information som jag sedan lägger i den tyska familjens absid. Jag glömde nämligen ge dem dessa detaljer när vi pratades vid igår kväll. Lätt illamående startar jag klockan halv åtta med att kliva över Gurájåhkå på stenar alldeles vid stugan, och tar sikte mot en renvaktarstuga. Planen vi hade var alltså att gå på den här sidan Tarradalen för att uppleva en annan väg jämfört med förra årets tur och kanske också titta på vattenfallet i Áhkalmgårttje. Fotografierna på den tyska mannens mycket gamla och slitna karta är inte de bästa, men jag kan navigera hjälpligt genom att räkna jokkpassager, sjöar och avstånd efter rutnätet. Min GPS-klocka blir till en stor hjälp här eftersom den mäter avståndet jag gått sedan jag startade. Det gör att jag aldrig känner riktigt samma osäkerhet och tvivel kring navigeringen som under gårdagen, och det trots mycket sämre väder med gråa moln som gömmer alla topparna västerut.

View back towards Kurajaure shelter.
Jag tackar för taket över mitt huvud i natt och vinkar adjö till Kurajaure, innan jag går över krönet och stugan med dess trygghet försvinner ur sikte.

Map over the area towards Kvikkjokk.
Fotot jag hade att navigera efter (på kompaktkamerans lilla skärm).

Området är mycket lättvandrat, men inte särskilt spännande med vädret som är. Eftersom jag mest vill komma fram går jag rakt på kring 950 meters höjd. Hade vi gått här tillsammans hade vi kanske istället hållit oss närmare Tarradalen för utsiktens skull.
Ingen av jokkarna från Stájggá kräver något vad och jag passerar renvaktarstugan på avstånd. De efterföljande 6-7 kilometerna ska visa sig bli riktigt sega. Det händer inte mycket i terrängen och molnen sjunker allt lägre. Jag nöter på och stannar bara korta stunder för att fylla på med lite energi och vatten. Fötterna börjar bli rejält slitna efter det hårdare tempot sedan gårdagen. Klockan tickar på och jag kommer stadigt framåt även om känslan är den motsatta. Krampaktigt håller jag fast vid hoppet om att vi ska mötas vid Njunjesstugan. Det är det som får mig att kämpa vidare trots mörka moln även i sinnet.

Sunrays energizing the Tarra Valley below. A reindeer watchers cabin can be seen in the distance.
Solen strålar på Tarradalen medan det runt omkring och ovanför mig bara är grått.

Så småningom uppfattar mina öron äntligen ett kraftigare brus på avstånd: Áhkalmjåhkå. Rent vandringsmässigt representerar den min största oro för det här vägvalet. Ska det gå att ta sig över på den här höjden eller ska jag behöva gå mycket längre upp, kanske in bland molnen? Väl framme släpper den oron omgående. Jokken innehåller mindre vatten än väntat och jag hittar snabbt ett enkelt ställe att vada på. Kanske slappnar jag av lite för mycket. En hal sten gör att jag halkar till och smäller in ena fotknölen i en annan sten. Aj som ...! Sätter mig ner för att pusta ut en stund och kontrollera att foten är okej.

The place where I forded Áhkalmjåhkå.
Jag vadade mitt i böjen ungefär där vattennivån var mycket låg.

Min plan har från början varit att runda söder om Áhkalmtjåhkkå. Tyvärr är molnen så pass låga nu att de täcker toppen och hela området syd samt sydväst därom. Då känns det säkrare att hålla sig under molnen och gå runt på norra sidan istället. Av den anledningen väljer jag att följa jokken åt nordost längs fjällsluttningen. Det förekommer några korta passager med brant lutning, stora stenar, vide och enbärsbuskar. Nu låter det mycket värre än det faktiskt är. Överlag tar jag mig fram enkelt här så länge jag håller tungan rätt i mun. Att gå ner för att titta på det stora vattenfallet är aldrig aktuellt, men jag gör i alla fall en kort avstickare för att titta på ravinen och ett mindre fall. Det större ligger troligtvis en bra bit ner och jag vill nu bara komma fram till Njunjesstugan och förhoppningsvis få någon information om Vanessa.
På andra sidan Tarradalen kan jag tydligt se den Heliga dörren (som Basseuksa ska betyda). En gammal samisk offerplats med en ljust färgad dörrformad fördjupning i en annars mörk klippvägg.  Stugplatsen dyker också upp i mitt synfält och jag känner en skön lättnad. Nu är det inte långt kvar, "bara" lite skog och myrmark att forcera utan någon stig att följa. Med en bra överblick från platsen kan jag se en tänkbar väg rakt mot stugan som passerar flera öppna områden med myr. Jag bör kunna gå i kanten på dessa för att slippa det allra värsta och samtidigt undvika den snårigaste skogen. Alternativet är att fortsätta runt Áhkalmtjåhkkå och gå ner i skogen längre österut närmare stugan, men det blir bara marginellt mindre skog att tackla och samtidigt en hel del extra att gå totalt. Därför sätter jag av rakt mot stugan. Här i sluttningen ner möter jag den värsta terrängen hittills. Det är framförallt gott om enbärsbuskar. Med trötta ben stapplar jag sakta ner mot den första myren.

Waterfall in Áhkalmjåhkå.
Ett mindre fall som sannolikt inte syns från andra sidan dalen.

Áhkalmjåhkå
Áhkalmjåhkå där den rinner ner mot Darrhaädno. Den Heliga dörren syns på andra sidan som en grå fläck i den svarta klippan.

Allt flyter sedan på förvånansvärt smidigt. Mellan myrarna lyckas jag hitta viltstigar som leder mig relativt enkelt genom flera snåriga skogspartier. En sådan tar mig fram till Gårssåjåhkå som jag hoppar över på stenar. Vattenpassagen gör dock att viltstigen försvinner och det kräver en del trixande genom snåren efter det innan jag hittar en ny stig. Det visar sig bli den sista svårigheten innan stugan. Först ska jag bara passera ett större område med myrmark. En myrmark som är alldeles full med hjortron, och det är mogna hjortron den här gången! Jag tar genast fram en påse och det är knappt att jag kan ta ett halvt steg innan jag får syn på nya bär jag måste plocka. Det får bli en förlåt mig-gåva till Vanessa, tänker jag (hoppet och tron på att vi ska ses igen lämnar mig aldrig ens i de värsta stunderna). Hon smakade färska hjortron för första gången förra året och blev helt frälst i dessa underbara bär.
Under tiden jag har tagit mig igenom skogs- och myrmarken har det sakta börjat regna. Medan jag håller på och fyller påsen med hjortron blir det allt mer tilltagande. Med dyngsura fötter försöker jag undvika att kliva på bären istället för att undvika vattenpölarna. Något som är snudd på omöjligt med den mängd bär som finns. Jag anländer tillslut vid stugan och hinner inte mer än öppna dörren innan en av stugvärdarna kommer ut från sitt rum (det är placerat mitt i stugan direkt innanför ytterdörren).
- Är det du som är den försvunna mannen? Frågar han direkt.
- Ja, det kan det nog vara. Är det en tjej som heter Vanessa som hört av sig? Undrar jag.
- Ja, hon sitter oroligt och väntar i Tarrekaisestugan.
Åh vad skönt det var att höra de orden! Inte att hon sitter oroligt och väntar såklart, men att hon tagit sig ner från fjället och är okej. Jag berättar för honom vad som hänt och hur jag lyckats tappat bort henne. Han säger att hon tänkt vänta i Tarrekaise till lunch och sedan gå vidare till Njunjesstugan. Klockan är nu kring ett när han går och ringer till Tarrekaise för att se om hon är kvar. Det tar flera försök innan han får något svar. Det visar sig att hon är kvar och inte heller hade tänkt fortsätta utan någon information om mig. Stugvärden i Tarrekaise går och hämtar Vanessa och vi får chansen att prata med varandra för första gången sedan vi skiljdes åt för ett dygn sedan. Vi utbyter inga hårda ord utan är enbart glada över att den andra är välbehållen och mår bra.
Under tiden jag väntar på att Vanessa ska komma till Njunjesstugan anländer ett annat par. Det är en polsk tjej och en tysk kille. Han visar sig kunna mycket bra svenska. Nu när jag börjat slappna av har vi ett trevligt samtal inne i stugvärmen med skydd från regnet. Jag passar också på att smälta mitt liggunderlag i cellplast lite eftersom jag placerade det på golvet bredvid kaminen för att torka...

Zoom in on Darrhaädno and the Njunjes cabin.
Vy över min väg ner mot Njunjesstugan. Jag gick i högerkant på de öppna ytorna som ligger till vänster om området med gran.

Sedan står hon där i farstun, helt dränkt av regnet, men med ett stort leende på läpparna. Vi håller om varandra hårt en lång stund. Efter att hon fått upp alla saker på tork ovan kaminen sätter vi oss ner i sovalkoven för att prata igenom händelsen. Jag får veta att hon inte hade sett mig förrän precis innan jag försvann över krönet mot Fierrovágge. Det var alltså en slump att hon rest sig upp och börjat gå i min riktning när jag stod och viftade med stavarna. Hon valde då att fortsätta längs sjön med tanken att jag skulle gå dit efteråt. I andra änden av sjön hade hon satt sig ner och väntat en timme på att jag skulle passera platsen på väg mot sjö 1022. Som ni redan vet dröjde det tre timmar innan jag passerade där. Då var Vanessa nästan framme vid sjön redan. Hon hade sedan gått ner till Tarrekaise eftersom hon på kartan såg att det finns nödtelefon där. Väl vid stugan fick hon bra stöd och hjälp av stugvärden som ska ha en stor eloge. Tillsammans rapporterade de händelsen till polisen och gav dem en beskrivning av mig, men poängterade att jag har bra utrustning och erfarenhet så någon sökning behövde inte inledas ännu. Det blev helt förståeligt inte mycket sömn för henne heller den natten.
Vi kommer sedan överens om att i framtiden gå tillbaka till den plats vi senast såg varandra på. Om vi nu skulle lyckas med konststycket att tappa bort varandra igen. En sådan sak som man inte tänker på att prata om innan, eftersom man inte tror att det ska hända. Nu vet vi bättre.

Senare på kvällen får jag ett sms från polisen som ber mig ringa till dem och meddela att jag är okej. Ni läste korrekt, ett sms. Vid Njunjesstugan finns det numera mobiltäckning. I alla fall om man har Telia. Jag ringer direkt och meddelar att jag är återfunnen och att allt är okej.

Den äldre tyska herren jag delade Kurajaure med dyker senare upp vid stugan, men han hamnar i den andra halvan. Vi pratar inte så mycket med varandra mer än några korta ord om att vi båda är okej.
Resten av kvällen njuter jag och Vanessa bara av att ha återfunnit varandra och av att vara under tak i skydd från regnet. Jag är ganska säker på att Vanessa njuter lite av hjortronen också. Om det räcker för att hon ska förlåta mig får framtiden utvisa.


Stájggá
Stájggá bland molnen på morgonen.

Darregájsse massif.
Darregájsse-massivet på andra sidan Tarradalen.

Saxifraga cotyledon - Fjällbrud in Swedish.
Den sällsynta och vackra fjällbruden finns att skåda vid Njunjesstugan.


Sulitelma Dag 8 Grundmaterialet är hämtat från Lantmäteriet.

17-18 augusti ca 13 km
Gångtid ca 4 timmar , 9:40 - 13:40
Njunjesstugan till Kvikkjokk

Det unga internationella paret har bestämt sig för att stanna vid stugan en stund och sedan ta den sena båten till Kvikkjokk. Vi tänker istället satsa på den som går kring lunchtid. Innan vi säger adjö till dem och stugvärdarna hjälper vi till att byta gascylinder. Det är inga små pjäser och vi ser att det äldre stugvärdsparet har det lite kämpigt. Jag och den unga tyska killen får snabbt ett par handskar och hjälper till att köra, först den tomma och sedan en ny full, över de skärgårdsliknande ojämna klipphällarna. Ett litet tack för den mycket uppskattade hjälpen och bemötandet under gårdagen. Med det avklarat ger vi oss av mot Kvikkjokk ännu en gång.

Vägen från stugan är sig lik från förra året (oväntat, eller hur). Vid hemmanet Njunjes verkar arbetet på ladan ha stannat av. Jag kan i alla fall inte se någon skillnad. I år är det däremot folk på plats vilket gör att vi inte stannar till någon längre stund. Den här gången har vi bestämt oss för att leta reda på Bäcken som vi missade förra året. Efter bron över en av Njunjesjåhkås förgreningar hittar vi en liten stig. Den försvinner dock redan efter några få meter in i skogen. Vi fortsätter en bit till rätt ut i terrängen och kommer snart ut på en mycket tydligare stig. Den leder oss till en öppen äng och hemmanet som heter Bäcken. Någon måste hålla efter stället för plåttaket ser relativt nytt ut och ängen finns kvar. Just nu är det dock igenbommat. Det är en mysig plats som ligger avskiljt med Gasskájvvo vakande ovanför.

Duck-boards helping us get across a mire shortly after leaving the Njunjes cabin.
Sista etappen är påbörjad med Gasskájvvo i blick.

Njunjes homestead.
Njunjes hemman.

Bäcken homestead.
Hemmanet Bäcken, Gasskájvvo syns till höger.

Tillbaka följer vi den tydliga stigen som går över till att bli ett fyrhjulingsspår och sedan ansluter till Padjelantaleden. Klart smidigare att fortsätta från bron och ta den vägen jämfört med att gå direkt in i skogen som vi gjorde. Har man bara ögonen med sig syns den tydligt. Kort därefter blir det ett obligatoriskt besök till älven och den kraftiga fors som ligger några få meter till höger om leden. Någon kilometer senare kommer de efterlängtade myrarna. Det blir ett stopp på i stort sett varenda en vi passerar - för jakt på hjortron så klart, och vi hittar några på alla platser. Verkligen ett bra år i år där vi prickat in helt rätt tidpunkt. Mellan varven petar vi i oss ett och annat blåbär också, men där är det inte lika bra, de flesta är fortfarande lite sura i smaken.

Scouring the mire for cloud berries.
Dags för hjortronjakt!

Vid Vállejåhkå har den nya bron nu tagits i bruk. Samtidigt ligger den provisoriska vi använde förra året fortfarande kvar. Det går inte alltid så snabbt i fjällen och tur är väl det! Med 15 minuter till godo kommer vi fram till båtplatsen. Under vår promenad hit har vi inte märkt av särskilt mycket mygg. Här, där det finns gott om folk, har de däremot samlats och trots att solen sprider sina varma strålar tar jag på mig min vindblus medan vi väntar. Vanessa å sin tur tar av sig kläder, i form av skor. Äntligen får fötterna vila!

Temporary bridge across a side stream of Vállejåhkå in the foreground. New bridge replacing the destroyed one in the background.
Tillfällig plus ny bro över sidoflöde till Vállejåhkå.

Boat transport to Kvikkjokk arrives.
Båten anländer.

För fjärde året i rad avslutar vi en vandring i Kvikkjokk. Jag vet inte om det är vi som blivit kära i platsen eller om den vägrar släppa taget om oss. Maten smakar i alla fall mycket bra som vanligt efter en längre fjälltur. Mängden mygg är klart mindre här i år, även fast det förekommit rikliga mängder på andra platser. Kvällen spenderas annars med kortspel och samtal i samlingsrummet vid receptionen. Något vi noterar är att få pratar om Sarek den här gången. Varför är svårt att veta, kanske det bara är en slump, eller kanske har det med årets sena snösmältning och ostadiga väder att göra. Vi hinner också med en promenad längs vägen bort mot Änok och hittar hjortron även här.

Tidigare år har vi bara suttit av tiden, så att säga, innan bussen går på eftermiddagen dagen efter. Det har ingen av oss lust med att göra en gång till. Därför bestämmer vi oss för att hyra en kanot och paddla en tur i deltat. Två trevliga systrar gör oss sällskap i aktiviteten och vi hjälps åt med sjösättningen nedanför kyrkan. När de paddlar norrut, tar vi av söderut mot Sakkat. Innan vi kommer ända fram dit svänger vi dock av till höger och börjar följa en smal kanal som går hela vägen tillbaka till Darrhaädno. Molnen ligger täta den här dagen, men det är helt vindstilla och vattenytan är som en spegel. Träden och gräset som växer in över kanalen bjuder på härliga konstverk. Vi glider sakta fram i tystheten och njuter av tillvaron. Vilken uppgradering mot att sitta inne på fjällstationen och läsa tidningar!

Paddling the Kvikkjokk delta.
Innan vi kommer fram till sjön Sakkat svänger vi höger och tar sedan av mot en mindre kanal.

Paddling the Kvikkjokk delta.
Vattenytan är helt underbart spegelblank.

På väg tillbaka gör vi en avstickare till Mierdekjávrre. En sjö som tydligen kan bjuda på riktigt varmt badvatten en fin dag. Mitt i sjön finns en brygga placerad för just det ändamålet. Det är i kanalen på väg dit som vi ser en örn ta luft och flyga lågt över kanalen och trädkronorna. Vi får senare veta av systrarna att det troligtvis var en havsörn. De hade nämligen också sett den i samma område.

Paddling the Kvikkjokk delta.
Paddlingsturen fick mig att tänka på det gamla norska barnprogrammet Bröderna Dal och Professor Drövels hemlighet.


Some yoga on the last morning.
Lite yoga innan vi börjar gå.

Hiding in the Tarra Valley jungle.
Riklig växtlighet i Tarradalen.

Darrhaädno
Darrhaädno


Hur ska man då sammanfatta den här turen? Den går ju knappast till historien som den mest väloljade eller mysigaste turen. Temat, ifall jag inte lyckats framställa det tydligt nog i texten, är alltså glömda/borttappade saker. Nu när allting ändå slutade bra är jag trots allt nöjd. Vi gick inte riktigt där vi hade tänkt gå, men det är också fördelen med den flexibla planeringen vi numera nyttjar. Vi blir inte mentalt låsta vid ett särskilt mål. Sulitelma fick vi tillslut se även om det inte blev på nära håll som det var tänkt, och ett par dagar med riktigt fint väder fick vi trots allt. Tyvärr var det dock på den allra finaste dagen som jag tappade bort Vanessa. Därför kunde ingen av oss njuta fullt ut av den fina utsikten från sjö 1022. Planen hade också varit att tälta där uppe. Det hade verkligen blivit en magisk kväll som vi nu får lämna till en framtida tur.

Det nya tältet, ett Tarptent Stratospire 2, fungerade under de här förutsättningarna väldigt bra. Vi hade mindre problem med kondens jämfört med Hilleberg Anjan 2 och samtidigt mer utrymme i alla ledder. Dubbla ingångar och absider är en bra fördel också när man är två. Lägg sedan till en lägre totalvikt och det blir väldigt bra. Naturligtvis finns det nackdelar också som t.ex. att det inte är lika lätt att spänna upp tältet ordentligt, materialet är tunnare och kräver därför lite mer försiktighet samt stoppar sannolikt inte regn riktigt lika bra. Hittills ångrar jag inte bytet i alla fall.

Vanessas lilla experiment då? Våra dagsetapper blev kortare på den här turen. Kanske berodde det delvis på hennes fasta, men jag tror ändå att vädret hade större påverkan på det. Själv tyckte hon det gick tyngst i början medan hon på slutet kände sig lätt i kroppen. Inte särskilt konstigt med tanke på att det var i början vi hade överlägset störst mängd klättring uppför. Kroppen blir också mer känslig för kyla när man fastar och av den anledningen hade hon det bitvis tufft på dagarna med sämre väder. Vid varje rast blev hon snabbt kall och hade kanske behövt mer kläder. På en tuffare vandring, genom exempelvis Sarek, tänker hon ta med nötter eller någon annan form av mat med högt energivärde som säkerhet. Ibland kommer nämligen perioder där man blir svag i kroppen och det vill man inte ska hända med en tuff klättring eller ett snårigt videbestånd framför sig. Hon vet nu i alla fall att hon klarar av att fjällvandra på fastande mage.

Postat 2018-05-16 00:05 | Permalink | Kommentarer (6) | Kommentera

Nordkalottleden - Ett stort misstag - Del 3 Placerad på karta

Del 2 bjöd på goda dagar i mestadels fint väder där vi äntligen fick se delar av Sulitelmamassivet, även om det var på avstånd. Den femte dagen börjar inte riktigt lika bra. Är det kanske en förvarning om vad som väntar bakom krönet?


Sulitelma Dag 5 Grundmaterialet är hämtat från Lantmäteriet.

14 augusti ca 12 km
Gångtid ca 4 timmar , 7:45 - 12:30
Muorannjunnje till Vaimokstugan

Planen vi kom fram till igår kväll är att ta sikte mot Fierrovágge idag. Under stora delar av natten har det fortsatt blåsa och även regnat till och från. När vi vaknar är tyvärr det dåliga vädret tillbaka igen. Vi ligger kvar och drar oss längre än vanligt den här morgonen, mindre sugna på att gå ut i kylan. För att slippa packa ihop ett dyblött tält sätter vi ändå fart innan regnet med största sannolikhet kommer visa sig med sin närvaro. Just nu är det nämligen trevligt nog uppehåll. Idag åker vantar och mössa på direkt från start eftersom det är riktigt kallt i luften. När regnet sedan oundvikligen anländer åker även regnhandskarna på.
Långsamt tar vi oss uppför mot den högsta punkten kring Vistek cirka fem kilometer längre fram längs leden. Lutningen är beskedlig eftersom det inte rör sig om särskilt många höjdmeter. När vi passerar ser vi tydligt de rösen som markerar stigen mellan Nordkalottleden och den förfallna kåtan nere vid Pieskehaure. Själva stigen ser vi däremot inte mycket av. Sannolikt nyttjas den mest som en genvägen på Nordkalottleden idag.

Varvvekjåhkå. A small unofficial hiking trail goes through the little valley along the river. Det gråa är tillbaka. Den med rös markerade färdvägen går ner mot Varvvekjåhkå där den rinner genom dalen.

Nordkalottleden visar sig ha en något märklig dragning över jokken väster om Vistek. Det har kanske varit någon form av enkel bro här tidigare. Nu är det istället ett gap på en dryg meter till en avlång och smal sten på tvären direkt följt av ett till mindre gap. Vattnet rinner just nu cirka en meter nedanför. Kan inte se att många skulle få för sig att göra det hoppet. En liten miss och det kan sluta mycket illa. Inom 30 meter uppströms är det gott om ställen med bredare, lugnare vatten och därför väldigt enkelt att ta sig över. Ledmarkeringarna sitter dock precis vid det här gapet på vardera sida.

Strange place to cross a stream. Notice the narrow rock between the bigger ones at the choke point. Perhaps there were a bridge here before. Bakom Vanessa kan du se den smala stenen sticka upp mellan större stenblock.

Det råa och ruggiga vädret håller sig kvar när vi passerar den högsta punkten. Fötterna är hela tiden nerkylda trots att jag ibland svettas på andra delar av kroppen. Vi möter här ett annat par som ser ut att ha det riktigt miserabelt. De håller armarna tätt slutna runt kroppen och kämpar mot vinden till skillnad mot oss som har den i ryggen. Vi upplever det som att vädret blir allt sämre ju längre österut vi kommer. Mer troligt är nog att det beror på att vi blir allt blötare och kallar ju längre tiden går.
Den på kartan markerade bron i Vájmokvágge är platsen där vi bestämt oss för ta det slutgiltiga beslutet kring hur vi ska göra med Fierrovágge. Strax innan vi kommer dit stannar vi bakom en stor sten för att vila lite och få lä från vinden.
Vi tittar på varandra och så säger jag, vi skippar Fierrovágge va?
- Ja, det här är ju inte direkt roligt, får jag till svar. Jag kan inte annat än hålla med.
- Ska vi fortsätta till Vaimokstugan och kanske stanna där?
- Ja, det gör vi.

Such lovely weather on our way to Vaimok cabin. Härligt väder på väg mot Vaimokstugan.

Bron visar sig inte vara särskilt mycket mer än ett par plankor, varav den ena är knäckt. Sidvind och blöta träplankor gör den här passagen nästan lika svettig som den norska bron; trots den mycket mindre storleken. Vi tar oss uppför sista backen mot höjd 1144 och glädjer oss över att molnen lagt sig precis ovanför vilket gör att vi hela tiden har sikt. Under vandringen uppför börjar jag sakta återfå värmen i fötterna igen. Vilket är bra då vägen ner på andra sidan blir mer vansklig med blöta stenar täckta av lav. Av någon anledning är stenarna halare här än tidigare och vi beaktar extra försiktighet. Utsikten över Vájmok lyfter humöret tillsammans med jokken från Tsähkkok som bjuder på ett kraftigt skådespel.

Lake Vájmok. We're going over the hill on the left towards the cabin on the other side of it. Stugan ligger på andra sidan höjden till vänster om sjön Vájmok.

Under vår nedstigning har vi sett ett annat par ta god tid på sig över jokken. Den delar upp sig i flera fåror och däremellan är det gott om stora stenar och buskage. Med andra ord förstår jag att det kan vara lite problematiskt att ta sig över säkert. Vi lyckas otroligt nog hitta en väg över utan att behöva sätta en enda fot i vattnet. Det krävde sina balanskonster, men vad gör man inte för att få lite spänning ibland.
På andra sidan ger stugvärden Maria oss ett varmt mottagande tillsammans med sin hund (som jag tyvärr glömt namnet på). Själva stugan är i kontrast nästan lika kall som det är utanför. I det stora samlingsrummet, som också agerar kök, finns endast en liten kamin och det tar flera timmars eldande innan vi får till en någorlunda behaglig temperatur. Maria bjuder oss snällt på egen bakad sockerkaka och kladdkaka medan vi jobbar upp värmen. Vilken service!
Inne sitter redan en svensk herre, men han har bara stannat för lite lunch och ger sig snart ut i regnet igen. Paret som hade lite problem att ta sig över jokken kommer också in i stugan en stund innan även de väljer kyligt regn framför stugvärme. Vi spenderar resten av dagen och kvällen med samtal, kortspel och planerande av kommande dagar. Under tiden anländer en tysk familj med två tonårssöner som vi också såg vid Pieskehaurestugan när vi passerade där. Det blir bara vi och dem i stugan den här natten.

Lake Vájmok and the Vaimok cabin on its shore. Vaimokstugan gömmer sig i diset nere vid sjön.

Nameless stream originating from lake 1024 north of Vaimok cabin. Bilden visar vägen ner från höjden längs jokken. Vi tog oss sedan över jokken i vänster kant av bilden där den delar upp sig i flera mindre fåror.

Mitt löparknä verkar nu ha löst sig av sig själv. Jag har klarat mig utan några tabletter och inte känt någonting på hela dagen. Vanessas stukade fot blir också allt bättre och är inte längre något problem. Hennes fasta fungerar bra även om hon klagar lite på att uppförsbackarna känns jobbigare än normalt. Inte särskilt konstigt alls, eller hur? Då ska ni veta att vi nu håller ungefär samma tempo uppför. Jag blir alltså inte längre ifrånsprungen. Hur hon orkar gå i samma fart med mig som hela tiden äter kan jag inte riktigt begripa. Humöret är också på topp för det mesta. Ni känner säkert till hur det kan vara annars med en del när de inte har fått mat i magen på länge.
Vi bestämmer oss sedan för att låta morgondagens väder avgöra vår färdväg. Fierrovágge lockar fortfarande, men är det fortsatt låga moln har vi Sarddávágge som ett alternativ. Vad vi inte vet här i stugans trygga famn är att det ska komma att bli en riktig ödesdag. En dag som definitivt sätter temat på den här vandringen...

 


Vaimok cabin Vaimokstugan när något bättre väder tillfälligt drog förbi.

Loving the nice weather... Precis som vädret är humöret på topp.


Sulitelma Dag 6 Grundmaterialet är hämtat från Lantmäteriet.

15 augusti ca 24+? km
Gångtid ca 10 timmar, 11:00 - 21:00
Vaimokstugan till Kurajaure

Molnen ligger tyvärr kvar när vi vaknar på morgonen. Inget av våra två alternativ ser egentligen särskilt lockande ut, men vi tycker ändå att tendenserna är lite bättre än under gårdagen med något högre molntäcke, och chansar därför på Fierrovágge. Inledningen går rakt norrut uppför backen bakom stugan på motsatt sida om jokken jämfört med igår. När vi kommit uppför sluttningen och närmar oss sjö 1054 kan vi plötsligt se några hål i molntäcket ovanför oss. Det är dock fortfarande osäkert om vi kommer kunna se särskilt mycket av dalgången eftersom topparna där är kring 1400 meter höga. Området vi befinner oss i nu består mest av stenskravel och klippor. Alltså inget blockhav som är påfrestande att forcera utan enklare, mindre stenar.

Heading for Fierrovágge in the distance. Över stenarna mot Fierrovágge.

Ju närmre vi kommer Tjiejakjávrásj desto bättre blir vädret och det är när vi nästan är framme vid sjön som jag gör mitt hittills största misstag i fjällen. Jag tappar bort Vanessa!
Det är egentligen en serie av dåliga beslut som leder fram till det här katastrofala resultatet. Det börjar med att min koncentration brister vid en fotnedsättning. Jag halkar på en stor klipphäll som jag följaktligen kanar ner för ett par meter och skrapar framförallt min hand och mina byxor. Min första rejäla vurpa i fjällen är därmed ett faktum. Jag befinner mig nära bäcken som först är ett tillflöde till den lilla namnlösa sjön och sedan Tjievrakjávrásj. Därför går jag ner dit för att tvätta av mig och undersöka skadorna. Vanessa har redan innan vurpan försvunnit utom syn- och hörhåll. Otroligt nog hittar jag inga skador på varken kropp eller utrustning (mina tunna joggingbyxor fortsätter att förvåna med sin tålighet). Under händelseförloppet har vädret fortsatt förbättras och en större lucka bland molnen är nu rakt ovanför oss. Här fattar jag då det mest korkade beslutet. Istället för att fortsätta mot sjön bestämmer jag mig för att gå över bäcken, när jag ändå är där, och ta mig upp till krönet för att få utsikt över Fierrovágge innan luckan i molntäcket försvinner. Jag tänker att jag bör få syn på Vanessa när jag fått lite höjd och kan då signalera till henne. Det får jag också, hon sitter och väntar på en sten framme vid sjön. Jag viftar med stavarna tills jag ser att hon reser sig upp och börjar gå i min riktning. Bra, tänker jag, och sätter fart upp mot krönet igen med tanken att jag hinner vända tillbaka och möta upp henne. Väl uppe börjar jag ta några kort, men tyvärr tar batteriet slut precis då och flera värdefulla minuter slösas bort. När jag väl kommer tillbaka och får översikt över sluttningen igen ser jag inte henne någonstans. Jag halvspringer ner till platån, som har en liten göl, ifall hon inte kommit särskilt långt eller valt att stanna kvar. Där har jag sikt över hela närområdet ner till sjön, men ingen Vanessa. Kanske hon har varit snabb uppför sluttningen och redan hunnit upp på krönet, men då gått längre västerut? Jag skyndar snabbt tillbaka upp och över mot Fierrovágge igen. Det är tomt även där och jag ropar så högt jag kan ifall hon gömmer sig bakom någon sten eller ett krön.

Over the water and up the other side, then you will see Fierrovágge. Precis innan vurpan. Jag gick över vattnet vid den smala delen och sedan uppför sluttningen på andra sidan.

Western Fierrovágge Västra Fierrovágge.

Me and eastern Fierrovágge. Östra Fierrovágge när jag fortfarande trodde att allt var okej.

Tillslut sjunker det in att jag verkligen har tappat bort henne. Jag går därför tillbaka till platån ovanför sjön där jag har uppsikt över den plats vi senast såg varandra på. Där väntar jag ungefär en timme innan jag inte längre klarar av att stå still. Jag har redan tagit på mig mina allra mest färgglada kläder för att synas så bra som möjligt. För att våga mig från platsen ställer jag min ryggsäck på en större sten och knyter fast markskyddet i form av en rosa sopsäck på den. Sedan börjar jag cirkulera området fram och tillbaka, hela tiden återkommande till ryggsäcken ifall hon fått syn på den. Totalt väntar jag cirka tre och en halv timme i området. Längre än så kan jag inte vänta om jag ska vara säker på att nå tak över huvudet innan mörkret faller. Problemet är nämligen att Vanessa har både tältet och kartan, och här står jag mitt på kalfjället utan någon led att följa. Det är tur att jag har min erfarenhet att falla tillbaka på och inte är den som jagar upp mig i första taget. Med minnet och kompassen till hjälp vet jag i alla fall åt vilket håll jag ska gå.

Vår plan för dagen var att gå till sjö 1022 och tälta där med utsikt över Tarradalen. Jag sätter av mot horisonten med en förhoppning om att hitta sjön, och i bästa fall även en Vanessa sittande där väntandes på mig.
Tur nog visar vädret sig från sin bästa sida den här eftermiddagen. Luckan i molntäcket har inte försvunnit utan bara blivit större. På väg mot Skájdásjtjåhkkå stannar jag vid den första bäcken man passerar efter sjön och tvättar av mig lite. Samtidigt passar jag på att byta om till shorts för första, och enda, gången på den här turen. Efter det håller jag ett stadigt högt tempo utan några raster förutom för att dricka lite vatten från någon bäck då och då. 18:30 är jag uppe på en mindre höjd väster om Skájdásjtjåhkkå med vid utsikt över området. Någon sjö 1022 eller Vanessa ser jag däremot inte. Jag tvivlar på min minnesbild över kartan och var jag faktiskt befinner mig. Tarradalen går inte att missa, ens för mig, och förhoppningsvis inte Nordkalottleden heller. Jag kan inte göra annat än fortsätta i samma riktning. Ner på andra sidan och över Skájdasjjåhkå. Sedan tar ett större område med blöt mark vid som jag i huvudsak forcerar på grästuvor. Ibland dyker det upp något långt fram, t.ex. en stor sten, som påminner om vårt tält och hoppet stiger, men när jag kommer närmare och ser att det är en sten sjunker det än djupare igen. Hoppas att hon är okej och inte ligger skadad någonstans. De värsta tänkbara scenarion är det som hela tiden snurrar runt i huvudet.

View from Skájdásjtjåhkkå towards southern Tarra Valley. Bra utsikt från höjden väster om Skájdásjtjåhkkå, men ingen sjö 1022 i sikte.

Efter nästan exakt 3 timmar klockan 19:30 kliver jag äntligen över ett krön och får syn på en sjö som inte kan vara någon annan än 1022. Vanessa eller något tält ser jag däremot inget av. Jag ropar högt över sjön, men tystheten och mitt eget ödesmättade eko är det enda jag får till svar. Jag går i alla fall fram till kanten ner mot Tarradalen och försöker ta in den storslagna utsikten. Det är dock svårt att verkligen uppskatta den och tänka på något annat än hur det är med henne eller hur det hade varit att uppleva platsen med henne vid min sida. Eftersom hon har både karta, tält och kunskap att klara sig själv utan problem i fjällen, tvivlar jag inte på att hon ska kunna ta sig tillbaka till civilisationen. Det är de där jobbiga tankarna om att det kan ha hänt henne något som verkligen sätter sordin på humöret. Hon känner sannolikt samma sak just nu. Jag blir därför inte långvarig på platsen.

Lake 1022 Äntligen, sjö 1022!

View over the Tarra Valley from lake 1022. Magnifik utsikt från kanten.

Från det att jag satte fart uppskattade jag att det skulle ta cirka två timmar att ta mig hit. Av den anledningen känner jag mig lite stressad att hinna till Kurajaure i tid. Jag har uppskattat ungefär samma tid till rastskyddet. Jag går över bäcken från sjön och sätter av i full fart nedför sluttningen. Nordkalottledens ledkryss syns snart tydligt och jag känner mig lite lugnare. Energin är förvånande nog fortfarande hög, det är bara fötterna som börjar bli lite trötta. Inte har jag minsta känning av löparknät heller. Med sämre väder hade läget garanterat varit ett annat. Sannolikt är det också situationen i sig som håller mig igång.

Stájggá in the evening sun. Stájggá i kvällssolen på väg ner från sjön mot Nordkalottleden.

Det tar inte mer än en timme innan jag kommer fram till rastskyddet; halva tiden mot vad jag hade gissat på för den delsträckan. Tyvärr hittar jag ingen Vanessa här heller. Utanför har den tyska familjen satt upp sina tält. Jag knackar på lite försiktigt och frågar om de sett till min vandringskamrat någonting. Det har de inte. De ska fortsätta till Tarrekaisestugan imorgon så jag ber dem prata med stugvärden om vår situation och var de träffat mig samt vart jag kommer gå imorgon.
Inne i stugan har en äldre tysk herre bosatt sig för kvällen. Han pratar inte så bra engelska och säger därför inte mycket till en början. Med tiden känner han sig allt mer bekväm med min närvaro och munnen kommer i gång på allvar. Han berättar om sina turer i området och olika platser han besökt, framförallt då olika stugor och kåtor. Om det finns ved i dem eller inte och hur han annars hade skaffat den veden och så vidare. Fortfarande på den mycket dåliga engelskan. Snart orkar jag inte mer än att nicka eller säga ett kort ok till svar. Mina tankar ligger ju på något helt annat och jag är inte alls sugen på att prata.
Innan jag går och lägger mig ber jag om att få fotografera hans karta inför morgondagen. Det tar några försök, men tillslut lyckas jag göra mig förstådd.

Notering i efterhand: Efteråt är jag ändå glad att han fanns där. Dels på grund av det med kartan, men också att han tvingade mig att tänka på lite annat. Det kanske inte låter så i min berättelse här. Han är också en härlig karaktär med utrustning som ser ut att härstamma från mitten av förra århundradet.


Interesting rock formation in front of Vuoksákvahta. Intressant sten jag passerade på väg från Fierrovágge.

View over the Tarra Valley from lake 1022. Utsikt över Måskásjgájsse från sjö 1022.

View over the Tarra Valley from lake 1022. Vy över norra Tarradalen från sjö 1022.

Small lake next to the Kurajaure shelter. Rastskyddet Kurajaure ligger fint vid en liten sjö.


Gå vidare till del 4.

Postat 2018-05-02 19:50 | Permalink | Kommentarer (5) | Kommentera

Logga in

Tips!