Kring nyår var det dags för säsongens första fjällvistelse. Man hoppas ju att det blir många fler! Ylva hade fått nya slalompjäxor - en lyx som mest är storasyskon förunnad. Hon blev måttligt glad på julafton, men sken som en sol när vi väl stod i farstun på stugan och skulle göra oss i ordning för att åka ut i backen för första gången. Bara farfar har snyggare pjäxor!
Vädret var lagom, och snön i backen var lagom packad. Men nog märktes det att det var tidigt på säsongen. Tallbacken gick förvisso att åka i, men den verkade helt opistad, och strån och stubb stack upp ur det tunna snötäcket. Lite småkul att åka slalom mellan kvistar man sett ut i förväg, men barnen fick kast på skidorna och vurpade. Bäst att hålla sig till de större backarna.
Efter en liten stund hade barnen blivit stadiga på benen och kom ihåg hur det var man skulle göra. Jag var väl lite fundersam när det gällde Ylva, eftersom hon tydligt deklarerat att hon numera minsann kunde åka hur bra som helst. Av självförtroendet att döma var hon snart sagt redo att ställa upp i världscupen. Vi försökte diplomatiskt påpeka att man alltid kan finslipa sina kunskaper och bli bättre...
Sen står man där uppe på fjället i kylan med en taggad familj. Och några meter längre fram, till vänster om skylten, är krönet som man inte riktigt ser vart det tar vägen. Ner där ska jag släppa mina ungar. Min avkomma. Hu.
Men det är klart att det gick bra. Vi tog oss bort till Drombacken, där jag tog av mig skidorna en stund och tog fram kameran istället. Kanske är det för att man tror att man ska glömma att man var där annars? Ibland funderar jag över vad det är som driver fram lusten att fotografera. Kanske mamma vet?
Här kommer i alla fall hela familjen som små prickar. När alla hade åkt förbi så hittade jag inte Ida. Vart i hela friden hade ungen tagit vägen? Så hör jag ett hojtande från höger. Helt plötsligt står hon och åker i släpliften helt själv! Men, men... Är det inte lite tidigt, tänker jag. Är min lillminsting redan så stor? Tja, hon är väl det. Hon står ju där och ser glad ut.
Sen dröjer det väl inte länge innan man bara ser dem till frukost för att sedan stämma lunchträff någonstans något speciellt klockslag. Och det är ju egentligen dit man strävar med sin uppfostran - att de små ska bli så självständiga som möjligt, så att de klarar sig på egen hand, i alla tänkbara situationer. Men än så länge håller vi ihop i backen - så gott det nu går. Och så sänder man en tacksamhetens tanke till alla de vetenskapsmän som under århundradena jobbat fram tekniken som gett mig mobiltelefonen. Tänk bara så många praktiska saker man kan säga i den:
- Nu är jag snart på väg hem - sätter ni på bastun?
- Vart i h-e tog du vägen egentligen? Du bara försvann!
- Hur såg det ut där uppe? Vågar jag mig dit, eller blåser man bort?
- Jaså ni är också här? Men ska vi ses vid serveringen och fika om en kvart?
Det finns mycket att förundras över.
Ja, ibland förundras man vad de små kan och hur fort de lär sig. Mina båda behärskar både skidor och snowboard numera. Och jag själv har fått lära mig att de inte bara klarar av släpliften själva utan också att jag inte har någon chans längre att hänga med nerför i backarna. Jag är konstant sist, men det är väl där hönsmamman skall vara eller.....?;-)
Birgitta - de är väl kanske där vi hör hemma. Jag minns från när jag var liten hur övriga vuxna retades med min mamma när hon hade blivit så duktig att det faktiskt gick fortare nedför än uppför backen. Men då ska man komma ihåg att hon är en av de modiga människor som lärt sig åka som vuxen.
Barndomen går fort, passa på att njuta nu. Någonstans vid 15-årsåldern är man ju mest någon som har pengar och kan skjutsa. Men ungefär vid 20 år kommer dom tillbaka på något vis. Nu när man har ganska stora barn 16,17,23 och 26 känns det som en gudagåva när man lyckas samla alla till någon sorts aktivitet. Jag fick med mej alla utom 17-åringen till fjälls i somras och dom hänger nog med i år igen. Då ska den siste också med, tror han insett att han missat något när han hör oss andra prata.
Pär
Min sjuåring kom i höstas på att han ville spela hockey vilket kom som en total överraskning eftersom han inte visat det minsta intresse av sport. Men det var bara att fixa fram lite grejer och ge sig av på träningen. Väl där konstaterade jag att det först och främst såg väldigt roligt ut men att han och ett par andra ungar inte hade någon större fart på skridskorna. Det har dock ändrats nu och nu börjar jag gruva mig för föräldramatchen som det ryktas om, hur ska man överleva det? För inte bara att det börjar gå ganska fort när dom åker det händer ju ibland att dom krockar och faller men dom där små knytena verkar ju inte bry sig om sånt tjafs. Men tänk om det är jag som ramlar? Det blir väl gipsvagga.........
Det jag egentligen ville ha sagt är att man oroar sig för hur barnen ska klara av vissa saker men att det i slutändan nästan alltid går bra.
För dom åtminstone.....
Man får hönsa med förstånd,de måste ju få våga prova,och lära sej att akta sej för farorna själva.
Tänk,i den avlägsna forntid när vi åkte i backarna allihop!Nu är det bara jag nån kortare stund ibland.Passa på och njut!
Britt - absolut ska man hönsa med måtta. Jag berättade om nyåret för en dagismamma över en kopp kaffe igår, och sa att vi varit en vecka i fjällen och åkt slalom. Hon undrade om vi varit där med föräldrar eller några andra som då kunde passa barnen medan vi åkte. 'Nej men de åker ju med oss!' sa jag, och vi var väl båda lika förvånade över den andras reaktion.
Gud give att de aldrig vill börja med hockey! Ikväll ska det åkas skridsko, och jag hoppas verkligen att det stannar med det. Jag vill verkligen inte bli hockeymorsa!
Ylva verkar resonera som Stenmark gjorde på sin tid - dä bar´å åk... så om några år kanske det är Ylva Öhrnell vi sitter och håller tummarna för framför teven!
Mm. För hä ä ju int sä lätt å förklar för dem som int begrip, eller hur var det?