Efter en snabb lunch gjorde vi äntligen loss med våra vällastade pontoner. Vi lämnade land och rodde med bestämda roddtag ut mot de dansande strömmarna. Målet med dagen var att ta oss till renvaktarstugan ett par timmars rodd bort. Vattnet var betänkligt mycket högre än vid den förra resan längst denna sträckning (2009). Vinden friskade i, precis som den gjort under större delen av gårdagen, natten och morgonen. Det gick fort där jag gled fram bakom Tobbes ekipage, fortare än jag kunde minnas att det gjorde vid förra tillfället. Vattentrycket var mycket högre. Med spänning närmade jag mig den första kurvan på älven, kurvan där jag landade min första ädelfisk från pontonbåten 2009. Jag mindes det som i går: Jag gled fram över forsnacken, ett vak, det högg till. Jag kämpade mig genom den lilla forsen och håvade fisken efter någon minuts drillning, lyckan var total.

Jag befann mig åter igen i Älvviken i Bergslagen, svärföräldrarnas andningshål och nu mer även mitt. Familjen och jag hade packat oss i bilen och stuckit iväg till deras ställe vid sjön Grängen. Det var den 18 maj och sommaren var i antågande även där, vilket var aningen tidigt för området. Liljekonvaljerna stod som ihoprullade voffelrån i slänterna. Så fort jag klivit ur bilen berättade min svärfar med livlig inlevelse och med en jägares driv om vinterns begivenheter, om hur en varg rivit ett rådjur i grangården och hur bara ett bakben hade lämnats till eftervärlden. Han berättade vidare om hur huset vid älven, 500 meter bort, fått ett besök av fyra vargar samtidigt en vintermorgon vid halv fem snåret. Lite skämtsamt frågade jag om hur det var med vildsvinen. Han berättade lite skrockande att på andra sidan ån var det som en autobahn för vildsvinen, de hade bökat upp marken så tlll den milda grad att det mest kunde liknas vid en krigsskådeplats.

Regnet öste ner på tunet utanför stugan, termometern visade på +6 grader. Vi tittade på varandra. Det glimmade till i min sambos ögon.

Vi rev lägret, surrade vår packning på pontonerna och satte av tidigt på morgonkvisten. Vi hade bestämt oss för att dagsetappen blev tvungen att sträcka sig ända till den plats där helikoptern skulle plocka upp oss tidigt nästkommande dag. Det var en ganska lång sträcka, så vi rodde ut mot strömmen direkt efter frukost.