Bloggar > Elvah Fjällvandrare

Elvah Fjällvandrare

Fjällvandringsplaner, fjällvandringsminnen, fjällvandringsprylar*, fjällvandringsfilosofi. (*garanterat sponsorfritt fjällvandringsnörderi)

Storådörren i vårflod (del 4)

Det är Karl Marx jag alltid tänker på, när jag tänker tillbaka på känslan från vandringen från Gåsen och hem - i uppror mot teorin om vandringskraftens reproduktion. Det här är den sista delen om vårflodsvandringen i Storådörren, fortsättningen på del 1, 2 och 3.

Jag var så färdig med fjället. Jag har sällan trampat så i motvind och aldrig kommit fram. Allt var tålamodsprövande och jobbigt. Mat var vi tvungna att stanna och laga också. Om vi bara kunde skippa hungern, törsten, de trötta fötternas behov av någon minuts vila ibland och bara gå! Komma fram!

Men det fungerar inte så. För att det ska bli gjort är det nödvändigtvis så att fjällvandrarens kropp måste existera, ja rentav underhållas. En liten detalj i kalkylerna som kan vara rätt frustrerande när allt du vill är att vara färdig med skiten. Marx kallade det arbetskraftens reproduktion. Dess behov av olika saker för att kunna producera. Såsom vila, mat eller ett liv. Störiga hinder för den med törst efter snabba resultat eller för den som är trött på att gå omkring på fjället med vatten upp till knäna.

Natten innan Gåsen, i vårflodernas Härjångsdalen, hade vi sovit i vårt dyngblöta ryggåstält från tidigt 90-tal uppfällt på en samling tuvor, alldeles för trötta för att vara kräsna. I valet mellan myr, stormig vidd och skyddad knölbevuxen sänka, och med tanke på tältets bristande förmåga att klara kraftiga vindbyar, föll valet på knölarna. De värsta längs långsidorna gav skydd mot den allt mer tilltagande vinden.

Knölig tältplatsBlött ryggåstält på knölig tältplats.

Yttertält och innertält låg klistrade mot varandra och kondens från regnblöta och genomsvettiga felkombinerade plagg droppade ner på oss.

Jag ska förklara bakgrunden till de genomsvettiga, felkombinerade plaggen.

Det var ungefär i det här läget, när ännu en droppe stänkte honom i pannan den natten, som min käre bror började mjukna något. Inte direkt så att han började bli ödmjuk i sin inställning till "trams" som underställ, ullmaterial och genomtänkta packlistor. Inte så att han erkände sin miss uttryckligen, absolut inte.

Jag minns det ännu glasklart. Det stora. Erkännandet från en som aldrig gör fel. Det kom som en försiktig fråga, på natten, i tältet: "Hur tycker du att jag ska göra, hur ska jag klä mig imorgon?" Djupt smickrad av frågan förklarade jag för femtioelfte gången principen med lager på lager. Och även om han inte skulle erkänna det idag, så visst lyssnade han.

Min familj består av en samling mycket bestämda viljor. Rätt intelligenta om jag får säga det själv, så ofta drar den där envisheten mot någonting bra. Andra gånger självändamålsenligt mot... rätt intressanta diskussioner...

I skolan hade han gjort sig känd för att ha sovit i bivack i jeans och skinnjacka på en friluftsdag, och visserligen hade det gått 10 år sedan dess, men fortfarande var han inte den som behövde hålla på att fjanta med att man måste ha vissa kläder eller gå in sina kängor i tid och sådär. Nu började kläderna drypa både inifrån och utifrån, de tubsocksbeklädda fötterna var under uppluckring och den tunga, konstigt snett packade ryggsäcken som hängde vid knäna började ge skavsår och blåsor under Guns n Roses-T-shirten.

Armhävningar med ryggsäckBärande av stock över huvudBärande av hur tung och sned ryggsäck som helstUppvisning av diverse mandomsprov. Jag har aldrig sett en så konstigt packad ryggsäck hänga vid någons knän. Inte helt fel attityd hos ett vandringssällskap för den som önskar bärhjälp, ska sägas. Både ett och annat slank ner i den där ryggsäcken "bara för att" man minsann inte behöver hålla på med någon gramvåg. 

Det finns en viktig lärdom här. Denne bror är inte bara en av de mest envisa människor jag känner. Han är även den med mest rock n' roll-attityd. En äkta rocker. I uppror mot Karl Marx. Odödlig. Det finns en del att ta till sig av inställningen att "det löser sig". Det för en lite närmare livet.

Men inställningen att "det löser sig" utgör också bakgrunden till varför vi på Gåsen kom att spendera natten i värmen av kaminen, och inte ytterligare en natt i det blöta. Det gick helt enkelt inte längre.

Här skulle man kunna diskutera vidare om det var bra eller dåligt att "det löste sig". Frågan får väl sitt svar beroende på hur pass nödvändigt det är att undvika situationen "det gick helt enkelt inte längre". I det här fallet funkade det ju rätt bra med tanke på att vi passerade fjällstugan, och en folköl fick jag också. Stunden på Gåsen kom att bli en sådan där riktig highlight att tänka tillbaka på med njutning.

Avkoppling ensamma i stugan på en av världens vackraste platser, Gåsen.

En glimt av vinterfjället under vandringen upp mot Gåsen, så här veckan efter midsommar.

Följande dag lämnade vi Gåsen i gryningen, med tandborstarna i munnen för att komma iväg så tidigt som möjligt. Fortfarande osäkra på hur vattendragen framför oss skulle se ut och om vi skulle kunna komma tillbaka till Ljungdalen med den bortspolade bron över Ljungan framför oss. Inte för att vi skulle över just den bron eller ens samma vattendrag, men väl vatten från samma vattendelare, vilket räckte för att väcka nervositeten. Vid det här laget var vår respekt för överflödade vattendrag inte så liten.

I de här trakterna var fjället betydligt torrare och vi kunde konstatera att vi hade helt vanlig vandring framför oss mot Helags. En sådan lyx! Brorsan började till och med prata om att han skulle springa upp på toppen på kvällen. Jodåsåatt...

Men efter Hulke blåste det upp kraftig motvind. Och snart kom även regnet. Snöfälten här var färre men desto jobbigare att gå i med en skare som gav vika. Den sista milen blev fruktansvärt tung i vinden och drog ut på tiden. Vi sa inte många ord till varandra.

Vid Helags åt vi våfflor och kollapsade fullkomligt utmattade på varsin soffa. Jag slumrade i en halvtimme. Sedan tittade vi ut mot regnet som piskade mot fönsterrutorna i halvstormen, konstaterade att tältet hade gjort sitt och vi med. Vi var färdiga med det här. Någon av oss förde på tal att vi skulle kunna sitta i Ljungdalen i torra kläder om bara några timmar. Det var middagstid när vi bestämde oss för att få det överstökat och låta dagens 18 kilometer bli 30.

Vi var definitivt färdiga med det här.

Färdig med fjället med en önskan om att komma fram. Viss kontrast jämfört med fjällvandringshighlighten på Gåsen timmar innan.

Postat 2015-04-10 12:06 | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera

Storådörren i vårflod (del 3) Placerad på karta

Ett steg framåt över snön. Ett till. Knakade det inte lite konstigt? Det där dånande ljudet, kom det verkligen från dalgången, eller var det i själva verket RAKT UNDER våra fötter? Det här är del 3 i berättelsen om min och brorsans vårflodsvandring som i del 1 gick genom Storådörren och i del 2 från Tronndalen till Vålåstugorna där vettiga vandrare (inte vi) vände om och gick hem. Del 2 avslutades med att ingen visste hur det skulle gå för oss och om vi någonsin skulle komma fram. Det är nu olidligt spännande!

"Vet vi vad vi håller på med?" frågade han mig när vi stod mitt ute på ett snöfält som det rann ut en 10 meter bred fors ur nedtill. Som om jag hade ett svar på det. 

"Jag vet inte riktigt, men vi kan bara inte gå runt en gång till, jag blir galen! Äh, nu går vi!" sa jag och tog ytterligare ett steg ut på snöfältet som täckte vad som i överkanten såg ut som en liten bäck och i nederkanten en snökantad älv.

"Du, jag tycker det låter under oss..?!" sa han ungefär samtidigt som jag noterade dånet - om det kom från dalgången eller om det verkligen kom från under våra fötter låter jag vara osagt. Jag kände paniken stiga och tror att vi lyckades skrämma upp varandra båda två, för i nästa sekund rusade vi skrikande mot fast mark där vi kunde skratta ut.

Det var rejält snötäckta vidder som tornade upp sig runt om oss i Härjångsdalen. Där det inte låg snö forsade det. Vid tre möjliga vadställen fick vi kasta in handduken i avsaknad av stavar.

Inget vad vid lovande ställe innan det officiella vadstället.

Inget vad vid ledens vadställe. 

Definitivt inget vad vid utflödet från den nedersta sjön.

Det blev till att ge oss upp på den snöklädda sluttningen på den norra delen av dalen istället.

Vårflodsvandringens stora gissel.

Det jobbigaste under turen var definitivt inte själva vaden när vi väl funnit vadställen, utan all tid som gick åt att ta sig runt osäkra snöfält som det dånade om.

Eller all energi som det gick åt i form av skräck när vi faktiskt gick över dem.

Det var efter ett sådant skräcksnöfält som brorsan hittade vandringsstaven, och kom hädanefter att påminna om Gandalf där han gick med sin... cowboyhatt. 

För visst var det ett riktigt Sagan om ringen-äventyr: Många farofyllda vatten, osäkert vart vi skulle komma, hur och när, och om maten skulle räcka om vi inte skulle kunna komma framåt.

Innan vandringen hade en kille på Naturkompaniet kört rejäla säljknep på mig om flapjacks oerhörda egenskaper.

Om det var sant vad han sagt så hade vi definitivt att göra med lembas. Det måste vara vad flapjacks egentligen var, sa jag och brorsan till varandra, åt en smula åt gången och lekte att vi var mätta.

Det är inte så kul att laga mat när det regnar. 

Det var inte av en slump som det kom att bli många referenser till Sagan om ringen under vandringen. Redan under förberedelserna inför vandringen hade brorsan letat upp sin gamla hobbitcloak i fleece som han sytt för 10 år sedan i slöjden, och testade bland annat denna vandringsutstyrsel:

Vandraren.

När vi nu ändå har den förtroendeingivande fjällvandringsexpertporträttbilden ovan i blickfånget, tillåt mig presentera vår (hittills 100% säkra) metod för att bedöma hur god idé det är att gå över ett snöfält:

Vi använde staven till att slå på snön för att höra hur det lät.

Stumt ljud vid slag med bredsida=bra.

Ekande ljud vid slag med bredsida=inte bra.

Inget särskilt händer vid nedstötning=bra.

Vatten kommer upp vid nedstötning=inte bra.

Staven försvinner ner vid nerstötning=backa... långsamt... NU!!

När det inte fanns snöfält blev proceduren om möjligt ännu drygare: gå hundratals meter upp för att leta efter ett ställe att ta sig över vattendrag på sluttningen, av med kängorna, knyta fast dem på ryggsäcken, fram med handduken, torka fötterna, på med kängorna – emellanåt blev det till att göra om hela proceduren med 100 meters mellanrum.

Blött, blött och blött. Fötterna rörde inte torr mark på hela vandringen och till alla gore-tex-kritiker kan jag meddela att mina Meindl Dovre Extreme var så gott som snustorra. Enda gången de varit blöta under en vandring var en gång när det droppade ner kondens i dem från yttertältet... 

Ett ständigt trassel: gå över snöbro, balansera över bäck, klafsa genom forsande myr, klättra upp för snökant...

Under den här galet blöta och snöiga etappen började vi bli inte så lite trötta på allt krångel. Vädret var grått, vi hade sovit illa, allt var blött och även om humöret var på topp ändå kunde vi knappast förutse att vi snart skulle få uppleva en av de vackraste kvällarna någonsin.

Fortsättning följer här.

Postat 2014-10-11 22:53 | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Storådörren i vårflod (del 2)

Under spänd tystnad blickade brodern och jag ner mot den snökantade dalgången och mot dånet. Inte än, men alldeles snart, skulle vi komma att ropa hej innan vi gått över bäcken. Det här är fortsättningen på del 1 om vår vandring i vårflod. 

De oroliga tankarna fanns kvar i bakhuvudet. Skulle vi tvingas vända? Välja en annan dalgång med mindre snö? Även sommartid kan det vara vintrigare ju närmare Sylarna man kommer, så hur skulle det se ut bortåt Gåsen, om det var så pass illa redan här? Och hur skulle det gå för pappa, ensam i detta forsande inferno? 

Med pappa bestämde vi att sms:a vid täckning. Tills dess ingen idé att tänka på saken. Brodern och jag. Nuet.

Vi kom fram till att det första vi behövde göra var att gå ner och titta, och tog kurs en bit uppåt i dalgången, för att sakta tappa höjd, ner mot vattnet som av ljudnivån att döma var alldeles för stort i höjd med vår tältplats.

Vy från tältplatsen vid 62°58'55.80"N 12°56'37.85"E.

Det tog tid att ta oss ner i dalen genom blockterrängen. Tio meter framåt och hundra uppåt för att gå runt en omöjlig passage. Och så tio framåt och runt någon j-a sten.

Som att trampa vatten. Mardrömmen där du krånglar och krånglar och aldrig hinner fram till tåget. En känsla av maktlöshet. Om resten av vandringen skulle bli så här, så skulle vi inte komma långt, tänkte jag och började räkna på vad en avverkad millimeter på kartan på en timme skulle innebära.

Men så plötsligt stod vi faktiskt där vid vattnet. Och som av ett mirakel tycktes vattendraget just här förgrena ut sig på bredden. Det här var vår chans! 

Vattendraget förgrenar sig, här kunde vi jublande gå över!

Med nytänt hopp vadade vi snabbt över de två "mindre", men inte helt problemfria förgreningarna och log mot varandra.

Det skulle vi inte ha gjort.

Efter en liten kulle - och efter att vi väl torkat fötterna och fått på oss kängorna igen - strömmade ytterligare, betydligt rejälare förgreningar av den där envisa vårfloden.

Nu tog det helt enkelt stopp. Vi kunde missmodigt konstatera att vi ropat hej innan vi gått över själva bäcken. Det fanns aldrig någon förgrening. Vad vi gått över var bara ett par rännilar med lite spillvatten. Den riktiga vårfloden rann fortfarande framför oss, dånande. Det här skulle vi aldrig ta oss över utan stavar. Dessutom var vi nu, skrattretande nog, strandade på en ö! 

Vi började på allvar diskutera våra alternativ.

Precis när vi var på väg att ge upp, anade vi ett brett ställe i ovankanten av kullen och krånglade av oss kängorna för tredje gången denna dag - ännu lyckligt ovetande om att den omständliga proceduren med kängeriet skulle komma att återupprepas många tiotals gånger till under vandringen. 

 

Segerglädje efter vårflodsvad. 

Först klockan 13 hade vi lagt två kilometer bakom oss, gjort upp med Tronnan och kunde börja gå i riktning mot Vålåvalen, burna av känslan att det ändå gått betydligt bättre än förväntat.

På västra sidan av dalen var det lättare att ta sig fram där vi gick på höjd, strax trallande på de mest fruktansvärda, trallvänliga sånger som man kan få på hjärnan om man besökt Skinnarspelet i Malung vid midsommar...

Om någon börjar töja på gränserna med denna under en fjällvandring är det kört. Töja och töja - farliga grejer.

Vi trallade oss fram över stora, hårt packade snöfält.

Vi trallade oss fram över dånande bäckar på stadiga snöbroar.

Vi trallade oss fram till den bedårande 180°-utsikten mot Tronndalen, Lillåns dalgång och Vålåns dalgång i fjärran.

Vintrig Tronndal i ryggen (bild 1), enkel snöfältsvandring (bild 2), solglimt och sång vid vy mot Lillåns dalgång, 63° 0'17.68"N  12°54'28.78"E (bild 3).

Men trallandet fick ett tvärt slut. Vi hade trallat fram för högt och befann oss plötsligt mitt i den brant som vi skulle ha passerat under. Klättra ner eller gå tillbaka, var frågan?

Vi valde det mer oansvariga alternativet.

Resultatet av lite väl hurtig sång.

Etappen genom björkskogen var jobbigare. Full av fåror emellanåt. Vips mitt nere i en(!) fick vi tillfällig mobiltäckning och inkommande sms. Pappa hade mitt på dagen befunnit sig vid renvaktarstugan och stigen till Nordsätern. Vi drog en suck av lättnad och bestämde oss för att ha en bekymmerslös vandring framför oss. Och så sms från vår icke så fjällbevandrade, lättoroade mamma:

"Varningar i Jämtlandsfjällen, ge er inte ut!

Bron mellan Helags och Vålåstugorna bortspolad!

Vet ni vad ni ger er in på?!" 

En broderlig blick av samförstånd. Hon ska få!

Vårt mms löd ungefär:

"Det är full vårflod, helt fantastiskt!

Oroa dig inte, det finns gott om snöbroar som vi kan gå på istället!

Vi har även klättrat ner för stup och ska nu över detta vattendrag!"

Det var två mycket trötta syskon som nådde banad terräng och så småningom i kyla och ösregn Vålåstugorna, där vi tänkt köpa godis och höra om bro- och vattenläge innan vi gick vidare en bit upp mot Härjångsdalen för att finna tältplats. Men stugvärden var snabb att påpeka att vi behövde betala serviceavgift för att få komma in i stugan! Jag måste säga att jag blev förvånad över de stenhårda reglerna. Vi förklarade att vi inte ville använda vare sig sittplatser, dass eller kök, bara köpa en chokladkaka och växla ett par ord. Absolut inte av snålhet, vid den här tiden var jag student och även små oförutsedda summor var omöjliga oförutsedda summor, jag hade inte annat val än att be stugvärden om överseende med två godissugna dränkta katter i behov av fjällsäkerhetsinformation...

När vi berättade att vi skulle upp mot Gåsen blev hon först alldeles tyst. Sedan sa hon dämpat: "Jaså, ni ska gå upp till Gåsen ändå."

Bron till Helags var bortspolad. Vägen bakom oss hade varit ett helvete. Enda vägen framåt mot Ljungdalen nu, var via Gåsen.

"Där ligger en och en halv meter snö", sa hon.

Det var då någon gång som vi, efter att under dagen ha skämtat om moderns sms, insåg vilket äventyr vi befann oss i.

Någon information att tala om fick vi inte. Stugans (öppen sedan en vecka) kommunikationssystem låg nere, utan möjlighet att kontakta Gåsen, ja utan såväl satellit- som radiokontakt med omvärlden. Stugvärden skulle personligen gå ut för att undersöka ryktet om den bortspolade bron under morgondagen.

Vad som väntade bortom och vidare visste ingen. Inga vandrare bar information från Gåsen - såklart, det enda sällskapet som bodde i stugan skulle klokt nog tillbaka till dalen de kom ifrån. Vi var de enda dårarna i trakten.

Fortsättning följer här...

Postat 2014-08-19 22:38 | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Storådörren i vårflod (del 1) Placerad på karta

Min plan: Tur med vildmarkskänsla genom icke tidigare besökt dörr. Min pappa, som en gång i tiden lärt mig allt han kan om fjällvärlden. Min 23-åriga lillebror som under friluftsdag i gymnasiet gjort sig känd för att ha sovit i skinnjacka och blöta jeans i -20 bivack, och som fortfarande vägrade hålla på med trams som underställ, ullstrumpor eller väl ingångna skor. Det här är del 1 i berättelsen om vår vårflodsvandring år 2012.

På Utsidan i juni 2012 gick trådarna varma om snöläget i fjällen, och på vår resa mot Ljungdalen vid midsommar skymtades fjällen i vinterskrud. Det var ovanligt sen snösmältning. I byn varnades för att broar spolats bort. En sak var säker: Det här skulle bli ett äventyr.

Turen skulle gå från Nordsätern upp genom Storådörren, över utlöpan av Synder-Storådörrfjället in i Tronndalen, förbi det enligt flera inlägg på Utsidan lilla vattendraget Tronnan, och sedan vidare norrut med sikte mot Vålåvalen och så småningom Vålåstugorna. Därefter tre dagars glassig vandring på lättgången led genom vad jag från tidigare vandringar mindes som en somrig Härjångsdal, där man kan svalka sig med ett dopp i någon av sjöarna, och sedan vidare till Gåsen och till Helags och tillbaka till Ljungdalen.

Pappa skulle bara följa med under vandringsdag 1 upp genom Storådörren, och på dag 2 bege sig tillbaka ensam till bilen i Nordsätern. Jag och brorsan skulle på så vis slippa återvända till startpunkten och bilen. Vi skulle bli hämtade i Kläppen fem dagar senare. Det var perfekt planerat.

Men riktigt så enkelt skulle det inte bli.

På väg i snö mot Storådörren.

Redan under vandringen upp mot Storådörren märktes snö och vatten av. Även mindre vattendrag från fjällslutningen var strömma och besvärliga. 

Jag och brorsan på varsin sida om den vanligtvis lättövergångna fjällbäck som syns på kartan på östra sidan strax innan dörren. Nu blev det till att gå en bra bit uppåt för att ta sig över. Till skillnad från honom tycker jag inte att det är en god idé att med tung packning skutta över jokkar.

Jag hade läst om hur enkelt det skulle vara att i lågskor gå över vattendraget som rinner genom Storådörren, men vad som mötte oss var istället en forsande, snökantad älv. 

Det lilla vattendraget som det skulle gå att gå över i lågskor, där det rinner ut ur Storådörren!

Nu började vi på allvar fundera på om den här vandringen alls skulle bli möjlig att fullfölja. Brorsan i låga kängor, inga stavar. Dagen efter behövde vi ta oss över vattendraget i Tronndalen, och vem visste hur det skulle se ut där.

Det blåste rejält i dörren. Molnen låg låga så några toppar fick vi inte se, men desto häftigare fenomen. Moln, regn och dimma skapade underliga konturer i Nörder-Storådörrfjällets branta klippsidor. 

Natural blur. Storådörrens ophotoshopade klippsidor.

Det började bli sent efter alla omvägar till följd av det höga vattnet. Vi borde slå upp tältet. Men samtidigt var vi måna om att komma så långt som möjligt utifall vattenståndet skulle kräva ännu värre omvägar under morgondagen. Nyfikna på snö- och vattenläge i Tronndalen beslutade vi oss för att ta oss över dit innan vi slog läger. 

Från Storådörren upp mot den snöklädda platån över till Tronndalen (överst till vänster i bilden).

Övergången till Tronndalen var helt täckt av både snö och moln och det blev ett par kilometers vandring i blindo – allt var vitt och kompassen kom till användning. Väl över på andra sidan blev våra farhågor bekräftade. Där väntade ett så gott som fullständigt vinterlandskap.

Mörkt, kallt, stenigt. Tältplats sökes sent och högt på Tronndalens sluttning.

I dimman var det omöjligt att skaffa sig en uppfattning om läget nere i dalen. Men ett kraftigt, forsande dån i kombination med delvis snöklädda sluttningar gav tämligen illavarslande vibbar. Några tältplatser syntes inte till bland stenarna. Det tog sin lilla tid innan vi på 1200 meters höjd bland smältvattenstrilade mossöppningar hittade en torrare, sluttande plats, som fick duga.

Vi sov inte mycket den natten. Både pappan och brodern hade dåligt ventilerade regnkläder, var blöta inifrån och fick aldrig riktigt upp värmen igen innan sovdags, och temperaturen låg kring nollan.

Själv låg jag och klurade på hur det skulle gå att ta oss över vattendraget och oroade mig för att pappa skulle gå ensam tillbaka under dessa förhållanden. Ett dåligt samvete gnagde. Det var jag som insisterat mest på att gå vidare till Tronndalen, trots att de båda som ville slå läger tidigare var kallare och tröttare än mig. Trots att han som var kallast och tröttast skulle gå hela vägen tillbaka ensam dagen efter, över det snöklädda berget, genom vårflod. I Storådörren finns ingen mobiltäckning förrän vid renvaktarstugan, och vi skulle inte ha möjlighet att försäkra oss om att pappa kommit fram då täckningen garanterat skulle vara än sämre åt vårt håll.

Framåt morgontimmarna började jag på allvar tröttna på att inte kunna somna. Så jag bestämde mig för att lösningsfokusera och tänka ut en plan att presentera för pappa morgonen därpå, som innefattade ett förbud att gå i svår blockterräng, förbud att söka efter efter fotoobjekt eller fotografera under vandring i blockterräng - ja ett förbud att alls hålla på och pilla med prylar i blockterräng (vilket annars kan vara fallet), förbud att skutta över vattendrag, förbud att gå över snöbryggor, samt ett påbud att klä sig varmt, ta pauser och äta ordentligt. Samt att byta ryggsäcksregnskydd med mig så att han fick mitt synliga knallorangea.

När planen var smiden kunde jag äntligen sluta ögonen.

Sagt och gjort, morgonen därpå knallade han iväg och dimmorna lättade och solen sprack upp för honom över Storådörren. Inte blev det några problem för den fjällräven inte.

I vår vinterdal sken dock ingen sol. Från tältplatsen var det svårt att se ända ner i dalen, men det gick att höra. Och det lät betydligt värre än i Storådörren. Under spänd tystnad blickade brodern och jag ner mot den snökantade dalgången och mot dånet.

Fortsättning följer här...

Postat 2014-06-28 16:03 | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera