En tur i november till Aktse

En helg i november i början av 80-talet följde jag med min pappa och hans kompis till Aktse,där vi då tack vare kompisen hade tillgång till SNF-stugan.

Isarna låg och det fanns hyfsat med snö,ned mot -20C var det redan.

Vi åkte med vanliga längskidor (före skate-eran) och tolkade bakom våra Vorsteh-hundar längs isen ovan Seitevare nånstans.

Det ar mycket blankis och ibland tyckte jag det lät oroväckande i isen,men den höll.

Jag har aldrig varken förr eller senare sett ett sånt fantastiskt vackert norrsken,det innehöll mängder av rosa stråk,inte bara grön-blått.Hela himlen lyste av det.

Följande dag,lika kall som kvällen innan,åkte vi längs Rapaälven.

Det var bättre med snö att åka på och en kortare stund lyste solen och värmde över bergen.

Älven var bitvis öppen,och vi hade släppt loss hundarna.

En av pappas hundar drullade i vattnet,och kunde inte komma upp själv,(hanhund).

Kompisen åkte fram till kanten och drog upp hunden innan jag ens hunnit ta av mej skidor och börjat åla till kanten.

Stackars iskalla korthåriga jycke,solen var väck och det var ordentligt kallt igen.

Vi spände fast honom tillsammans med en annan hund och så fick de springa tillsammans tillbaka till  stugan för att få tillbaka  värmen igen.

En sån tur kommer jag nog aldrig att kunna göra mer,vintern kommer allt senare och isarna lägger inte igen i tid heller längre.

Att du törs..

En kommentar jag ofta fått och fortfarande får.

Det kan ju vara smickrande;"att tordas",men samtidigt oroväckande.

Att "tordas"  resa på egen hand,gå i fjällen,paddla,åka skidor,vara ute i mörker,simma,åka skridskor ensam.Springa i skogarna runtom samhället.

Inte något som behöver innefatta direkta riskmoment ,utan bara  göra det man har lust till.

Så lite som skulle blivit av om jag alltid måste ha sällskap.(fast jag föredrar gott sällskap)

Det som är oroväckande är att så många inte törs göra sånt som definitvt inte kräver något större mod,ett sånt begränsande av tillvaron.

Då har vi som helhet kommit långt från en naturlig tillvaro,om ovanstående exempel ska anses kräva mod.

Pilspetsen

En varm sommardag för ett antal år sen var vi ute och badade hela familjen.

Vi hade paddlat ut till den härliga sandön Tallholmen,där vattnet alltid snabbt blir varmt och skönt,.

Min sambo Håkan gick omkring i vattenbrynet och såg en sten bland andra stenar som inte riktigt var lik de andra.

En pilspets.

Inte riktigt färdig för bruk.Material;mörkare än det flinta jag sett.

Hur många tusen år har den legat i vattnet?

Det fanns folk som bodde här på ön för ca 6000 år sedan.

Jag kan föreställa mej att det var varmare än  vi har nu,och att sjön som avvattnas av flera älvar var full i lax och annan fisk,och att mängder av fåglar passerar vår och höst.

Och han (eller hon) som höll på att göra pilspetsen,vem var det?Varför blev den inte färdig?Tappade han den,eller slängde han den för att han inte var nöjd med resultatet?

Var hade han fått materialet ifrån,för denna stenart finns inte här.

Vilka handelsvägar fanns på den tiden.

Och hur gestalde sej livet för pilspetstillverkaren?Tyckte han,som jag idag,att denna plats på jorden är så vacker,med ,tallar,sandstränder och sjö och forsar,att solnedgångarna är extra vackra här.

Vilka levde han med,fick han barn som blev vuxna och kanske har ättlingar än idag någonstans.

Tänk,att själv få träffa sina släktingar en dag i deras liv för många tusen år sedan,så intressant det skulle vara.

Få höra hur de såg på tillvaron,vad som tillhörde vardagen,drömmarna,längtan.

Vad sjöng dom om,hur gick melodierna,vad dansade man?

Fantasier;men i grunden är vi ju än idag lika som som för många tusen år sedan,vi lever bara i en högteknologisk tid.

Och pilspetsen; den  blev ett halssmycke till Håkan

Året jag lärde mej att packa lätt

Var i stan i jobbärende i fredags.

kollade bara på ryggsäckar utan att köpbegäret slog till,tack och lov!

En del säckar är verkligen jättestora,undrar hur marknaden för dessa bjässar kommer att utveckla sej.

Min egen resa ned i storlekarna tog verkligen fart i år.

Från att min 75 liters säck var tillräckligt stor när jag packade i snölåset till att den var lagom stor utan att knöka in allt,till min nya 50liters som galant rymde packning för fler dagar än jag var ute,och nu att det går att ge sej ut och övernatta med en 30liters.

Och kilona-tänkte att 20-23 kg ar väl vad jag ska ha för uppåt en vecka,till att det gick att gå en runda på 3-4 dagar med 12kg(och då agerade jag ändå tidnngsbud först).

Gå och sova över och hem-kanske 6-7kg.

Vad blir nästa steg -tarp med myggnät och nykterist i fält?Vem vet,verkar otänkbart,men med tanke på hur jag omvärderat en hel del på kort tid så..

Vid gårdagens kaffekoksutflykt till Pärlforsarna med hund och sambo planerades lite för sommarens långpromenad.

Viken rutt skulle vi då ta:Alkavagge-Sarvesvagge ligger bra till.

Och kan vi ha ett lättare tält och trivas i?Jag tvivlar lite,men tältbäraren skulle gilla det skarpt.

En sanning om sovsäckar;inte ens en frusen person med behov av 2meters säck behöver ha nåt tyngre än ca 1kg i sin packning,förutsatt att man inte är dunallargiker.

Och jag som är liten och ofrusen skulle gärna ha en typ quilt som täcke om jag hittade nåt på max 4hg under högsommaren.

Tillbaka till nutiden:vinter på g.Idag är det vitt,men bara oanvändbar snö,några cm kom under natten.Hunden blev glad,hon gillar snö.

Jag hade hellre sett att det klara kalla höstvädret fått fortsätta,det har varit 8-9 minusgrader nattetid och isen började lägga sej riktigt ordentligt,ett par dygn till och man hade vågat ut på skrillor.

Hoppas det får bli åtminstone några skridskotillfällen.

En gång för länge sen hade vi fin åkning i flera veckor.Vi var ute hela familjen och åkte runt på Purkijaur,hela sjön,runt öarna.

Man såg botten,stenar,fiskar,när vi åkt mot vinden och vände kändes det som man kom hur långt som helst på varje skär.det kändes som om man flög fram.

Och färgerna;himlens röda speglat på isen.

Min sambos flicka sa att hon önskade  att alla skulle få uppleva en sån skridskotur,pojkarna hade väl inga större filosofiska utlägg,men de åkte och hade kul de med.

Var gång vi samlades och det sa knak i isen for alla som skrämda gråsparvar åt alla håll.

Korvgrillning och choklad/kaffe hör till för riktigt lyckad utflykt.Det var tider det,nostalgi över att små blir stora,(men tur är väl det),man får hoppas att allt uteliv inte bara varit jobbigt för dem,och att de nån gång återupptäcker naturen igen.

Muddus om hösten

En En liten runda i Muddus satt fint.Sällskapet backade ur men körde mej till startpunkten.

Lätt-lätt i säcken utan tält,massor av lingon-här skulle jag plockat årsransonen på nolltid.

Många tjädrar som flög upp när jag kom förbi.

Det är så mysigt i gammelskogen med alla stora träd,torrfuror,all fin hed,och en lite obestämd mysko stämning av det finns nåt mer än vad ögat ser.

Jättestora myrstackar som nån krafsat ur här och där.

Jag gick upp till fågeltornet,vilket inte tar så lång tid på den fina stigen,så jag hade nästan en hel timme innan det började mörkna.vacker utsikt uppifrån tornet,helt lugnt,blankt vatten,solen som gick ned.

Sällskapet som backade ur ångrade lite att han inte hängde med,sa han (visste väl det).

Parkera för natten i en väldigt inrökt kåta,men det är mysigare att sova där än i en större stuga när man är ensam.

Bära in torr ved,hinka upp vatten från brunnen,laga mat och filosofera under den stjärnklara himlen.Kan man ha det bättre?

Alldeles tyst och en känsla av att jag är enda människan i området.

Det rök in så mycket att jag undrade om verkligen spjället var öppet,och det gick inte att stänga dörren,tur sovsäcken är varm.

Låg och läste i det svaga skenet från pannlampan(dags för nya batterier).

Edison förstörde dygnsrytmen för oss med sin glödlampa, vi skyller stressen på dej!kom med nåt gott och så kan vi i vanlig ordning inte hantera det,visste väl redan Eva när hon bjöd Adam på äpple.

Det är lätt att sova ut och vakna av sej självt av gryningljus och inte en ilsken truddelutt.

Tänker också på att övernatta i denna inrökta kåta är rena lyxen.

Den är hel,veden är torr,jag har mat så jag är mätt,kläder och sovsäck så jag är varm,och jag kan meddela mej till omvärlden om jag ställer mej på vissa fläckar och vrider mej si och så.

Att ha detta som vardag året om,kanske utan ved,eller med sur ved,smutsiga blöta trasiga kläder och utnötta skinn och inte nån varm mat i magen för dagen,inget pannlyse,och kanske en läckande dragig bostad.

Vår avkoppling-forna tiders hårda tilvaro.

Jag är förresten helt livsoduglig om nån på riktigt dumpade mej i en annan tid;kan inte jaga,dålig fiskare,och jag kan inte ens klyva ved ordentligt.

Man kan ju inte bara leva på lingon hela vintern.
Annat var det med gammelmormor som alltid klöv upp den mängd hon visste att hon behövde för att klara den garanterat kalla vintern.Tjoff- tjoff så klövs klabbarna med van hand,och aldrig nåt problem att tända kakelugnen tidigt på morgonen innan hon gick och jobbade.

Rådimma på morgonen,gick ner till fallkojan där jag mötte min sambo (dagstur OK) och vi fikade bullar och mackor i stugan.

Det var varmt ännu där,ett par som gått ytterligare en väg dit hade nyligen lämnat stugan.

Kanske vi går tillsamman nästa helg,och sover i en koja där man har kamin och inte blir inrökt.

Och födelsedagsryggsäcken föresten,helt perfekt till såna här små svängar,det går att få med tält och liggunderlag också,till priset av ett par kg till,dryga 2 närmare bestämt.