Bloggar > BeesBlog

BeesBlog

Sarek

Sarek 1975 - en livsvandring Placerad på karta

Det här var min femte vandring i Sarek och Lenas andra. Vi hade redan gått vägen från Kvikkjokk genom skogen och valde därför att flyga till Aktse. På den tiden var det sjöflyg som gällde.

Första dagen gick vi upp ovanför Aktse och tältade. Denna plats är lite märklig – det finns inget vatten.


Nästa dag gick vi långt. Över ”snöpasset” nedanför Gierdogiestjåhkkå.


Genom passet mellan Niether och Suorkitjåhkkå där Bielloriehppe visar sig på avstånd.

Denna högslätt ovanför Rapadalen borde ha ett eget namn. Den mynnar i denna öppning mot andlösheten.

Vårt mål var renvaktarstugan. Längst ned på den lilla ängen finns det plats för ett enda tält. Där finns allt. Plats för en eld.

Och... (detta är en stereobild för er som kan skela med ögonen)

Dag tre vandrade vi i Rapaselet med målet att runda Låddebákte.

Jag hade tidigare gått under Låddebákte från Dielmavadet och det hade varit en ganska lätt vandring. Den här gången gick vi lite för högt upp och hamnade i förrädisk terräng med stora stengropar med nästan ogenomträngligt björkris.

När vi försökte ta oss längre ned kom vi istället in i manshögt vide där jag blev ”korsfäst” med ryggsäck och allt. Till slut hittade vi en plats att tälta på. Min eventuella trovärdighet som ”Sarekkännare” hade dock fått sig en ordentlig törn.

Morgonen därpå inleddes med en pliktskyldig grötfrukost.

Sedan fortsatte vi. När vi hade rundat Låddebákte lättade allt.

Örtängar med manshöga midsommarblomster.

Och med Bielloriehppe.

På kvällen innan hade en älgko passerat nedanför vår tältplats. Vi hörde mer än såg henne. Nu när vi gick uppåt dalen stötte vi på henne igen, med sin kalv.

Kalven kom alldeles nära oss med mamman bakom och hon reste inte ens ragg. Vi fortsatte upp efter övre Rapadalen. Kvällen hade kommit när vi satte oss ned och tittade ut över Ráhpajåhkå. Där kom älgkon med sin lilla kalv för att vada över älven.

Men det gick inte alls så bra. Kon vadade över men kalven fick inget fäste i den branta älvkanten utan spolades nedåt. Kon följde kalven och försökte få den att kämpa sig upp. Det pågick så länge, så länge och kalven försvann flera gånger under vattnet. Vi satt och grät.

Under över alla under – kalven kämpar sig upp, skakar av sig som om inget har hänt och de fortsätter vidare. Vi är alldeles tagna och lyckliga över att allt har gått så bra och slår upp vårt tält strax under Bielavárásj.

På den tiden fanns en roddled över Ráhpajåhkå. Att använda sig av en roddled innefattar tre överfarter. Över och hämta den andra båten, tillbaka med båda båtarna och över med en båt. När vi kommer ner till älven ser vi:

På andra sidan finns parkvakten som gör sig redo för överfarten. Vi väntar förstås på honom och får en pratstund på köpet. Han har med sig en stor kamerautrustning och berättar att han har varit ute för att filma djur. När vi berättar om vår uppskakande händelse kvällen förut säger han att ha inte har sett en enda älg.

Denna roddled ska egentligen ha en vajer spänd över älven. Någon sådan finns inte kvar. Båtarna ska förstås ha åror – några sådana finns inte heller. Det finns en bräda och jag hänger mig längst fram i fören och ”dubbelpaddlar” oss över till andra sidan.

Västra sidan av övre Rapadalen är paradisisk. Vi vadar:

Och efter Sarvesjåhkå slår vi läger. Nästa dag går vi upp efter Gaskasvágge. Vi går nere i jokken efter tröskeln. Där finns märkliga och trånga passager med geologiska lagringar som jag stryker med handen.

Vi kommer upp på slätten under Gaskastjåhkkå och slår läger. Öster och väster om Gaskastjåhkkå ligger Lullihavágge och Gaskasvágge. Som kilar in mot slätten. Kvällen är klar och lugn och jag är precis på väg att somna till ljudet av Skájdejågåsj som ger ro. Så försvinner ljudet av jokken helt. I nästa ögonblick hörs det som om jag ligger mitt i jokken. Vårt Tarfalatält exploderar på något konstigt sätt. Det är yttertältet som är på väg att lyfta. Jag går ut ur tältet och kan inte stå upprätt för vinden. Hittar stenar som jag försöker förankra tältpinnarna med men ser att tältduken går sönder. Jag ropar åt Lena att vi måste riva tältet och att hon måste kasta sig över tältet när jag tar bort tältpinnarna. Det regnar inte så det går bra att ta hand om det kollapsade tältet. Vi packar ryggsäckar och börjar gå ned mot Gådokjåhkå. Vi skrämmer upp småfåglar som har tagit skydd i riset. De försvinner i vinden.

Så kommer vi fram till Gådokjåhkå. Jag tänker bara på en enda sak -  att komma över jåkken. Av någon anledning tror jag att vi ska få lä på andra sidan. Vi tar av oss och börjar som vanligt vada barfota. Tårna är känsliga! Lena går efter mig och jag håller henne i handen. En meter från andra stranden känner jag att jag lyfter från botten. Jag svävar i vattnet. En bild kommer för mig – den här jokken har tagit flest liv i Sarek. Vi är nära Bårddejiegna och det finns ett ”muller” i jokken. Jag vet att stenar har slagit av ben. Så då vänder vi och går tillbaka. Och slår upp vårt tält. Och somnar.

Dagen därpå går vi över Bårddejiegna och ser lämningar av hagel stora som pingpongbollar. Hur stora var de på natten och varför slog de inte sönder vårt tält?

Sedan gick vi förstås ned till Kvikkjokk i strålande väder. Vi gick direkt ned. Men det tog många år för mig att komma över min ängslan. Varje kväll i tältet lyssnade jag efter tystnaden – inte vinden. Tystnaden som föregick stormen eller orkanen. Jag är och var nog inte odödlig trots allt.

 

Postat 2017-01-03 17:11 | Permalink | Kommentarer (11) | Kommentera

 

Logga in