Vandra ensam, kan det vara något?
- Trådstartare aherman
- Start datum
alltid ensam
Jag har *ingen* annan erfarenhet, av triviala skäl. Jag känner ingen som delar
mitt intresse för att vandra långt, helst två veckor i sträck. och jag känner försvinnande
få som är lika morgontidiga som jag. I Norden är ljuset tillräckligt för att
få mig upp vid sex, men annars kommer mina tidiga vanor av regeln
"över passet före tolv" - för att vara på lägre höjd när åskan kommer (vilket
ex.vis i Atlantpyreneerna sker sågottsom dagligen).
Självklart frågar mig folk "vad gör du då om du stukar foten eller bryter nånting
på hög höjd eller i ensliga trakter". Jag brukar svara : "då dör jag", vilket
snabbt avslutar diskussionen. Sen har jag nån gång reflekterat
över vad som skulle hänt senast i Norge om jag inte fått diskbråck
och ischias lägligt nog vid första korsningen med en väg.
Sen slutar jag fundera och planerar nästa tur.
Självklart är det riskabelt, men jag garderar mig så gott jag kan. För 8 år
sen gjorde jag min svåraste (genomförda) etapp någonsin, mellan två stugor i
Bergamaskalperna. Avståndet var 6 km och etappen tog 4 timmar och
jag var helt slut i huvet efteråt av ständig problemlösning. Jag visste att ingen
skulle gå denna etapp i någondera riktningen men jag var väntad.
Jag tror förstås att man går *mycket* försiktigare ensam och att man
ser mycket mer om man slipper tänka på andra (och framförallt
slipper prata med någon annan). Jag har passerat vissa platser flera
gånger och gått vissa stigar flera gånger, tillochmed i samma riktning,
men jag gör aldrig om en *svår* etapp. Jag tror risken är stor
att jag forcerar andra gången.
il C.
Jag har *ingen* annan erfarenhet, av triviala skäl. Jag känner ingen som delar
mitt intresse för att vandra långt, helst två veckor i sträck. och jag känner försvinnande
få som är lika morgontidiga som jag. I Norden är ljuset tillräckligt för att
få mig upp vid sex, men annars kommer mina tidiga vanor av regeln
"över passet före tolv" - för att vara på lägre höjd när åskan kommer (vilket
ex.vis i Atlantpyreneerna sker sågottsom dagligen).
Självklart frågar mig folk "vad gör du då om du stukar foten eller bryter nånting
på hög höjd eller i ensliga trakter". Jag brukar svara : "då dör jag", vilket
snabbt avslutar diskussionen. Sen har jag nån gång reflekterat
över vad som skulle hänt senast i Norge om jag inte fått diskbråck
och ischias lägligt nog vid första korsningen med en väg.
Sen slutar jag fundera och planerar nästa tur.
Självklart är det riskabelt, men jag garderar mig så gott jag kan. För 8 år
sen gjorde jag min svåraste (genomförda) etapp någonsin, mellan två stugor i
Bergamaskalperna. Avståndet var 6 km och etappen tog 4 timmar och
jag var helt slut i huvet efteråt av ständig problemlösning. Jag visste att ingen
skulle gå denna etapp i någondera riktningen men jag var väntad.
Jag tror förstås att man går *mycket* försiktigare ensam och att man
ser mycket mer om man slipper tänka på andra (och framförallt
slipper prata med någon annan). Jag har passerat vissa platser flera
gånger och gått vissa stigar flera gånger, tillochmed i samma riktning,
men jag gör aldrig om en *svår* etapp. Jag tror risken är stor
att jag forcerar andra gången.
il C.
ja, det kan det 
Hejsan !
Möjligen tillhör jag kategorin sociala ensamvandrare. Jag söker inte ensamheten i sig, utan jag vill bara vara ensam om upplevelsen (men inte alltid).Man kan ju alltid ringa från nån topp om man vill dela med sig....
Om man ständigt har starkt behov av att dela med sig av upplevelser och prata så ska man nog inte ensamvandra.Att se sig i spegeln under en ensamtur är psykiskt stärkande. Man stärks väldigt av allt man känner att man klarar av under en ensamtur.Att känna sig oberoende av andra är en positiv aspekt.
Jag tycker inte man ska tveka att ge sig iväg själv. Lite beroende på erfarenhet förstås. Är man helt nybörjare ska man nog helst ha sällskap.
Ett bra och säkert sätt att ensamvandra är ju att följa leder. Förr eller senare kommer hjälpen om nåt händer.Man kan ju göra en asocial eller social ensamtur. Man träffar många nya bekanta när man ensamvandrar.Eller också går man med huvudet ner.Som man brukar göra när man träffar folk igen efter kanske 5 dagar utan att ha sett nån.
Säkerhet: komplicerade vad bör undvikas. Glaciärpassager och klättring kanske man ska ta det försiktigt med. Stenblocken på Sielmatjåkka vid Nallo gjorde mig alldeles darrig pga utsattheten om man snubblar över de extremt skarpskurna stenarna.
I fjällen har man aldrig tråkigt fast man är ensam, kan jag med stor övertygelse säga ! Finns alltid nåt praktiskt att pyssla med.Boken jag brukar ta med brukar sällan bli läst.
Jag har gått Saltoluokta-Kvikkjokk ensam med avstickare in i Sarek till Ivarlako / Vaikantjåkkå. Underbar tur. Jag gjorde detta då jag var ganska oerfaren. Det gick bra. Följer man led och har varit ute litegrann förut så ska man inte tveka. Går man dessutom under högsäsong, dvs slutet av juli-mittehn av augusti så kommer hjälpen snabbt om det skulle hända nåt otrevligt när man ensamvandrar. Det är rätt skoj och lärorikt att prata med fler ensamvandrare. Bara för att man vandrar själv behöver man ju inte koppla bort folk tycker jag. Jag pratar med väldigt mycket folk iallafall när jag är ute själv.
Jag har även gått Abisko-Nikka via Vistas, Nallo ensam. Underbar tur, speciellt övre Vistasdalen.
Jag har på vintern gjort toppturer i tält ensam en vecka vid Kebnekaise. Dvs inget extremt. Klart att gör man toppturer ensam på vintern så märker ju ingen när mna dras med en eventuell lavin.Man kan ju följa andra som ska åt samma håll, ex en kurs med guide.Gräva snöprofil kan man ju göra själv.
Tält eller bivackturer ensam på vintern är ju ganska extremt. Men jag har en bekant som funderar på en tvåveckors tälttur i Sarek ensam.Erfarenheten sätter gränsen. Känner man att man tror man kommer att klara det ska man inte tveka. Det generella rådet är ju att ställa sig framför spegeln och fråga sig själv, kommer jag att klara detta ? Är svaret ja så tutar man och kör.Annars avvaktar man tills man har mer erfarenhet, eller erfaret sällskap.
Hälsar, Mats Frank, Umeå
Hejsan !
Möjligen tillhör jag kategorin sociala ensamvandrare. Jag söker inte ensamheten i sig, utan jag vill bara vara ensam om upplevelsen (men inte alltid).Man kan ju alltid ringa från nån topp om man vill dela med sig....
Om man ständigt har starkt behov av att dela med sig av upplevelser och prata så ska man nog inte ensamvandra.Att se sig i spegeln under en ensamtur är psykiskt stärkande. Man stärks väldigt av allt man känner att man klarar av under en ensamtur.Att känna sig oberoende av andra är en positiv aspekt.
Jag tycker inte man ska tveka att ge sig iväg själv. Lite beroende på erfarenhet förstås. Är man helt nybörjare ska man nog helst ha sällskap.
Ett bra och säkert sätt att ensamvandra är ju att följa leder. Förr eller senare kommer hjälpen om nåt händer.Man kan ju göra en asocial eller social ensamtur. Man träffar många nya bekanta när man ensamvandrar.Eller också går man med huvudet ner.Som man brukar göra när man träffar folk igen efter kanske 5 dagar utan att ha sett nån.
Säkerhet: komplicerade vad bör undvikas. Glaciärpassager och klättring kanske man ska ta det försiktigt med. Stenblocken på Sielmatjåkka vid Nallo gjorde mig alldeles darrig pga utsattheten om man snubblar över de extremt skarpskurna stenarna.
I fjällen har man aldrig tråkigt fast man är ensam, kan jag med stor övertygelse säga ! Finns alltid nåt praktiskt att pyssla med.Boken jag brukar ta med brukar sällan bli läst.
Jag har gått Saltoluokta-Kvikkjokk ensam med avstickare in i Sarek till Ivarlako / Vaikantjåkkå. Underbar tur. Jag gjorde detta då jag var ganska oerfaren. Det gick bra. Följer man led och har varit ute litegrann förut så ska man inte tveka. Går man dessutom under högsäsong, dvs slutet av juli-mittehn av augusti så kommer hjälpen snabbt om det skulle hända nåt otrevligt när man ensamvandrar. Det är rätt skoj och lärorikt att prata med fler ensamvandrare. Bara för att man vandrar själv behöver man ju inte koppla bort folk tycker jag. Jag pratar med väldigt mycket folk iallafall när jag är ute själv.
Jag har även gått Abisko-Nikka via Vistas, Nallo ensam. Underbar tur, speciellt övre Vistasdalen.
Jag har på vintern gjort toppturer i tält ensam en vecka vid Kebnekaise. Dvs inget extremt. Klart att gör man toppturer ensam på vintern så märker ju ingen när mna dras med en eventuell lavin.Man kan ju följa andra som ska åt samma håll, ex en kurs med guide.Gräva snöprofil kan man ju göra själv.
Tält eller bivackturer ensam på vintern är ju ganska extremt. Men jag har en bekant som funderar på en tvåveckors tälttur i Sarek ensam.Erfarenheten sätter gränsen. Känner man att man tror man kommer att klara det ska man inte tveka. Det generella rådet är ju att ställa sig framför spegeln och fråga sig själv, kommer jag att klara detta ? Är svaret ja så tutar man och kör.Annars avvaktar man tills man har mer erfarenhet, eller erfaret sällskap.
Hälsar, Mats Frank, Umeå
fhi8848@hotmail.com (Per J)
Gäst
Ensam = större upplevelse
Mina bästa vandringsminnen är från mina solo turer. jag rekomenderar verkligen ensamvandringar! Visst kan man ramla och skada sig osv, men känslan att man är helt beroende av sig själv väger upp detta. Jag brukar även göra bestigningar själv, det är inte mycket som går upp mot att sitta totalt ensam på en fjälltopp i Sarek. Man känner sig liten på jorden...
Jag har gjort ett antal ensamvandringar i fjällen, den längsta i över 50 dagar. Den vandringen som jag hittils värderar högst är en ensamvandring i Oktober, 10 dagar utan att möta någon. Det ger mycket tid över att tänka!
Mina bästa vandringsminnen är från mina solo turer. jag rekomenderar verkligen ensamvandringar! Visst kan man ramla och skada sig osv, men känslan att man är helt beroende av sig själv väger upp detta. Jag brukar även göra bestigningar själv, det är inte mycket som går upp mot att sitta totalt ensam på en fjälltopp i Sarek. Man känner sig liten på jorden...
Jag har gjort ett antal ensamvandringar i fjällen, den längsta i över 50 dagar. Den vandringen som jag hittils värderar högst är en ensamvandring i Oktober, 10 dagar utan att möta någon. Det ger mycket tid över att tänka!
evasegna@hotmail.com (ewa)
Gäst
ensamvandring
Drömläge- beundransvärt-avundsvärd
Nån gång ska jag oxå ensam klara mig en längre tid i naturen. Mitt mål är en vecka och jag brukar uppnå mina mål. Tystnad är min längtan och den tillfredställer jag veckovis med dagvandringar med utgång från hemmet.
Låter kanske inte så avancerat, men jag utvidgar mitt revir och kommer nära, nära naturen.
Min familj och mina vänner tycker jag är knäpp som inte vill ha sällskap och dessutom undrar dom om jag inte är rädd. Det tycks finnas en massa tankar om vad man kan vara rädd för i naturen. Kanske är det allas rädslor som funnit en plats./ewa
Drömläge- beundransvärt-avundsvärd
Nån gång ska jag oxå ensam klara mig en längre tid i naturen. Mitt mål är en vecka och jag brukar uppnå mina mål. Tystnad är min längtan och den tillfredställer jag veckovis med dagvandringar med utgång från hemmet.
Låter kanske inte så avancerat, men jag utvidgar mitt revir och kommer nära, nära naturen.
Min familj och mina vänner tycker jag är knäpp som inte vill ha sällskap och dessutom undrar dom om jag inte är rädd. Det tycks finnas en massa tankar om vad man kan vara rädd för i naturen. Kanske är det allas rädslor som funnit en plats./ewa
evasegna@hotmail.com (ewa)
Gäst
ensamvandring
När jag läser insändarna på denna sida verkar alla så avancerade. Har jag hamnat fel? Jag bara vet att jag gillar att vara ute i naturen, helst ensam och länge för mig är kanske 6 tim. Piece of cake, för er stigfinnare men för mig, just nu tillräckligt. - Men jag drömmer om en längre vandríng- ensam- tyst-så skönt!!
Det är ju himla kul att läsa om dig o andra som taget "steget" fullt ut.
vore interessant att höra hur ni började och hur vandringarna har förändrats och ni med dom./ewa
När jag läser insändarna på denna sida verkar alla så avancerade. Har jag hamnat fel? Jag bara vet att jag gillar att vara ute i naturen, helst ensam och länge för mig är kanske 6 tim. Piece of cake, för er stigfinnare men för mig, just nu tillräckligt. - Men jag drömmer om en längre vandríng- ensam- tyst-så skönt!!
Det är ju himla kul att läsa om dig o andra som taget "steget" fullt ut.
vore interessant att höra hur ni började och hur vandringarna har förändrats och ni med dom./ewa
vandrande att växa i.
Det blir förstås lite för långt för detta forum. Här är iaf början.
I juli 1987 hade jag av ett obegripligt skäl hamnat i Interlaken i Schweiz. Från huvudgatan ser man
på avstånd Jungfraumassivet. Det var där och jag var här. Jag visste inte riktigt vad jag skulle
göra av detta, så jag funderade på att fortsätta min resa.
Så, fem minuter före stängningsdags såg jag att en resebyrå sålde en guidad tåguflykt
till Jungfraujoch, 3400 möh, för saftiga CHF 95. Jag kom inte på ngt bättre att göra så jag köpte biljett.
Tåget går i tunnel genom det fruktade berget Eiger men i dagen till och från Kleine
Scheidegg, ett pass på 2000 m. Det går långsamt och man ser mycket men det slog
mig att det hade varit roligare att vara utanför tåget på den sträckan. >Tillbaka i Interlaken köpte
jag därför ett par skor och gjorde sedan tre dagsutflykter från Grindelwald och Lauterbrunnen.
Sedan dess är vandring den enda semester jag känner till. Det ger sig självt hur
man kan utveckla vandrandet mot det alltmer anspråksfulla. Längre och tuffare dagsturer,
mer sammanhängande turer, allt längre sådana, mer tält, osv.
Jag började på en fysiskt - men inte på annat sätt -anspråksfull nivå. Den som inte är
så vältränad som jag var då börjar på ngn annan nivå. Man kan få ut mycket av
vissa låglandsleder, t ex Sörmlandsleden. Min första kontakt med berg öht (bortsett
från ett militärt äventyr i Sylarna 1964) var i Ambleside i England 1980. Liknande möjligheter
finns i SKottland. Jämtlandsfjällen (i gott väder) har åtskilligt att erbjuda i förhållande
till ansträngningen (jag gick där 1997 när en hälseneskada tvingat mig hem från Italien).
Säkert gäller liknande om de sydligaste fjällen i Dalarna.
il C.
Det blir förstås lite för långt för detta forum. Här är iaf början.
I juli 1987 hade jag av ett obegripligt skäl hamnat i Interlaken i Schweiz. Från huvudgatan ser man
på avstånd Jungfraumassivet. Det var där och jag var här. Jag visste inte riktigt vad jag skulle
göra av detta, så jag funderade på att fortsätta min resa.
Så, fem minuter före stängningsdags såg jag att en resebyrå sålde en guidad tåguflykt
till Jungfraujoch, 3400 möh, för saftiga CHF 95. Jag kom inte på ngt bättre att göra så jag köpte biljett.
Tåget går i tunnel genom det fruktade berget Eiger men i dagen till och från Kleine
Scheidegg, ett pass på 2000 m. Det går långsamt och man ser mycket men det slog
mig att det hade varit roligare att vara utanför tåget på den sträckan. >Tillbaka i Interlaken köpte
jag därför ett par skor och gjorde sedan tre dagsutflykter från Grindelwald och Lauterbrunnen.
Sedan dess är vandring den enda semester jag känner till. Det ger sig självt hur
man kan utveckla vandrandet mot det alltmer anspråksfulla. Längre och tuffare dagsturer,
mer sammanhängande turer, allt längre sådana, mer tält, osv.
Jag började på en fysiskt - men inte på annat sätt -anspråksfull nivå. Den som inte är
så vältränad som jag var då börjar på ngn annan nivå. Man kan få ut mycket av
vissa låglandsleder, t ex Sörmlandsleden. Min första kontakt med berg öht (bortsett
från ett militärt äventyr i Sylarna 1964) var i Ambleside i England 1980. Liknande möjligheter
finns i SKottland. Jämtlandsfjällen (i gott väder) har åtskilligt att erbjuda i förhållande
till ansträngningen (jag gick där 1997 när en hälseneskada tvingat mig hem från Italien).
Säkert gäller liknande om de sydligaste fjällen i Dalarna.
il C.
Jag tillhör inte de verkliga ensamvargarna som söker ensamheten. Däremot har mitt val av resa "tvingat" fram ensamturer (vintertur Ritsiem-Kvikkjokk, paddling Sverige-Åland). Jag trivs alltså bäst med att ha med mig ett trevligt sällskap, om än helst ett som inte känner behov av att prata hela tiden.
Säkerhet är naturligtvis en aspekt som inte skall förglömmas, men det är inget som behöver stoppa dig om du vill ut själv. Lämnar du färdplan lär du inte behöva vänta länge på hjälp (även om du skulle vara någonstans där det VERKLIGEN är folktomt). Och de folktomma ställena är få i världen.
Det gäller att känna igen en riskabel situation i tid och ha förståndet att då undvika den. Det kan tex handla om att ha större marginaler vid vad, då ingen kan fiska upp dig och få dig varm igen.
Ger du dig ut där det är jobbigt (fysiskt, men framför allt psykiskt), tex på grund av dåligt väder, är det oerhört viktigt att känna igen tecknen från din hjärna när den börjar lägga av. Det jag syftar på är att hjärnan, vid tex nedkylning eller vätskebrist, börjar fungera orationellt. Känner du igen tecknen på detta kan du vidta åtgärder innan det är för sent. Kan du då hålla dig lugn, och i en riskabel situation använda STOP-regeln (Stanna-Tänk-Orientera-Planera), ser jag inget skäl varför du skulle oroa dig nämnvärt för säkerheten.
Risken kommer naturligtvis ändå att vara lite större, men det är det pris du måste vara beredd att betala för att få vara ensam eller för att få göra en resa trots att du inte hittar sällskap.
Säkerhet är naturligtvis en aspekt som inte skall förglömmas, men det är inget som behöver stoppa dig om du vill ut själv. Lämnar du färdplan lär du inte behöva vänta länge på hjälp (även om du skulle vara någonstans där det VERKLIGEN är folktomt). Och de folktomma ställena är få i världen.
Det gäller att känna igen en riskabel situation i tid och ha förståndet att då undvika den. Det kan tex handla om att ha större marginaler vid vad, då ingen kan fiska upp dig och få dig varm igen.
Ger du dig ut där det är jobbigt (fysiskt, men framför allt psykiskt), tex på grund av dåligt väder, är det oerhört viktigt att känna igen tecknen från din hjärna när den börjar lägga av. Det jag syftar på är att hjärnan, vid tex nedkylning eller vätskebrist, börjar fungera orationellt. Känner du igen tecknen på detta kan du vidta åtgärder innan det är för sent. Kan du då hålla dig lugn, och i en riskabel situation använda STOP-regeln (Stanna-Tänk-Orientera-Planera), ser jag inget skäl varför du skulle oroa dig nämnvärt för säkerheten.
Risken kommer naturligtvis ändå att vara lite större, men det är det pris du måste vara beredd att betala för att få vara ensam eller för att få göra en resa trots att du inte hittar sällskap.
Ensam i Sarek
Jag provade på ensamvandring i höstas för första gången. En intressant upplevelse på många sätt. Det man blir mest påverkad av psykiskt är nog (i mitt fall i alla fall) dåligt väder. Insidan av ett Akto är inte så upphetsande efter ett par kvällar (Lappsjukevarning!). Annars så funkade det riktigt bra.
Läs min reseberättelse under rubriken Sarek 01 på min hemsida http://fjallen.get.to/
MVH ///Claes
Jag provade på ensamvandring i höstas för första gången. En intressant upplevelse på många sätt. Det man blir mest påverkad av psykiskt är nog (i mitt fall i alla fall) dåligt väder. Insidan av ett Akto är inte så upphetsande efter ett par kvällar (Lappsjukevarning!). Annars så funkade det riktigt bra.
Läs min reseberättelse under rubriken Sarek 01 på min hemsida http://fjallen.get.to/
MVH ///Claes
Liknande trådar
Liknande trådar
-
-
-
-
-
-
-
-
-
-
-
-
-
-
-
-
Hur många dagar är det kul att vandra som relativ nybörjare?
- Börjat av elinalicia
- Svar: 28
-
-
-
-
-
-
Vandra i sydliga fjäll på höstlovet, och gärna fiska också
- Börjat av Ralphandersson
- Svar: 3
-
-
-
-
-
-
-
-
-
Vandra från Adolfström till norra polcirkeln, Silvervägen
- Börjat av Slitvargen
- Svar: 1
-
-
-
-
-
-
-
-
-
-
-
-
-
-
-
-
-
-
-
Sova ute en natt i månaden
Anna och Anna har hittat det bästa ”lifehacket” någonsin – och upptäckt många naturreservat i sömnen.