Stress i fjällen

[Dahlin]

Var nyss i området runt Storulvån-Sylarna.
Jag åkte dit för att få en veckas avkoppling och komma bort från all stress.
Men det var ganska svårt till att börja med. De flesta som jag träffade de första dagarna rusade på som de skulle med nästa tunnelbana. Jag levde själv med i tempot tills jag kom på att man inte behövde passa en tid.
Folk tog sig inte tid att sitta ner mellan rasterna och bara uppleva tystnaden i naturen. Kanske titta på lite intressanta växter eller djur. Man rusade på som vanligt i samhället.
När jag valde lite andra vägar kom plötsligt ensamheten och stillheten, det var underbart att slippa stressen och ta dagen som den kommer.
Är det fler som upplevt samma sak.
Jag pratade med en som jobbar där som höll med. Han sa att det blir ännu värre tempo på vintern.
Christer

 

[pjurka]

Jag kom precis hem från en vecka (gick Balinvaggi, Mårma, Vistas, Nallo, Visttasvaggi) och träffade inte speciellt många människor så jag kan inte svara på din fråga om andra upplevs stressade.

Däremot kan jag tänka mig att jag själv upplevs stressad emellanåt. Exempelvis sista dagen då vi fick för oss att mosa på tre mil (varav 2,5 gick på 5 timmar).

Men för mig har det alltid varit en del av tjusningen med vandring att få pressa kroppen emellanåt.
Det innebär inte att jag går för fullt alla dagar under en vecka, eller att jag inte tar mig tid att sitta ned och njuta av naturen, men emellanåt är det skönt att bara få mosa på och se var gränsen går för vad man orkar.
Skulle någon möta mig just då skulle jag säkert uppfattas som oerhört stressad.

Kanske kan det vara så för en del andra också.
/p

 

[kripe]

Stress

Stress är subjektivt. Det du upplever som stress är inte stress för alla andra. För vissa är ett maratonlopp något av det mest avslappnande de kan göra, samtidigt som de förmodligen skulle uppleva det som mycket stressande att sitta stilla i ett tält i några dagar.

Jag går själv rätt fort när jag går och jag gillar också att hålla koll på tider. Det har inget med tävling att göra, jag bara gillar att pressa kroppen lite grann. Jag har ett stillasittande jobb så ute i naturen föredrar jag att röra mig desto mer. Och jag tycker inte att jag missar något av naturupplevelsen, ser jag något intressant så stannar jag. Och jag täcker ju av så mycket mera intressant terräng än du ;-)

Det är synd att du har svårt att ta det lugnt bara för att andra går på lite hårdare. Du får väl söka upp ställen där det inte är så mycket folk.

 

[il C]

Var nyss i området runt Storulvån-Sylarna.
Jag åkte dit för att få en veckas avkoppling och komma bort från all stress.
Men det var ganska svårt till att börja med. De flesta som jag träffade de första dagarna rusade på som de skulle med nästa tunnelbana. Jag levde själv med i tempot tills jag kom på att man inte behövde passa en tid.
Folk tog sig inte tid att sitta ner mellan rasterna och bara uppleva tystnaden i naturen. Kanske titta på lite intressanta växter eller djur. Man rusade på som vanligt i samhället.
När jag valde lite andra vägar kom plötsligt ensamheten och stillheten, det var underbart att slippa stressen och ta dagen som den kommer.

Christer

Högt tempo (dvs. högre än ditt) behöver inte betyda stress.
Tills foten sa nej sprang jag ofta, och det var avkopplande.
Det handlar t ex om att inte behöva passa någon tid.

Man ska gå i sitt naturliga tempo. Bland det mest stressande
jag vet är att hamna bakom folk som går i bredd och inte släpper
fram en - sådant kan hända fr a i Alperna. Gå, stanna, vänta,
alltid se rumpan på någon annan.
Å andra sidan blir jag stressad av att omväxlande hinna upp
och bli upphunnen av folk
som är snabbare, men tar rast oftare.

Men varför stressa upp sig över hur andra gör? Min lösning
har varit att välja rutter lämpligare, undvika stugor
och gå ut tidigt. T ex i Norge går jag upp 5 på
morgonen och är klar att gå 6. Flertalet bor
på stugor, som serverar frukost klockan 8 och kommer
inte iväg förrän 9-10 (faktum är att norrmännen i allmänhet är
precis lika lite morgonpigga på selvbetjente hytter!).

Det betyder att det kan ta fyra timmar innan jag ser någon alls.

il C.

 

[Kirunafjällis]

Tar lång tid varva ner folk ..utbrända såna tar år

Helt barockt..jodå, toksprinta..mellan kl: 7 -17...då far djävulen i de flesta söderifrån.. Då ska det ses råvdjur å allt man trott enl. TV .. som är igång nattetid, hehe..ojoj, tiltat.
Möjligen så går man då det är svalt nattetid sommarn, och tiden då när det är ljust -bryr man sig inte om..sover då man tyck.
Vinter-höst, kärvare. Men man ser sen vintertid i frostljuset och månljus om vädret är fint. Men ett absolut är att få i sig mat innan solen gått ner..sen blir det bistert för eldning. Och frosten svår på allt blött..
-----------------
Sagt av indianer i norra Canada då man byggde 'Early Warning'-radarstationerna som nu har övergetts. Få stationer kvar i dag som ser ner till en fotbolls storlek..mot förr.

"Västerlänningar är som -vädret. De kommer -de stannar ett tag -och försvinner.."
[Ändrat av Kirunafjällis 2003-09-09 kl 11:59]

 

[Martin Fjäderlätt]

Jag instämmer i kören om att vandringshastighet inte har med stress att göra.
Tvärtom - att få göra vad man vill är avstressande. Stress är psykiskt, inte fysiskt.
Ibland vill man "sträcka ut" och känna fartvinden i ansiktet där man går.
Ibland vill man strosa över en fjällhed och göra hoppsansteg då och då.
Ibland vill man bara sitta och titta och dofta på ljungen.

Finns det något mer stressande än vetbästare som inte vill låta en vara som man vill? Jag åker inte på semester för att höra folk som är uppflyttade för att stressa i en gruva gnälla om att "då far djävulen i de flesta söderifrån.."

Här i Stockholm "far djävulen i de flesta" NORRIFRÅN istället. De tror att de måste vara superinnetrendiga och hänger vid Stureplan med bakåtkammat hår och Canada geek-jackor, och vågar inte prata med varandra för att de är rädda för att "inte vara någon", för att "Då ska det ses kändisar å allt man trott enl. TV .. som är igång nattetid, hehe..ojoj, tiltat."

DET kallar jag stress.
Vi Stockholmare tar det betydligt lugnare än så och tar en bira på söder.

 

[-Patric-]

naj..naj.. man ska inte jaga upp saj å fördärva madaron, då kan man få onte i maugen.

simma lugnt

 

[Kotten]

Gick samma sträcka i somras..

Gick sträckan storulvån-sylarna-tillbaka i somras och kände inte av någon stress, då. Men jag bestämde mig på vägen upp att lägga bort klockan, gå när jag ville, äta när jag var hungrig, sova när jag var trött och gå på när jag ville.

Hur lång tid det tog? Har inte en aning. Jag gick ut "på förmiddagen", kom fram till lägerplatsen "på kvällen". Gick upp på sylarna "på morgonen, dagen därpå" kom ned "någon gång på eftermiddagen". Vilade.

Gick en sväng i näromrdået. Gick upp till fjällstationen, sket och firade med en läsk och en chokladbit. Köpte ölkorv, som åts under kvällens mekande av käk, nere vid tältet. Gick upp morgonen därpå. Gick till "strax efter lunch".

Det var ett skönt tempo. Mycket avslappnande. Bitvis kan det ha varit högt. Annars förmodligen rätt långsamt. Hann se en del ren och rolig vegetation. Såg en lämmel. Kul.

/Kotten

 

[grodanbolle]

Vad jag inte förstår är att du påverkas så mycket av andras "stress".
Jag har aldrig trots många resor till fjälllen upplevt stressade människor generellt men då kommer jag väl från det mest stressade området i Sverige så jag är väl ganska "stresstålig".

Det kanske är du som är stressad?

 

[streghina]

Stress och tempo

Det kan nog upplevas som stressande när det nästan blir köbildning på leden om det är ensamheten man är ute efter, men då bör man kanske välja andra leder än Jämtlands triangeln som lär vara en av de mest "tättbefolkade". Tricket är väl att strunta i hur fort eller långsamt andra går. Själv blev jag, kanske märkligt nog, väldigt trött av att hålla ett lågt tempo antagligen för att timmarna till fots blev så många fler.
Någon som har något tips på en helgtur i Jämtland kring Lunndörren?

Susanne