Skadad Karbin
- Trådstartare dannemannen
- Start datum
Just så. Man ser;f91jsw; sa:
- klätterprylar,
- gamla gamla flygplan,
- tältspik som vi böjer tillbaka efter att ha sparkat dem snea,
- gamla ramryggsäckar från 60talet,
- downhillcyklar som voltar nerför berget efter vurpan,
- aluminiummaster på segelbåtar/jollar som skakar och skramlar som fan år efter år,
- tennis/badmintonrack som dônade in i tegelväggen men som funkade.
Det mesta kan man se bli böjt och deformerat, jag har sällan sett brott (men jag kan minnas tokigt).
Mitt intryck av aluminum är att det är ett snällt, fint och väldigt omystiskt material. När jag klättrade trodde jag aldrig på mikrosprickor (nej, jag har i många fall i livet inte kört strikt på försiktighetsprinicipen). I klättringsfallet så matchade inte snacket om mikrosprickor med min "känsla"...
Är mikrosprickor bara en myt?! (eller, i sammanhanget, en försumbar risk?)
olle11; sa:
Segel-jollemaster... Själv knäckte jag i genomsnitt en om året när jag kappseglade som hårdast.
Dock var det såvitt jag kunde bedöma alltid utmattningsbrott pga upprepad böjnong i samma rikting.
Kan väl inte vara relevant här?
Cyklar... Tappat räkningen på hur många knäckta ramar jag sett.
Oftast i samband med felaktiga svetsar, men några exempel på rör som gått av mitt på.
För mig är den stora skillnaden dock uppenbar.
När jag knäckte en mast kostade det pengar att köpa ny mast och segel.
Om en karbin skulle fallera KAN det innebära att jag skadar mig eller dör.
Jonas P; sa:
Nä, jag är kanske ute och cyklar. Det var nog dåliga exempel, kanske rentav dåliga på flera sätt...
Det handlar väl egentligen bara två saker:
1. Min känsla talar emot mikrosprickor.
2. Jag har aldrig sett bevis på dem...
Men jag kan väl i princip ge upp den diskussionen.
Folk kör ju med försiktigthetsprincipen (kanske på irrelevanta grunder) så den enda skada som sker är att man slänger utrustning som är funkis samt köper nya goa grejjer. Och det är väl bra...
Det som talar emot att det är ofelbart att slänga karbinerna av försiktighet på alltför lösa grunder är ju förstås att man kanske borde prioritera annorlunda och slänga andra grejor istället för att minska större risker.
Alla gör ju trots allt nån prioritering och det viktiga är ju att denna är i någorlunda rätt ordning.
Ytterst får verka ju respektera tidsgränsen för nylonmaterial i kortslingor och annat. Den gränsen (5 år under gynnsamma förhållanden) kanske är överdrivet försiktigt satt - eller inte...
Själv tycker jag min viktigaste princip är att i alla möjliga lägen bygga redundanta lösningar. Jag hänger t ex hellre upp mitt liv på två oberoende karbiner av tvivelaktigare ursprung (ehrm... inom rimliga gärnser) än på bara en med oklanderlig historia.
Alla gör ju trots allt nån prioritering och det viktiga är ju att denna är i någorlunda rätt ordning.
Ytterst får verka ju respektera tidsgränsen för nylonmaterial i kortslingor och annat. Den gränsen (5 år under gynnsamma förhållanden) kanske är överdrivet försiktigt satt - eller inte...
Själv tycker jag min viktigaste princip är att i alla möjliga lägen bygga redundanta lösningar. Jag hänger t ex hellre upp mitt liv på två oberoende karbiner av tvivelaktigare ursprung (ehrm... inom rimliga gärnser) än på bara en med oklanderlig historia.
Mezzner; sa:
Även om man lever efter principen att -allt kan gå sönder men allt går inte sönder samtidigt- så blir det ju lite jobbigt att hålla reda på alla karbiners historia hela tiden. Halvvägs upp i ett lite ansträngt läge när du plockar fram kortslingan för att koppla in dig i kilen vill man ju inte börja fundera på om man har råd att ta en karbin som man inte litar på... Men i andra lägen tex ett firningsankare så skulle jag också känna mig tryggare med två tappade än med en ny.
Aktuellt
ANNONS
Upplev Halmstads kust: Vandra Prins Bertils stig
Leden som på 18 kilometer förenar stadspuls, rogivande natur och slående vyer över havet.
Det går förstås inte att hålla reda på nån komplicerad rangordning på utrustningen, principen får väl bli att man anser att det man har med duger. Dock är det ju så att det endast är undantagsvis som man inte har dubbelt upp av det mesta (bortsett från QDs).
Jag har en eller ett par HMS:er till bromsar som jag är extra rädd om, tappar aldrig, inga grader från hängare etc etc. På så sätt har jag ju ett fåtal prioriterade skruvisar som kan användas i lägen där den enstaka karbinen är döviktig. Eller livsviktig kanske...
Jag har en eller ett par HMS:er till bromsar som jag är extra rädd om, tappar aldrig, inga grader från hängare etc etc. På så sätt har jag ju ett fåtal prioriterade skruvisar som kan användas i lägen där den enstaka karbinen är döviktig. Eller livsviktig kanske...
En sak som gör att det hela tyvärr inte är så enkelt är att de mikrosprickor som kan uppstå då man tappar en karbin antagligen är jämförbara med de sprickor som uppstår och successivt växer vid i stort sett all upprepad belastning.
Det jag avser är helt enkelt utmattningssprickor, och spontant borde dessa vara ett mycket litet problem. Vid tester (har inte länken tillgänglig just nu*), har det t ex visat sig att karbiner som belastas till 20kN upprepade gånger, så småningom brister i utmattningsbrott. Vid lägre laster ökar relativt snabbt antalet möjliga lastcykler.
DOCK är det så att vid 20 kN belastning så sker brott efter ungefär 200 lastcykler. I "utmattningssammanhang" är det extremt tidigt. Å andra sidan är lastnivån också extremt hög.
Min poäng är att förstemansfall sannolikt har minst lika stor potential att ge upphov till sprickbildning som när man tappar en karbin.
I konsekvensens namn, och för att känna sig trygg bör man antagligen kassera karbiner som varit inblandade i förstemansfall. Få förstemansfall ger upphov till laster på 20 kN, men även vid snällare fall bildas sprickor, fast mindre.
Var man ska dra gränsen är svårt att säga, antagligen lika svårt som att säga vid vilken höjd eller vid vilket underlag som en tappad karbin verkligen påverkas allvarligt.
Den som inte väljer att kasta karbiner efter förstemansfall kan å andra sidan trösta sig med att han kan göra bortåt 200 hårda fall till I SAMMA KARBIN innan brott uppstår.
*Jag kan posta länken i kväll (eller så gör snart Mellpat det).
Det jag avser är helt enkelt utmattningssprickor, och spontant borde dessa vara ett mycket litet problem. Vid tester (har inte länken tillgänglig just nu*), har det t ex visat sig att karbiner som belastas till 20kN upprepade gånger, så småningom brister i utmattningsbrott. Vid lägre laster ökar relativt snabbt antalet möjliga lastcykler.
DOCK är det så att vid 20 kN belastning så sker brott efter ungefär 200 lastcykler. I "utmattningssammanhang" är det extremt tidigt. Å andra sidan är lastnivån också extremt hög.
Min poäng är att förstemansfall sannolikt har minst lika stor potential att ge upphov till sprickbildning som när man tappar en karbin.
I konsekvensens namn, och för att känna sig trygg bör man antagligen kassera karbiner som varit inblandade i förstemansfall. Få förstemansfall ger upphov till laster på 20 kN, men även vid snällare fall bildas sprickor, fast mindre.
Var man ska dra gränsen är svårt att säga, antagligen lika svårt som att säga vid vilken höjd eller vid vilket underlag som en tappad karbin verkligen påverkas allvarligt.
Den som inte väljer att kasta karbiner efter förstemansfall kan å andra sidan trösta sig med att han kan göra bortåt 200 hårda fall till I SAMMA KARBIN innan brott uppstår.
*Jag kan posta länken i kväll (eller så gör snart Mellpat det).
Mezzner; sa:
Jag tycker att det påståendet är lite djärvt, även om jag inte är speciellt bekymrad över tappade karbiner. Det skulle dock vara intressant med testresultat.
Grejen är den att jag tycker att jämförelsen med 200 belastningscykler med en belastning på 20 kN haltar lite grand. Det skulle möjligen kunna inträffa på ruggigt felbultade sportleder i sådana fall, eller? För kilar och friends klarar väl som mest kring 16 kN?
Kan man ens överleva ett förstemansfall på 10 kN i selen (som ger upphov till 20 kN i säkringskarbinen)?
/P
Här den av Mezzner eftersökta länken. Alltid till din tjänst!
http://web.mit.edu/afs/.athena/course/21/21w794/model/Okal_Marianne_622.pdf
http://web.mit.edu/afs/.athena/course/21/21w794/model/Okal_Marianne_622.pdf
Tackar, där finns underlaget. Det finns också en modell för beräkningen av uppkomna kraftkomponenter.
Jag säger inte att dessa sprickor är ett potentiellt problem, testen säger ju snarare tvärtom. Men det vore förstås intressant att se motsvarande underlag för sprickor som uppstått vid karbinfall.
Jag säger inte att dessa sprickor är ett potentiellt problem, testen säger ju snarare tvärtom. Men det vore förstås intressant att se motsvarande underlag för sprickor som uppstått vid karbinfall.
Tack för länken. Faktor 2-fall för en klättrare på 90 kg motsvarar alltså 12.7 kN, ca 21.1 kN i karbinen, enligt deras antagande om repets elasticitetsmodul på 30 kN. Det låter otrevligt på alla sätt och vis. Chansen att klättraren överlever 200 faktor 1.9-fall är nog betydligt lägre än att karbinen gör det... :/
/P
/P
