Att frilufsa tillsammans med en grupp jämnåriga kompisar (iofs med ledare) ställer helt andra krav på utrustningen än om pappa är vid sidan hela tiden. Aktiviterna blir gärna vildare med jämnåriga och tiden för eftertanke blir mindre.
Som scoutledare har jag sett vad grejorna utsätts för. Leka mask med sovsäcken är tex inte lämpligt med en ömtålig dunsäck. Klättra i träd är inte bra för det tunna regnstället. Lek vid bäckar kräver ofta extra ombyte. Tunna tyger är generellt inte bra för lek i skogen eller att ha på sig när man petar i brasan. Dunsaker måste dessutom till varje pris hållas torra vilket inte många barn klarar i de sammanhangen.
.....
Som ledare vet du inte vilken utrustning alla har packat med sig och kan inte se till att alla använder sin utrustning korrekt hela tiden. Dessutom är ju en viktig del i det organiserade friluftsandet att individen får ta ett ökat eget ansvar, vilket gör att man inte eftersträvar att styra allt som händer. Det är därför bra om utrustningen är så enkel och tålig att barnen kan hantera den på egen hand. Traditionella friluftsprylar är då ofta att föredra framför deras UL-dito, vilket tyvärr ger en större och tyngre rygga är om vandrar tillsammans med pappa.
Som ledare hade inte jag planerat utifrån att ett barn i 9-års åldern kan bära sin packning mer än 1 km. Alla barn har inte föräldrar med friluftsbakgrund eller obegränsade finanser och packningarna blir därefter. Barn i den åldern har dessutom mycket olika fysiska förutsättningar. Längre vandringar än så blir med dagstursäck. Att slimma packningen blir därför sällan så viktigt som på en renodlad vandringstur.
Ett långt inlägg men mitt råd är att prata med ledarna. De har ofta en bra bild över vad som fungerar till den typen av aktiviteter de genomför.
Det du säger stämmer väl med vad jag hört från annat scout-håll, t ex Nermanders erfarenheter. Men han verkar ju också vara ganska ensam som ledare med att själv välja lätt utrustning.
Går man inte så långa sträckor så gör det ju inget om packningen är tung. Å andra sidan går man inte så långa sträckor om packningen är tung. Vilket då kanske inte hjälper till att rekrytera nya, unga människor till vandringsvärlden.
Min uppfattning är att utrustningen naturligtvis alltid måste anpassas till sammanhanget och att barn inledningsvis är dåliga på att hålla sig själva och sin utrustning varma, torra och hela. Principen bör vara att välja lättast tänkbara utrustning för ändamålet. Och då ställer jag gärna upp på det du skriver.
Å andra sidan så är naturligtvis scout/lufsarledare varken mer eller mindre konservativa än andra eller mer eller mindre benägna att klättra ur sina uppkörda hjulspår. Och då kan det ju ibland vara nyttigt att lyfta fram lite nya möjligheter. Jag lägger in ett citat från Wikipedia om Ryan Jordan, förgrundsfigur inom Backpackinglight.com, och tidigare scoutledare:
"Jordan began his backpacking as a member of a Boy Scout troop in Burien, Washington. Jordan earned his Eagle Scout Award in 1986. In the late 1980s, he became involved at Camp Parsons on its staff, eventually becoming its High Adventure Director. In this role, Jordan instilled an ultralight backpacking paradigm among teenage Scouts, leading them in the Olympic Mountains on five-day treks of 80 miles or more, often off-trail. Jordan became known for causing angst among Scouts' parents entrusting their children to his care, but gained a reputation for developing and leading an exciting program that became the envy of local hiking clubs and mountaineers. Jordan and his Scouts completed many ascents of remote Olympic peaks, difficult off-trail traverses, and long distance treks in the Olympic Mountains, often with Spartan packs weighing less than ten pounds (not including food and water)."
Jörgen
