Inneholdet i Ryggsäken på en tur på tio dager

[Avslutat medlemskap]

Det verkar som om folk har VÄLDIGT olika matbehov på en tur. 5-600 gram/dygn säger en, 1 kg säger en annan.
Jag tror jag landar på 700 gram för en fjälltur
och 800 för en sydeuropeisk, och i det senare fallet
blir det aldrig enbart fria övernattningar, och givetvis
provianterar jag på turer som de senaste somrarna
(31 dagar 05, 18 dagar 06. På turen 05 tror jag
det var 18 fria övernattningar, och fasiken vet om
det stannade vid 8 hg/dygn ens då.

Jag brukar av ngn anledning räkna in kartfodral, kartor
(3-5 hg i fjällen, 7-9 söderut) i den burna vikten, antagligen därför att jag packar ned dem på knepiga passager.

Jag har flera gånger funderat på lättare tält än mitt Akto, men efter en natt i Trollheimen, med kraftig sidvind (det var alltså vindstilla när jag reste tältet)
vill jag vara ABSOLUT säker på vindtåligheten.
Det var illa nog som det var.
[Ändrat av marmotta 2007-01-18 kl 22:48]

 

[Jörgen Fjaderlatt.se]

Re: Varför går

Något som slagit mig är hur många av lättpackarna på utsidan som verkar göra ensamturer.

Hur kommer det sig? Jag vet att det inte gäller alla och alltid men det förefaller ändå som det är flera solister jämfört med normalvandraren (som ju ofta går 2-3 st.)

Se inte detta som ett inlägg "för eller emot" UL utan som en nyfiken undran.

Uffe

Ingen aning. Jag vet inte om det faktiskt är så, men man får ju lätt det intrycket. Jag gick solo i åtskilliga decennier innan jag började med lättpackning. Det kanske är lättare att ändra sig själv än att förändra flera personers inställning. Eller så är behovet större eftersom man inte kan dela prylar med någon, så en solotur med traditionell packning blir ganska tung.

Jörgen

 

[Jörgen Fjaderlatt.se]

Det verkar som om folk har VÄLDIGT olika matbehov på en tur. 5-600 gram/dygn säger en, 1 kg säger en annan.
Jag tror jag landar på 700 gram för en fjälltur
och 800 för en sydeuropeisk, och i det senare fallet
blir det aldrig enbart fria övernattningar, och givetvis
provianterar jag på turer som de senaste somrarna
(31 dagar 05, 18 dagar 06. På turen 05 tror jag
det var 18 fria övernattningar, och fasiken vet om
det stannade vid 8 hg/dygn ens då.

Jag brukar av ngn anledning räkna in kartfodral, kartor
(3-5 hg i fjällen, 7-9 söderut) i den burna vikten, antagligen därför att jag packar ned dem på knepiga passager.

Jag har flera gånger funderat på lättare tält än mitt Akto, men efter en natt i Trollheimen, med kraftig sidvind (det var alltså vindstilla när jag reste tältet)
vill jag vara ABSOLUT säker på vindtåligheten.
Det var illa nog som det var.
[Ändrat av marmotta 2007-01-18 kl 22:48]

Det varierar nog väldigt. Jag brukar schablonmässigt säga "1 kg per person och dag", men då glömmer jag ofta att tillägga att bränsle ingår i detta. Sedan handlar det väl framförallt om energibehov och energiunderskott.

Energibehovet sjunker ju med åldern, jag behöver idag mindre mat utan att känna mig hungrig än jag gjorde för 25 år sedan. Kvinnor behöver också mindre energi än män.

Energiunderskottet handlar om hur mycket färre kalorier än vad man gör av med som man är beredd att inmundiga. Själv försöker jag täcka mitt energibehov, så att jag varken går upp eller ner i vikt under en tur.

Jag tror att det är väldigt svårt att komma under 5-6 hg mat under en tur utan att man känner sig hungrig och/eller har klara blodsockersvackor periodvis.

Jörgen

 

[avslutad210712]

Energibehovet sjunker ju med åldern, jag behöver idag mindre mat utan att känna mig hungrig än jag gjorde för 25 år sedan. Kvinnor behöver också mindre energi än män.

Energiunderskottet handlar om hur mycket färre kalorier än vad man gör av med som man är beredd att inmundiga. Själv försöker jag täcka mitt energibehov, så att jag varken går upp eller ner i vikt under en tur.

Jag tror att det är väldigt svårt att komma under 5-6 hg mat under en tur utan att man känner sig hungrig och/eller har klara blodsockersvackor periodvis.

Jörgen

Innebär det att jag kan citera dig när jag till nästa tur säger åt min sambo (som väger ungefär 60% av min vikt) att hon bara får hälften så mycket mat jämfört med mig

Att inte gå ner i vikt är för min del en omöjlighet. Går ner ca 3-4 kg på en tvåveckors vandring utan att jag för den skull känner mig alltför hungrig. Dock gör jag som alla andra stora äventyrare att jag lägger på ett fettlager under hösten vintern.......

 

[Avslutatmedlemskapx]

Re: Varför går

Något som slagit mig är hur många av lättpackarna på utsidan som verkar göra ensamturer.

Hur kommer det sig? Jag vet att det inte gäller alla och alltid men det förefaller ändå som det är flera solister jämfört med normalvandraren (som ju ofta går 2-3 st.)

Se inte detta som ett inlägg "för eller emot" UL utan som en nyfiken undran.

Uffe

Jag tror inte att din fråga är helt förankrad i yttre verkligheten, snarare är det i mina ögon så att de som går solo är frekventare på dessa forum. De som går i par eller smågrupper har ju redan några att diskutera sin utrustning och eventuella nyanskaffningar med.
En av orsakerna till att det dock kan synas så är väl att instegsutrustningen är vädight solistisk, sover man under sin regnponcho rymms inga fler...
Vi som varit ute i skogen med många, ofta o länge, kan tycka att det är skönt att vara solist, tyst och mera naturobservationsmöjligheter. Sen är det väl som många skrivit att friden är speciell....
Men de flesta UL eller KLare jag känner till går i par eller smågrupper när de kan.

Go tur

 

[Jörgen Fjaderlatt.se]

Energibehovet sjunker ju med åldern, jag behöver idag mindre mat utan att känna mig hungrig än jag gjorde för 25 år sedan. Kvinnor behöver också mindre energi än män.

Energiunderskottet handlar om hur mycket färre kalorier än vad man gör av med som man är beredd att inmundiga. Själv försöker jag täcka mitt energibehov, så att jag varken går upp eller ner i vikt under en tur.

Jag tror att det är väldigt svårt att komma under 5-6 hg mat under en tur utan att man känner sig hungrig och/eller har klara blodsockersvackor periodvis.

Jörgen

Innebär det att jag kan citera dig när jag till nästa tur säger åt min sambo (som väger ungefär 60% av min vikt) att hon bara får hälften så mycket mat jämfört med mig

Att inte gå ner i vikt är för min del en omöjlighet. Går ner ca 3-4 kg på en tvåveckors vandring utan att jag för den skull känner mig alltför hungrig. Dock gör jag som alla andra stora äventyrare att jag lägger på ett fettlager under hösten vintern.......

Det bekräftar väl ungefär det jag skrev, att det är väldigt individuellt. Har man övervikt så använder så klart kroppen detta vid behov, svårigheten är väl att portionera ut. Blir nog lätt blodsockersvackor om man inte också äter någorlunda frekvent. Vilket jag gissar att du gör. Sedan är det här med benägenhet för blodsockersvackor också väldigt individuellt, det ser jag t ex på mina barn.

Att ditt hjärtas dam behöver mindre mat än dig är väl tämligen tvärsäkert, om inte ni båda avviker väldigt mycket från normalfördelningen i motsatt riktning s a s. Däremot är det ju inte direkt proportionerligt mot kroppsvikten. Men kvinnor behöver ju i genomsnitt 60-75% av männens kaloribehov.

Ingen har väl ännu beskyllt mig för att inte vara viktmedveten, men när det gäller mat så tycker jag inte att det finns så mycket att hämta som när det gäller annat på ryggen. Skillnaden mellan en hårdbantad matsedel med energiunderskott och en mer normal torrskaffning då man är hyfsat o-hungrig är ju ändå inte mer än några hekton per dag. Och eftersom man äter upp maten så minskar matens betydelse för packvikten ganska snabbt. Det finns mycket mer att hämta på att plocka några kilon på saker som man alltid bär med sig. Och kanske dessutom inte använder.

Jörgen

 

[Avslutatmedlemskapx]

Maten är ju så mycket mera än tomma kalorier, vitaminer och mineraler. Den är ju samvaro och njutning, annars kommer man ju snabbt ner till ett obehagligt lågt stadium.
Som ung gick jag en sommar med en kamrat som spenderat många kvällar på att minimera sin matsäck. Men trots det bar han tungt och rejält i en 4kg ryggsäck och resten i samma klass.
Jag som gjort det ur kilosynpunkt genom att bland annat lägga turen så att vi kunde handla undervägs (fast bara jag utnyttjade den möjligheten).
Min kamrat pustade och företedde alla tecken på lågt blodsocker medan jag gick och njöt. Vi sov i hytter och på pensionat. Men när de två veckornas upp och nervandring var slut var jag fullt nöjd när jag vinkade av honom på stationen och hans tåg gått. En vandringskamrat med lågt blodsocker är ingen höjdare....

Go tur

 

[andy69]

Ensamhet och mat...

Har jag möjlighet så går jag gärna med någon så att man är två, tycker att det är trevligt att ha någon och dela tankar och synintryck med under vägen.
Viktmässigt sett så blir det en marginell ökning..

Varför jag går ensam är helt enkel att jag ibland tar snabba beslut när läge ges och drar iväg en vecka eller så och alla har inte den möjligheten...
Tycker oxå att det är lite av en utmaning att göra mycket av lite, minimalism och enkelhet tilltalar mig.
Vidare så tycker jag om att lämna stigar,leder, stugor och istället använda karta, vilket inte heller alla är så förtjusta i.

Tre mål mat om dagen, kaffe och te där emellan och massor med vatten håller mig igång med humör och motivation på topp!
Desto mer du bär, desto mer energi förbrukas, desto mer måste du äta, desto mer måste du bära...osv!

Visserligen tappar jag alltid några kilon oxå, men det ser jag som normalt..hmmm, kanske skulle vara någon ny "Tv-bantningsmetod"

//A


[Ändrat av andy69 2007-01-19 kl 16:38]

 

[Avslutat medlemskap]

Jag har alltid vandrat ensam, efersom jag inte känner någon med samma intresse. Jag tror inte det är så
många heller som skulle ställa up på mina tidiga morgonvanor och mina ständiga improvisationer.
På
två av mina alpvandringar, t ex, har jag varit tvungen
att i all hast ändra själva startpunkten för turen motsvarande kanske
3-4 dagsetapper. Sommaren 2003 gjorde jag en 18-dagarstur som man nog kan kalla improviserad från början till slut. På min senaste alptur avvek både de fyra
första och de sex sista dagarna från allt jag planerat.

En gång, 2004, råkade jag träffa på en fransman som skulle över
samma svåra pass som jag, och han insisterade på att vi skulle göra det tillsammans. Jag gick med på det under stor vånda; bland annat ville jag inte riskera att en eventuell olycka
omkullkastade hans planer. Nu blev det en olycka, men
jag klarade mig oskadd och han blev nog lite sinkad.
Har funderat om det dåliga vägvalet berodde på sällskapet; och om mitt beslut
att fortsätta efter olyckan även det berodde på sällskapet.