Barnkniv
- Trådstartare Anders M
- Start datum
Jag som barn och mina knivar
Oj, lång tråd, och många åsikter, och jag vill naturligtvis kommentera allt! (jag hoppas jag inte blir censurerad pga inläggets längd)
Den där tecknade bilden på en kniv med gult skaft påminner om den jag fick när jag var 5-6 år (fast min hade rött plastskaft). Den var inte ett dugg "racklig" utan en rejäl kniv som bara råkade vara lagom stor för mina händer.
Det enda negativa med själva kniven var att skyddet på mitten gick på båda sidorna. Jag förstår varför det är bra att ha en spärr så fingrarna inte kan glida ut på eggen, men den andra änden sitter bara i vägen för tummen. En annan detalj som kan kritiseras är att man var tvungen att knäppa remmen runt handtaget för att den skulle sitta fast i slidan (såna detaljer hade jag inte riktigt tålamod med).
Mina ambitioner med kniven var definitivt högre än att bara göra grillpinnar, även om det naturligtvis blev en och annan sån också (men då ska nämnas att jag kunde både virka och sticka när jag var fem år, så det var inga problem med finmotoriken).
Storleken på kniven är viktig, inte bara för barn. För mina kvinnliga händer (handskstorlek 8, så inte alldeles pyttesmå, men mindre än herrstorlek) är vissa knivar lagom och vissa för stora. Vid flera tillfällen har jag köpt knivar och fått en lektion av manliga expediter om hur mycket bättre vissa andra knivar är. Enda egentliga skillnaden har då varit att dessa "bättre" knivar varit något större och haft större handtag, som matchat deras större händer bättre. Det hela är inte konstigare än att kläder tillverkas i olika storlekar för olika kroppar.
ATT barn bör lära sig att handskas med knivar anser jag borde vara lika självklart som att de lär sig att hantera osthyvlar, hårborstar och cykelpumpar. Samtliga för att det är en bra färdighet att ha. Flickorna för att de inte lär komma på idén själva och för att ge dem självförtroende. Pojkarna för att lär komma på idén själva! (Jag har mött vuxna kvinnor som utan vidare sagt "det där kan jag inte" och sen har jag fått göra de där grillpinnarna åt dem. Jag har också mött vuxna män, nåja 18-19-åringar, som uppenbarligen aldrig hållit i en kniv och som direkt sätter igång att kasta den omkring sig eller jonglera med den.)
Det där med ålder... Jag har varit en mycket flitig knivanvändare sen jag var fem år (är nu trettifem). Jag har skurit mig tre gånger. Första gången var jag 16 år, andra gången var jag 18 år och tredje gången var också nån gång i den åldern. Alla tre gångerna var det vänsterhanden som råkade illa ut. Alla tre gångerna använde jag vassa knivar och ett plåster på över natten räckte för att såren skulle vara i princip läkta nästa dag, trots att två av dem var ganska djupa och blödde ordentligt. (De som tror att slöa knivar skulle vara bättre för barn vet inte hur knivar funkar. Med en slö kniv måste man ta i hårdare, det är lättare att slinta och skära sig, och såren blir "trasiga" och läker inte lika lätt.)
Sen det där nån sa att barn inte använder hela knivbladet. Det handlar om att tälja, inte att kila. När man täljer börjar man innerst vid skaftet och drar kniven snett framåt och utåt så att träet skärs. Annars splittras det bara. Gör man på det här sättet så funkar faktiskt även de gammaldags raka moraknivarna alldeles utmärkt (men de är inte idiotsäkra).
Den där elkniven som någon visade är bara fel (alldeles för kort blad på alldeles för stort skaft, och så inte mycket till spets! (det är ju med spetsen man gör mycket av "finliret" när man täljer)). Den kniven är gjord för ett speciellt syfte, och det syftet har inget med små barn att göra.
Min favorit är nog den där vanliga, billiga med rött skaft. Fick de första (2st) när jag var ca 10-12 år. De ser nu ut så här:
http://www.ludd.luth.se/~vk/pics/survival/old_knives/knives.jpg
(den vänstra har paljetter och den högra är min version av en "överlevnadskniv").
Sen det där med ålder och ambition... Några slöjdalster som "överlevt" (dvs som min mamma "räddat"):
10 år. Alla ska ju göra ett djur i slöjden. Mitt var en ekorre:
http://www.ludd.luth.se/~vk/pics/stuff/ekorre.jpg
ca 12 år. En fd grillpinne:
http://www.ludd.luth.se/~vk/pics/stuff/pinne.jpg
16 år. Saltströare (det var nog när jag gjorde den som jag skar mig):
http://www.ludd.luth.se/~vk/pics/stuff/salt.jpg
16 år. Brödfat:
http://www.ludd.luth.se/~vk/pics/stuff/svepask.jpg
Oj, lång tråd, och många åsikter, och jag vill naturligtvis kommentera allt! (jag hoppas jag inte blir censurerad pga inläggets längd)
Den där tecknade bilden på en kniv med gult skaft påminner om den jag fick när jag var 5-6 år (fast min hade rött plastskaft). Den var inte ett dugg "racklig" utan en rejäl kniv som bara råkade vara lagom stor för mina händer.
Det enda negativa med själva kniven var att skyddet på mitten gick på båda sidorna. Jag förstår varför det är bra att ha en spärr så fingrarna inte kan glida ut på eggen, men den andra änden sitter bara i vägen för tummen. En annan detalj som kan kritiseras är att man var tvungen att knäppa remmen runt handtaget för att den skulle sitta fast i slidan (såna detaljer hade jag inte riktigt tålamod med).
Mina ambitioner med kniven var definitivt högre än att bara göra grillpinnar, även om det naturligtvis blev en och annan sån också (men då ska nämnas att jag kunde både virka och sticka när jag var fem år, så det var inga problem med finmotoriken).
Storleken på kniven är viktig, inte bara för barn. För mina kvinnliga händer (handskstorlek 8, så inte alldeles pyttesmå, men mindre än herrstorlek) är vissa knivar lagom och vissa för stora. Vid flera tillfällen har jag köpt knivar och fått en lektion av manliga expediter om hur mycket bättre vissa andra knivar är. Enda egentliga skillnaden har då varit att dessa "bättre" knivar varit något större och haft större handtag, som matchat deras större händer bättre. Det hela är inte konstigare än att kläder tillverkas i olika storlekar för olika kroppar.
ATT barn bör lära sig att handskas med knivar anser jag borde vara lika självklart som att de lär sig att hantera osthyvlar, hårborstar och cykelpumpar. Samtliga för att det är en bra färdighet att ha. Flickorna för att de inte lär komma på idén själva och för att ge dem självförtroende. Pojkarna för att lär komma på idén själva! (Jag har mött vuxna kvinnor som utan vidare sagt "det där kan jag inte" och sen har jag fått göra de där grillpinnarna åt dem. Jag har också mött vuxna män, nåja 18-19-åringar, som uppenbarligen aldrig hållit i en kniv och som direkt sätter igång att kasta den omkring sig eller jonglera med den.)
Det där med ålder... Jag har varit en mycket flitig knivanvändare sen jag var fem år (är nu trettifem). Jag har skurit mig tre gånger. Första gången var jag 16 år, andra gången var jag 18 år och tredje gången var också nån gång i den åldern. Alla tre gångerna var det vänsterhanden som råkade illa ut. Alla tre gångerna använde jag vassa knivar och ett plåster på över natten räckte för att såren skulle vara i princip läkta nästa dag, trots att två av dem var ganska djupa och blödde ordentligt. (De som tror att slöa knivar skulle vara bättre för barn vet inte hur knivar funkar. Med en slö kniv måste man ta i hårdare, det är lättare att slinta och skära sig, och såren blir "trasiga" och läker inte lika lätt.)
Sen det där nån sa att barn inte använder hela knivbladet. Det handlar om att tälja, inte att kila. När man täljer börjar man innerst vid skaftet och drar kniven snett framåt och utåt så att träet skärs. Annars splittras det bara. Gör man på det här sättet så funkar faktiskt även de gammaldags raka moraknivarna alldeles utmärkt (men de är inte idiotsäkra).
Den där elkniven som någon visade är bara fel (alldeles för kort blad på alldeles för stort skaft, och så inte mycket till spets! (det är ju med spetsen man gör mycket av "finliret" när man täljer)). Den kniven är gjord för ett speciellt syfte, och det syftet har inget med små barn att göra.
Min favorit är nog den där vanliga, billiga med rött skaft. Fick de första (2st) när jag var ca 10-12 år. De ser nu ut så här:
http://www.ludd.luth.se/~vk/pics/survival/old_knives/knives.jpg
(den vänstra har paljetter och den högra är min version av en "överlevnadskniv").
Sen det där med ålder och ambition... Några slöjdalster som "överlevt" (dvs som min mamma "räddat"):
10 år. Alla ska ju göra ett djur i slöjden. Mitt var en ekorre:
http://www.ludd.luth.se/~vk/pics/stuff/ekorre.jpg
ca 12 år. En fd grillpinne:
http://www.ludd.luth.se/~vk/pics/stuff/pinne.jpg
16 år. Saltströare (det var nog när jag gjorde den som jag skar mig):
http://www.ludd.luth.se/~vk/pics/stuff/salt.jpg
16 år. Brödfat:
http://www.ludd.luth.se/~vk/pics/stuff/svepask.jpg
Bra skrivet Veronica.
Mina flickor får som tur är en hyfsad skolning så de skall känna sig bekväma med livets olika göromål.
Laga mat, använda kniv, tala inför folk, hjälpa de små...
Här ett exempel från när familjen jobbade i trädgården.
Pappa - ”Stina, vad gör du”?
Stina (tre år) - ”Ja gör vassa kniven vass...”
Jag går ständigt runt med kniv och vässar dagligen mina knivar (delvis som terapi) och barn ju gör inte som du säger utan som du gör...
Mina flickor får som tur är en hyfsad skolning så de skall känna sig bekväma med livets olika göromål.
Laga mat, använda kniv, tala inför folk, hjälpa de små...
Här ett exempel från när familjen jobbade i trädgården.
Pappa - ”Stina, vad gör du”?
Stina (tre år) - ”Ja gör vassa kniven vass...”
Jag går ständigt runt med kniv och vässar dagligen mina knivar (delvis som terapi) och barn ju gör inte som du säger utan som du gör...
Jag är precis nybliven pappa och när jag skulle bygga spjälsängen till den ännu ej födda spände jag upp en träbit, som jag skulle göra en kista i, med hjälp av snickarbänken. När jag tryckte på stämjärnet med överkroppen som tyngd vek sig träbiten och jag fick tänka om. Vad göra - håll med handen. Lysande och enkelt. Samma procedur med skillnaden att när nu träbiten vek sig för andra gången så klöv jag min vänstra tumme strax intill benet.
Detta var för övrigt samma tumme som jag, med den yxa jag fick då jag fyllde sex, klöv min tumnagel på. Även denna gång ett kirurgiskt snitt med ett skarpt verktyg.
Jag har sedan jag var sex aldrig gjort mig illa med en yxa och jag tror inte att jag kommer att göra mig illa igen med ett stämjärn. När man gör sina erfarenheter tror jag är av mindre betydelse. Huvudsaken är att man låter sig göra dom och att man inte har föräldrar som hindrar en från att göra dom för då kommer man att ärva detta mönster och hindra sig själv från att göra saker när man själv bestämmer. Får man inte hantera en kniv eller yxa när man är liten tror jag att man alltid kommer att ha en för stor respekt för dessa verktyg och det kommer att hämma en i allt man gör. (Behöver inte vara just kniv eller yxa - dessa är endast symboler. Föräldrar som inte låter barnen hantera kniv kommer förmodligen inte heller låta barnen klättra i berg eller träd eller cykla utan stödhjul.)
Jag vill inte förolämpa er föräldrar som är försiktiga men jag vill tala om för er att jag blev jätteglad när jag fick min lilla yxa när jag var sex år. Den yxan har jag i alla år vårdat ömt och använder nu i köket när när bland annat klyver fryst kött. Visst, jag gjorde illa mig första gången jag använde den - men det gjorde inte att jag blev rädd för att använda yxan. Jag har bara låtit bli att hugga mig sen dess...
Lugnt och fint,
Oskar
Detta var för övrigt samma tumme som jag, med den yxa jag fick då jag fyllde sex, klöv min tumnagel på. Även denna gång ett kirurgiskt snitt med ett skarpt verktyg.
Jag har sedan jag var sex aldrig gjort mig illa med en yxa och jag tror inte att jag kommer att göra mig illa igen med ett stämjärn. När man gör sina erfarenheter tror jag är av mindre betydelse. Huvudsaken är att man låter sig göra dom och att man inte har föräldrar som hindrar en från att göra dom för då kommer man att ärva detta mönster och hindra sig själv från att göra saker när man själv bestämmer. Får man inte hantera en kniv eller yxa när man är liten tror jag att man alltid kommer att ha en för stor respekt för dessa verktyg och det kommer att hämma en i allt man gör. (Behöver inte vara just kniv eller yxa - dessa är endast symboler. Föräldrar som inte låter barnen hantera kniv kommer förmodligen inte heller låta barnen klättra i berg eller träd eller cykla utan stödhjul.)
Jag vill inte förolämpa er föräldrar som är försiktiga men jag vill tala om för er att jag blev jätteglad när jag fick min lilla yxa när jag var sex år. Den yxan har jag i alla år vårdat ömt och använder nu i köket när när bland annat klyver fryst kött. Visst, jag gjorde illa mig första gången jag använde den - men det gjorde inte att jag blev rädd för att använda yxan. Jag har bara låtit bli att hugga mig sen dess...
Lugnt och fint,
Oskar
Min pappa berättar fortfarande gärna om den gången då han introducerade mig ordentligt till knivarnas underbara värld.
Vi bor i Skåne men min farmor är jämtlänning och vi spenderade ofta somrarna och loven däruppe. En höstvecka när jag kanske var sex år var jag och pappa uppe i stugan själva och levde rövare. Vi ledde hiskliga anfall mot gamla hölador och njöt av den norrländska hösten.
En dag var jag lite grinig av någon anledning och min pappa, för att få mig på andra tankar, tog en stor tung bowiekniv som jag hade mycket stor respekt och beundran för och sade till mig att följa med honom ut. Mellan de två stugorna växte en rätt stor björk och han gick och ställde sig en tre-fyra meter ifrån den. Sen tog han upp den tunga kniven och slungade den kraftigt mot trädet. TJUUCK! sade det när kniven träffade trädet och satte sig med spetsen djupt in i björken.
Mina ögon blev som tefat vid denna syn och min syn på livet förändrades. Jag tror inte min pappa har eller skulle kunna göra om det kastet men min beundran för honom visste inga gränser vid det tillfället.
Timmarna efter denna uppvisning hade min pappa det ganska lugnt och behagligt. Jag stod på samma ställe som han hade gjort med min morakniv och kastade och kastade. Kniven studsade, föll och missade gång på gång. Men så efter gud vet hur många kast så sade det TJUUCK! och min kniv satt med spetsen rakt in i björken. Känslan jag då kände går inte att beskriva och min pappa säger än idag att han sällan har sett mig så lycklig och stolt. Det var som om jag hade gått igenom en invigningsrit till en ny underbar värld där alla saker var möjlga.
Jag har sedan dess älskat knivar, och har aldrig haft någon ordentlig olycka förutom då jag skar av mig en bit av tummen då jag hackade lök med min Global kniv. Men då var jag 28 år gammal.
/Kalle
Vi bor i Skåne men min farmor är jämtlänning och vi spenderade ofta somrarna och loven däruppe. En höstvecka när jag kanske var sex år var jag och pappa uppe i stugan själva och levde rövare. Vi ledde hiskliga anfall mot gamla hölador och njöt av den norrländska hösten.
En dag var jag lite grinig av någon anledning och min pappa, för att få mig på andra tankar, tog en stor tung bowiekniv som jag hade mycket stor respekt och beundran för och sade till mig att följa med honom ut. Mellan de två stugorna växte en rätt stor björk och han gick och ställde sig en tre-fyra meter ifrån den. Sen tog han upp den tunga kniven och slungade den kraftigt mot trädet. TJUUCK! sade det när kniven träffade trädet och satte sig med spetsen djupt in i björken.
Mina ögon blev som tefat vid denna syn och min syn på livet förändrades. Jag tror inte min pappa har eller skulle kunna göra om det kastet men min beundran för honom visste inga gränser vid det tillfället.
Timmarna efter denna uppvisning hade min pappa det ganska lugnt och behagligt. Jag stod på samma ställe som han hade gjort med min morakniv och kastade och kastade. Kniven studsade, föll och missade gång på gång. Men så efter gud vet hur många kast så sade det TJUUCK! och min kniv satt med spetsen rakt in i björken. Känslan jag då kände går inte att beskriva och min pappa säger än idag att han sällan har sett mig så lycklig och stolt. Det var som om jag hade gått igenom en invigningsrit till en ny underbar värld där alla saker var möjlga.
Jag har sedan dess älskat knivar, och har aldrig haft någon ordentlig olycka förutom då jag skar av mig en bit av tummen då jag hackade lök med min Global kniv. Men då var jag 28 år gammal.
/Kalle
Jag fick min första kniv när jag var tre år, vann den på något snurr hjul i dalarna när mamma min tog en lott åt mig.. Det var en riktig scoutkniv med ordentlig parerstång och ett oranget fint handtag (gud vet vart den är nu?!), jag fick börja använda när jag var ca 4 år under överinseende av mor och det gick alldeles utmärkt.
Det var först i 12 års åldern och uppåt som man började att göra dumheter, men det är en annan historia.
Jag har nu en dotter som snart är 13år och hon fick sin först kniv i scout modell när hon var ca 6år. Inga problem alls. Bara man är med barnen så klara de massor med saker. Varken hon eller jag har skurit oss ordentligt i unga år, det lyckades jag med långt senare...
Tycker att det låter som om ni har en sund inställning i er familj. Lycka till.
Täljkniv eller allkniv?
Har ingen aning om vilken kniv mina barn skulle få om jag ville ge dem en kniv till lite av varje. Skulle jag köpa en täljkniv skulle jag kontakta S. Djerfv AB (Djerfv.se). Dessa små knivar är helt underbara att tälja med. Istället för parerstång, som ofta är i vägen, är skaftet räfflat. Ytan är dessutom närmast slintfri. Spetsen finns i alla varianter. Ett annat bra sätt att få barnen att visa kniven tillbörlig respekt är annars att göra kniven själv. Låt dem vara med hela processen. Den kniv man stått bredvid medan den skapades är man rädd om, i varje fall från sjuårsåldern, när mina fått kniv (använt den har de från lite olika åldrar, de har minst sagt varit olika personligheter). Idag är killarna åtta och nio och täljer rätt självständigt. Verkar faktiskt svårare att lära dem sopa upp spånorna efter sig... Karva på ungar! Anna
Har ingen aning om vilken kniv mina barn skulle få om jag ville ge dem en kniv till lite av varje. Skulle jag köpa en täljkniv skulle jag kontakta S. Djerfv AB (Djerfv.se). Dessa små knivar är helt underbara att tälja med. Istället för parerstång, som ofta är i vägen, är skaftet räfflat. Ytan är dessutom närmast slintfri. Spetsen finns i alla varianter. Ett annat bra sätt att få barnen att visa kniven tillbörlig respekt är annars att göra kniven själv. Låt dem vara med hela processen. Den kniv man stått bredvid medan den skapades är man rädd om, i varje fall från sjuårsåldern, när mina fått kniv (använt den har de från lite olika åldrar, de har minst sagt varit olika personligheter). Idag är killarna åtta och nio och täljer rätt självständigt. Verkar faktiskt svårare att lära dem sopa upp spånorna efter sig... Karva på ungar! Anna
Något skrivfel ?
Något skrivfel ?
Jag provade med http://www.djerfv.se och det gick inte så bra. Goolgle, hitttade inte den firman. Gula sidorna på Eriro gav 1 träff på djerfv men det det var en barmorska på någon ungdomsmottagning
Något skrivfel eller annan ledtråd?
Per
Något skrivfel ?
Jag provade med http://www.djerfv.se och det gick inte så bra. Goolgle, hitttade inte den firman. Gula sidorna på Eriro gav 1 träff på djerfv men det det var en barmorska på någon ungdomsmottagning
Något skrivfel eller annan ledtråd?
Per
Via http://www.slojd-detaljer.se/ sök slöjdkniv, länken längst ner leder till djerfvs knivar.
Nyare Nusnäs har ett säkrare skaft med utfyllnad i botten. Med fil och sandpapper är det lätt att anpassa skaftet till mindre händer.
Sova ute en natt i månaden
Anna och Anna har hittat det bästa ”lifehacket” någonsin – och upptäckt många naturreservat i sömnen.