På vintertur över mer än några få nätter börjar det bli viktigt att hålla sovsäcken så torr som möjligt, då är det en dålig ide att sova i dagskläderna. Alternativet vapor barrier bag är ju tänkbart och viktbesparande men ganska otäckt (tycker jag)
Vems risk bär du i din ryggsäck?
- Trådstartare Helsing
- Start datum
Om TS huvudsakligen vänder sig mot att "UL" gärna degenererar till en ytlig trend, med dess prylfixering, gramjakten som (tävlings)mål i egen rätt, och slagord som Don't pack your fears som grupptillhörighetssignal, så är det ju bara att hålla med. Men det är ju samtidigt inget jag skulle lägga ett gram (ursäkta) av min mentala energi på. Folk får gärna moralisera över min packning - åt bägge hållen. Användbara tips och varningar är en helt annan sak.
I sakfrågan tycker jag, i likhet med Skogsbaronen m fl, att TS dikotomier blir långt mindre fruktbara, och fr a alldeles för svartvita. Jag kan varken se en naturgiven korrelation mellan packvikt och säkerhetsnivå, eller - i likhet med Celeste - mellan packvikt och representation i olycksstatistiken (har hyfsat koll från räddningstjänsten i mina hemmaberg).
Jag vill ju t ex hävda att min egen vägran att förlita mig på uppblåsbara madrasser är ett gott säkerhetstänk - samtidigt som valet av osviklig skumplast minskar min packvikt.
Samma med mitt dissande av brännare med inbyggd piezotändare - lite fler tändstickor i separat vattentät påse både väger mindre och är mer idiotsäkert.
Samma med det faktum att en stor andel av min mat går att äta direkt eller återvattna kallt - jag överlever utan obehag, om min brännare (48 g) skulle haverera (den har inte krånglat på 20+ år, men man vet aldrig), och behöver ingen ytterligare redundans där. Men med "kokfri" mat spar jag ju även bränslevikten i normalfallet.
Säkerhetstänk kan också vara att ha med något starkt kulört plagg (ingen viktskillnad), att rata stavtält om man vet att man kommer att behöva få upp det ensam i storm och ojämn terräng (guess how I know), att välja alustänger framför kolfiber, som knäcks i stället för att böjas vid överskriden gränslast (minimal viktvinst vs svårare konsekvenser vid haveri). Samma resonemang för eftergivlig silnylonväv vs stark men oelastisk DCF (hellre deformation än irreparabel ruptur, om jag får välja min katastrof).
Med mera sådant. Redundans, beprövad idiotsäker design på prylarna och fr a egen erfarenhet betyder gör oftast mer för säkerheten än fler, mer avancerade och/eller tyngre saker.
Ett annat sätt att ta ansvar för sin (och kanske andras) säkerhet, anhörigas sinnesro, samt inte minst minimering/effektivisering av ev. SAR-pådrag och riskerna för räddningsfolket, är ju faktiskt beslutet att skaffa en nödsändare för vissa sorters turer. Men den diskussionen finns redan i denna tråd.
***
För att nu ta mig själv som ett av de konkreta exempel TS efterlyser:
Jag är rätt extremt frusen av mig, vandrar sent in i september i fjällen och högt i mer alpina berg, mest väl uppe över vegetationsgränsen, i rätt teknisk terräng med inslag av scrambling och toppbestigningar. Min basvikt för tresäsongs ensam ledlös barmarksvandring med tält bara råkade - långt innan jag visste om att det fanns något som heter "lättpackning" - stabilisera sig kring/strax under 4 kg, och har legat där i nu flera årtionden. Jag kan inte se att jag gjort avkall på vare sig bekvämlighet eller (rimlig) säkerhet under den tiden.*
Ingen av mina prylar är "bäst"/lättast möjliga i sin resp. kategori. Jag äger inget gjort av DCF, titan, kolfiber eller annat "avancerat" material. Mitt tält är egentligen lite för stort (fanns ingen renodlad enmansversion då); skulle jag behöva ett nytt, kunde jag spara något halvkilo till. Ytterligare ett par hundra gram, om jag bytte till en nyare version av min sovsäck (som nu använder ett lättare tyg). Men det kommer inte att ske - tältet och sovsäcken håller, jag är redan nere på en helt OK basvikt, och den största viktandelen på en flerveckorstur är ändå maten.
Där lönar det sig däremot att lägga ner lite eftertanke.
Enligt det mer fanatiska UL-folket bär jag dessutom faktiskt på "mina rädslor". Exempel:
* När jag klättrade, var Mulleledare och/eller hade egna barn med mig, vägde min packning flerdubbelt mer - till stor del just p g a att omständigheterna/ansvaret krävde ett annat säkerhetstänk. Ytterligare annorlunda prioriteringar gör man när man t ex åker långfärdsskridskor - jag har inte valt min säkerhetslina utifrån dess vikt
I sakfrågan tycker jag, i likhet med Skogsbaronen m fl, att TS dikotomier blir långt mindre fruktbara, och fr a alldeles för svartvita. Jag kan varken se en naturgiven korrelation mellan packvikt och säkerhetsnivå, eller - i likhet med Celeste - mellan packvikt och representation i olycksstatistiken (har hyfsat koll från räddningstjänsten i mina hemmaberg).
Jag vill ju t ex hävda att min egen vägran att förlita mig på uppblåsbara madrasser är ett gott säkerhetstänk - samtidigt som valet av osviklig skumplast minskar min packvikt.
Samma med mitt dissande av brännare med inbyggd piezotändare - lite fler tändstickor i separat vattentät påse både väger mindre och är mer idiotsäkert.
Samma med det faktum att en stor andel av min mat går att äta direkt eller återvattna kallt - jag överlever utan obehag, om min brännare (48 g) skulle haverera (den har inte krånglat på 20+ år, men man vet aldrig), och behöver ingen ytterligare redundans där. Men med "kokfri" mat spar jag ju även bränslevikten i normalfallet.
Säkerhetstänk kan också vara att ha med något starkt kulört plagg (ingen viktskillnad), att rata stavtält om man vet att man kommer att behöva få upp det ensam i storm och ojämn terräng (guess how I know), att välja alustänger framför kolfiber, som knäcks i stället för att böjas vid överskriden gränslast (minimal viktvinst vs svårare konsekvenser vid haveri). Samma resonemang för eftergivlig silnylonväv vs stark men oelastisk DCF (hellre deformation än irreparabel ruptur, om jag får välja min katastrof).
Med mera sådant. Redundans, beprövad idiotsäker design på prylarna och fr a egen erfarenhet betyder gör oftast mer för säkerheten än fler, mer avancerade och/eller tyngre saker.
Ett annat sätt att ta ansvar för sin (och kanske andras) säkerhet, anhörigas sinnesro, samt inte minst minimering/effektivisering av ev. SAR-pådrag och riskerna för räddningsfolket, är ju faktiskt beslutet att skaffa en nödsändare för vissa sorters turer. Men den diskussionen finns redan i denna tråd.
***
För att nu ta mig själv som ett av de konkreta exempel TS efterlyser:
Jag är rätt extremt frusen av mig, vandrar sent in i september i fjällen och högt i mer alpina berg, mest väl uppe över vegetationsgränsen, i rätt teknisk terräng med inslag av scrambling och toppbestigningar. Min basvikt för tresäsongs ensam ledlös barmarksvandring med tält bara råkade - långt innan jag visste om att det fanns något som heter "lättpackning" - stabilisera sig kring/strax under 4 kg, och har legat där i nu flera årtionden. Jag kan inte se att jag gjort avkall på vare sig bekvämlighet eller (rimlig) säkerhet under den tiden.*
Ingen av mina prylar är "bäst"/lättast möjliga i sin resp. kategori. Jag äger inget gjort av DCF, titan, kolfiber eller annat "avancerat" material. Mitt tält är egentligen lite för stort (fanns ingen renodlad enmansversion då); skulle jag behöva ett nytt, kunde jag spara något halvkilo till. Ytterligare ett par hundra gram, om jag bytte till en nyare version av min sovsäck (som nu använder ett lättare tyg). Men det kommer inte att ske - tältet och sovsäcken håller, jag är redan nere på en helt OK basvikt, och den största viktandelen på en flerveckorstur är ändå maten.
Där lönar det sig däremot att lägga ner lite eftertanke.
Enligt det mer fanatiska UL-folket bär jag dessutom faktiskt på "mina rädslor". Exempel:
- Ett helt ullfrottéunderställ + dito långstrumpor - sovplagg som hålls torra att byta om till i lägret (men de minskar ju behovet av motsvarande extravärme i sovsäcken, funkar som katastrofombyte om jag råkar blöta ner mig, och kan dras på som extra mellanlager vid ovanlig kyla).
- En nödbivacksäck (100 g). Följer liksom liggunderlag, dunjacka m m) med på toppturer när tältet lämnas i "basläger", men kan också göra hela skillnaden om jag (eller tältet) skadas så pass att jag inte får upp tältet. Med det tänket vet jag att jag kan ligga och vänta på hjälp i ett par dygn utan att gå under.
- Flera extra markpinnar av olika form oh längd (alla dock med dubbla funktioner), flera reservdelar till tältstång, reparationskit till tälttyget etc.
- Till UL-folkets hån bär jag även på sådana "onödiga" saker som en extra ventilkork till vattenflaskan, en extra snäppkork till lilla tandkrämstuben, ett reservspänne till höftbältet, m m. Det kanske inte vore livsfarligt att vara utan tandkräm och bära utan höftbälte, men förbaskat otrevligt. Och det är inte många gram extra det handlar om.
Här är mitt vanliga reparations/reservdelskit. - Kring sjukvårdskittet har jag ungefär samma tänk som titantomten. Det är ju såklart anpassat till mina egna hälsomässiga styrkor (t ex en plåtmage), resp akilleshälar.
Men också till vad jag faktiskt skulle klara av att fixa själv. Jag kan snabbt fixa spjälor och tryckförband av div ej dedikerade saker jag ändå har med, men det skulle vara mer riskabelt än nyttigt om jag gav mig på att försöka sy ihop ett sår. Strips klarar jag av att hantera, så några starka varianter får följa med i stället.
Senaste användbara tipset som jag tänker ta till mig nästa gång är faktiskt en rulle matfolie/krympplast - har sett hur effektivt vem som helst kan immobilisera skadade extremiteter med det, och vikten är försumbar jämfört med alla tänkbara altenativ.
* När jag klättrade, var Mulleledare och/eller hade egna barn med mig, vägde min packning flerdubbelt mer - till stor del just p g a att omständigheterna/ansvaret krävde ett annat säkerhetstänk. Ytterligare annorlunda prioriteringar gör man när man t ex åker långfärdsskridskor - jag har inte valt min säkerhetslina utifrån dess vikt
Senast ändrad:
