Stort tack för den infon!Det var en olycka under en glaciärkurs som STF anordnade. Det sitter en minnesplatta vid Kebnepakteglaciären. Olyckan föranledde en diskussion om vilken kompetens kursledare ska ha och vilket ansvar kursanordnaren har.
Glaciärolycka ett fall för JK - P4 Norrbotten
För fem år sedan omkom den unge läraren Jakob Pysch i en glaciärolycka på Kebnekaise. Han deltog i en fjällsäkerhetskurs med Svenska Turistföreningen. Något ...sverigesradio.se
Att fjällvandra själv - risker eller inte?
- Trådstartare Totteman
- Start datum
Jag arbetar i en bransch där jag bland annat bedömer kompetens hos personer gentemot Arbetsmiljöverkets föreskrifter. Bristande kompetens kan medföra att intyg inte utfärdas. Kompetens och erfarenhet inom det man arbetar med och ansvarar för är nödvändigt för att olyckor mm inte ska inträffa. Sedan händer olyckor ändå av olika anledningar.
Lästips
ANNONS
Stabil sikt för skarpa naturupplevelser – Nikons nya kikare lyfter blicken
STABILIZED S ger stadig bild i varje ögonblick. Skarp optik, låg vikt och lång batteritid gör dig redo att se mer.
Senare kom domen mot ledaren som hade ansvaret för ett gäng konfirmander vid ånnsjön. En kanotolycka som nästan orsakade två människors liv. Den domen har förändrat ledarnas roll för framtiden.Det var en olycka under en glaciärkurs som STF anordnade. Det sitter en minnesplatta vid Kebnepakteglaciären. Olyckan föranledde en diskussion om vilken kompetens kursledare ska ha och vilket ansvar kursanordnaren har.
Glaciärolycka ett fall för JK - P4 Norrbotten
För fem år sedan omkom den unge läraren Jakob Pysch i en glaciärolycka på Kebnekaise. Han deltog i en fjällsäkerhetskurs med Svenska Turistföreningen. Något ...
Www.sverigesradio.se/artikel/6593251
Som upplysning Uppsatsskrivaren Johanna Ö ensamvandrade första gången i Jämtland 2015. Året därpå,2016, startade hon i Strömstad och vandrade siksack längs svensk-norska gränsen 213 mil till Storfjord ,vik till norska ishavet, på 115 dagar. 2020 gjorde hon ensam Vita Bandet Grövelsjön-Treriksröset.
Bra att TS förtydligar (#109) vad som menas med risk här i tråden! Det kan annars förstås på flera sätt.
OT: Det kan ha något med personlighetstyp att göra för jag tycker det finns nåt svagt obehagligt i inställningen att risk är dåligt och skall minimeras, och att säkert är bra och skall maximeras. Det finns ett oundvikligt glid mot säkert därför att motsatsen anses farligt eller åtminstone oansvarigt. Argumenten för säkert tex gå aldrig själv verkar alltid väga tyngre än motargumenten tex att det är skönt att slippa ta hänsyn till andra. Man tränar inför turen för att undvika skador, inte för möjligheten att bättre kondis ökar njutningen.
OT: Det kan ha något med personlighetstyp att göra för jag tycker det finns nåt svagt obehagligt i inställningen att risk är dåligt och skall minimeras, och att säkert är bra och skall maximeras. Det finns ett oundvikligt glid mot säkert därför att motsatsen anses farligt eller åtminstone oansvarigt. Argumenten för säkert tex gå aldrig själv verkar alltid väga tyngre än motargumenten tex att det är skönt att slippa ta hänsyn till andra. Man tränar inför turen för att undvika skador, inte för möjligheten att bättre kondis ökar njutningen.
Jag ser till att jag är i god form och orkar...det gör att jag mår bra på min vandring. Jag vandringstränar innan och har med mig allt jag kan tänkas behöva i olika situationer. Det blir roligare då. Sedan blir ryggsäcken lättare vartefter jag äter upp maten och då orkar jag mer också, även om det gått en vecka.
Intressant att risk är dåligt och säkert är bra. Gör man en riskanalys så ser man vad man behöver jobba med, ungefär som när man gör en riskanalys på jobbet och tar fram en handlingsplan för att hantera riskerna.
Den största risken för mig tror jag är att jag trampar snett och snubblar. Allt jag vill ha torrt är packat i vattentäta förvaringspåsar. Så, jag kan bli blöt och då ändå bli torr.
Det där med att trampa snett och snubbla, eller stuka foten för den delen, hanteras i riskanalysen genom att jag tittar på sannolikhet och konsekvens. Jag minskar risken för att trampa snett med full kroppstyngd genom att jag aktivt jobbar med mina stavar vid stökig terräng. Men, shit happens ändå. Jag trampade snett i höstas och föll som en fura, och det här var på en bra stig, kanske därför det hände, för att jag hade garden nere.
Personlighetstyp...hmmm. Ja du...haha...
Jag har gjort några ensamvandringar och några saker gör jag annorlunda jämfört med när jag ska vandra ihop med andra. Sammantaget handlar det egentligen om att vara mer noggrann i alla förberedelser (inför ensamvandring utförs ruttplaneringen i betydligt högre detaljgrad, jag förbereder mig fysiskt med träning på ett noggrannare sätt, jag planerar alternativa rutter i större detalj). Vid eftertanke så borde jag förbereda mig lika noggrant även inför vandring i grupp men så har det inte varit. När jag vet att jag kommer vara helt beroende av min egen förmåga, kunskap och beslutsfattande så ställs det på sin spets i mitt huvud och jag ser till att ha mer på fötterna inför en tur.
Sannolikheten att gå vilse i dimma, dras med i en jokk vid ett för svårt vad eller att stuka foten är ju nästintill samma oavsett om jag går ensam eller med andra. De stora skillnaderna är att man är flera om beslutsfattandet samt att kommunikationsvägen för att få hjälp vid en olycka är markant förbättrad om du har en vän med dig.
Kommunikationsbiten går att enkelt riskminimera genom att ha med sig en nödsändare, då har du möjlighet att kalla på hjälp även utan en vän i närheten. Att ta beslut tillsammans med andra vs att ta beslut själv kan i olika situationer slå både mot förhöjd och förminskad risk, allt beroende på vem du ska ta beslutet tillsammans med och vilken kunskap denna har. Gruppdynamik påverkar dig ibland i ganska stor utsträckning vilket gör att du kan pusha för ett helt annat beslut tillsammans med andra jämfört med vad du hade gjort om du vore ensam.
Vid vidare reflektion tror jag faktiskt att risken för att en olycka sker minskar vid ensamvandring, de flesta är mer benägna till att ta det försiktigt när man är ensam jämfört med när man har sällskap då sällskap automatiskt ger en förhöjd känsla av trygghet och att man tror att man klarar mer tillsammans.
Däremot tror jag risken för att bli rädd, orolig, känna sig osäker eller uttråkad och därmed få en rätt trist upplevelse förhöjs om du är ensam. För det är ju också en risk värd att bedöma i förväg, vad är chansen/risken att få en fantastisk upplevelse under sin vandring och detta är ju oerhört individuellt då vissa älskar att vandra ensamma medan andra inte alls gör det.
En annan sak som påverkar är ju minskade möjligheter till viktminimering när du är själv. Du behöver bära samtlig utrustning själv vilket ger en lite tyngre ryggsäck och därmed ökad risk att få kroppsliga besvär under vandringen. Tung ryggsäck ökar också sannolikheten och konsekvensen av att stuka foten eller att tappa balansen och slå dig på annat sätt.
Tankar?
Sannolikheten att gå vilse i dimma, dras med i en jokk vid ett för svårt vad eller att stuka foten är ju nästintill samma oavsett om jag går ensam eller med andra. De stora skillnaderna är att man är flera om beslutsfattandet samt att kommunikationsvägen för att få hjälp vid en olycka är markant förbättrad om du har en vän med dig.
Kommunikationsbiten går att enkelt riskminimera genom att ha med sig en nödsändare, då har du möjlighet att kalla på hjälp även utan en vän i närheten. Att ta beslut tillsammans med andra vs att ta beslut själv kan i olika situationer slå både mot förhöjd och förminskad risk, allt beroende på vem du ska ta beslutet tillsammans med och vilken kunskap denna har. Gruppdynamik påverkar dig ibland i ganska stor utsträckning vilket gör att du kan pusha för ett helt annat beslut tillsammans med andra jämfört med vad du hade gjort om du vore ensam.
Vid vidare reflektion tror jag faktiskt att risken för att en olycka sker minskar vid ensamvandring, de flesta är mer benägna till att ta det försiktigt när man är ensam jämfört med när man har sällskap då sällskap automatiskt ger en förhöjd känsla av trygghet och att man tror att man klarar mer tillsammans.
Däremot tror jag risken för att bli rädd, orolig, känna sig osäker eller uttråkad och därmed få en rätt trist upplevelse förhöjs om du är ensam. För det är ju också en risk värd att bedöma i förväg, vad är chansen/risken att få en fantastisk upplevelse under sin vandring och detta är ju oerhört individuellt då vissa älskar att vandra ensamma medan andra inte alls gör det.
En annan sak som påverkar är ju minskade möjligheter till viktminimering när du är själv. Du behöver bära samtlig utrustning själv vilket ger en lite tyngre ryggsäck och därmed ökad risk att få kroppsliga besvär under vandringen. Tung ryggsäck ökar också sannolikheten och konsekvensen av att stuka foten eller att tappa balansen och slå dig på annat sätt.
Tankar?
När vi hade hund för några år sedan, var jag ute med henne och vandrade i Tyrestaskogen tills det blev mörkt.
Inga problem för jag hade ficklampa med mej....men av någon extremt irriterande anledning så slutade ficklampan lysa och jag hade inte mobilen med mej, med den lampan.
Då stod jag där mitt ute i Tyrestaskogen och såg inte ens handen framför ansiktet. Då är paniken nära för jag visste inte väderstreck eller såg om jag gick på en stig eller ute i buschen eller rakt ut för en klippkant.
Vår hund hade klövjeväskorna på sej för att jag skulle slippa bära på vatten och extra kläder + att vår hund blev extra stolt när hon hade väskorna på sej för att då hade hon en arbetsuppgift.
Jag löste det genom att hoppas på att vår hund var hungrig och ville hem, och sen tömde jag ut vatten till hälften i flaskorna så att jag hörde det kluckande ljudet och följde det.
Hundar ser lika dåligt i mörker som människor men deras helt otroliga nos gör att dom håller sej på stigar och hittar hem.
Jag hade inget val än att följa det kluckande ljudet och hoppas på att hon ville hem.
Att säga åt en hund, även en dresserad: "Sök hem" är som att lita på en huggorm pga att hundar förstår inte vad hem är + att dom älskar enormt långa promenader.
Jag hade enorm tur den gången för vår hund var hungrig och hon visste var matskålen fanns, så via hennes nos hittade jag hem ifrån en helt kolsvart enormt stor Tyrestaskog.
Så oavsett om man är ute ensam eller i sällskap så ska man alltid ha backup på dom mest nödvändiga sakerna, som belysning!
Inga problem för jag hade ficklampa med mej....men av någon extremt irriterande anledning så slutade ficklampan lysa och jag hade inte mobilen med mej, med den lampan.
Då stod jag där mitt ute i Tyrestaskogen och såg inte ens handen framför ansiktet. Då är paniken nära för jag visste inte väderstreck eller såg om jag gick på en stig eller ute i buschen eller rakt ut för en klippkant.
Vår hund hade klövjeväskorna på sej för att jag skulle slippa bära på vatten och extra kläder + att vår hund blev extra stolt när hon hade väskorna på sej för att då hade hon en arbetsuppgift.
Jag löste det genom att hoppas på att vår hund var hungrig och ville hem, och sen tömde jag ut vatten till hälften i flaskorna så att jag hörde det kluckande ljudet och följde det.
Hundar ser lika dåligt i mörker som människor men deras helt otroliga nos gör att dom håller sej på stigar och hittar hem.
Jag hade inget val än att följa det kluckande ljudet och hoppas på att hon ville hem.
Att säga åt en hund, även en dresserad: "Sök hem" är som att lita på en huggorm pga att hundar förstår inte vad hem är + att dom älskar enormt långa promenader.
Jag hade enorm tur den gången för vår hund var hungrig och hon visste var matskålen fanns, så via hennes nos hittade jag hem ifrån en helt kolsvart enormt stor Tyrestaskog.
Så oavsett om man är ute ensam eller i sällskap så ska man alltid ha backup på dom mest nödvändiga sakerna, som belysning!
Jag brukar ha reservpannlampa med på långturer. På en tur gick ordinarie pannlampa sönder och dagen därpå reservpannlampan
😂
😂
