chockbelastning är inte svår att förstå om man har rätt bild i huvudet
alltså att ha koll på energi respektive kraft.
det här är min "bild" (men jag tar gärna mothugg, för det finns alltid förbättringsmöjligheter):
den allmänna tumregeln är att 99% av allt dumt som händer beror på att någon har för bråttom (kolla bara på aktiebörsen).
när en kropp i rörelse bromsas, så måste kroppens rörelseenergi omvandlas till någon annan form av energi, vanligtvis värme (i konventionella bromsanordningar)
kraften som behövs för att bromsa kroppen är beroende av hur lång tid som inbromsningen (energiomvandlingen) pågår: kort tid - stor kraft, längre tid - mindre kraft.
alla som har gått på grund med en båt, eller satt båda fötterna på bromspedalen i bilen (för att man är ovan vid automatväxel) vid ett rödlyse när man tyckte att man i princip redan stod still, eller i ytterst maklig fart backat på - med dragkroken - den där betongsuggan som avgränsade P-platsen bakåt men som inte syntes i backspegeln, eller dragit till för hårt i framhjulsbromsen på cykeln alldeles i början av en nedförsbacke, vet att det inte krävs särskilt mycket fart för att de uppkomna krafterna ska bli så stora att man kan uppleva chockverkan.
det är tiden som är avgörande för hur stora krafterna blir, inte tyngden eller höjden eller farten i sig.
för varje move jag klättrar upp, så ökar min lägesenergi.
när jag når marken, om jag faller, så har den lägesenergi jag hade däruppe omvandlats till (nästan) lika mycket rörelseenergi.
när marken bromsar in mig, så omvandlas den uppnådda rörelseenergin till (främst) värme, medan marken, men irriterande nog förmodligen framförallt jag, deformeras.
eftersom marken (åtminstone om den är hård) har väldigt bråttom att få stopp på mig, måste den ta i med en väldig kraft för att få energiomvandlingen att gå så snabbt.
ett klätterrep, däremot, som är betydligt mer tålmodigt och tillåter att energiomvandlingen (till värme, och till lägesenergi i repet, eftersom det fungerar som en fjäder) tar litet längre tid, behöver inte ta i med samma kraft för att bromsa in mig.
en dyneemaslinga är extremt stum, och därmed också ytterst otålig när den ska bromsa mig om jag faller i den, så den får alltså lov att ta till en enorm kraft för att fixa den mycket snabba energiomvandlingen, även om fallet är mycket kort.
en screamer dämpar, i likhet med repet, den kraft jag utsätts för genom att förlänga den tid som energiomvandlingen pågår, jämfört om jag bara hade hängt i dyneemaslingan.
inuti screamern, däremot, så pågår en seriereaktion av chockbelastningar som just får söm efter söm att rippa medan man faller mellan dem.
med det i bakhuvudet, så känns det för mig som om värdet av ideal jämviktning mellan ankarpunkterna - för det allra mesta - är betydligt mindre än värdet av att undvika chockbelastning av någon av dem,
sliding-x eller inte.
som just påpekats så är de dämpfaktorer som alltid finns med (jag själv, repet, selen) i stort förbrukade i det ögonblick den första punkten ryker, vilket gör livet för de övriga punkterna så mycket värre.
Du har ju repet som dämpar fallet, eller klättrar du bara i statiska slingor? Säg att säkringsmannen är inknyten i sliding-x med 20 cm rep. Även om ankaret ryker så har du 90 cm längre fall - men fortfarande 20 cm rep som dämpar fallet. I många situationer så har du mer rep som dämpar fallet, men fortfarande bara 90 cm längre fall än om ankaret inte hade rykt.
