Sarek - september 2010

En oförglömlig höstvandring genom mäktiga dalgångar och över vidsträckta fjällhedar, där den strålande septembersolen till vår stora glädje blev en kär färdkamrat. Sarek kom att visa sig från sin allra bästa sida.

Av: Erik Westberg

En oförglömlig höstvandring genom mäktiga dalgångar och över vidsträckta fjällhedar, där den strålande septembersolen till vår stora glädje blev en kär färdkamrat. Sarek kom att visa sig från sin allra bästa sida.

Lördag förmiddag den fjärde september, efter en nätt bilfärd från Göteborg till Luleå, lite middag, några sista förberedelser och en god natts sömn på Johns soffa, så var vi äntligen på väg båda två. Sarek hägrade.

32 mil från Luleå och väl framme vid dammen i Sourva möttes vi av de bastanta grindarna och skyltar med texten ”Kameraövervakning. Förbjudet att uppehålla sig i området”. Något betänksamma, och kanske en smula nedslagna över att solen dessutom gömt sig i regntunga moln och att vinden tilltagit ordentligt, parkerade vi ändå bilen på den helt öde P-platsen. En snabb lunch senare var vi så på väg genom förbjudet land, mot stigen som skulle ta oss upp på det efterlängtade kalfjället.

Några timmars slit, med både blodsockerfall, ömmande axlar och en hel del lervälling, gav till slut utdelning och vi befann oss så äntligen några hundra höjdmeter högre upp, på planare mark och lite närmare den där riktiga fjällkänslan. Drygt en mil kändes väldigt lagom denna första dag, med tanke på stigningen och den relativt tunga packningen vi bar med oss. Det var två nöjda vandrare som i duggregnet slog läger och åt middag till åsynen av det märkliga fjället Sluggá som snabbt fick smeknamnet ”Mountain of Doom”.

Natten bjöd på blåst och lätt regn och en uppfriskande kalsongvandring runt tältet för att efterspänna duken innan morgonen grydde och det var dags för frukost. Efter densamma träffade vi grannparet Fjällämmel som huserade under en stor sten just bakom vårt tält. Lite blyga men tillräckligt koncentrerade på sin egen frukost för att vi skulle kunna komma ganska nära inpå och säga hej.

Färden fortsatte, om än lite försenat, med sikte på bron som skulle leda oss in i Sareks nationalpark. Vandringen blev dock ännu mer försenad av att vi fick en idé om att kanske kunna ta oss över Sijddoädno för att på så sätt spara nästan en dags vandring genom att kunna gå på östra sidan av Ähpár in i Basstavágge. Två timmars springande fram och tillbaka längs ån resulterade endast i en lätt panik över att vi nästan inte kommit någonstans den dagen.


Vy mot söder från bron över Guhkesvákkjåhkå

När vi väl passerade Guhkesvágge och satte vår fot i nationalparken för första gången hade dock solen börjat titta fram mellan molnen vilket gav en liten energiinjektion. De sista kilometrarnas vandring, fram till slätten öster om Bierikjávrres utlopp, blev ändå ganska tuff. Under en färgsprakande himmel somnade vi ovaggade, den här gången med en ordentligt spänd och dessutom nyrenoverad tältduk.


Skymning över Sarvatjåhkkå och Bierikvárás

Morgonen dag tre, med en strålande sol och moln som skingrades mer och mer, upptäckte vi att vi kunde göra ett lätt vad över Bierikjåhkå och på så sätt ta vägen längs Bierikjávrres östra strand istället för att behöva gå runt hela sjön för att nå Bastávagge. En liten tröst efter gårdagens slit längs Sijddoädno.


På väg västerut mot Bierikjávrre


Bierikvárás branta nordvägg


Bierikjávrre


Basstavágge


Basstavágge med Skárjátjåhkkå i bakgrunden

Klockan var nog efter nio på kvällen och solen hade för länge sedan gått ner när vi väl slog läger söder om Skårkis höga toppar. Bastavágge hade bjudit på både färska snölegor, karg och bitvis lite svår blockig terräng men kanske framförallt en väldigt vacker vy tillbaka mot nordväst och en härlig inramning med de branta bergssidorna som omgav oss.

Hur vi tog oss över Skårkimassivet och framförallt varför vi bestämde oss för att göra det den kvällen, efter att redan ha gått mer än en och en halv mil, kommer nog att förbli en gåta för oss båda.


Bielloriehppe

Lättade över att ha klarat tredje dagens strapats och uppiggade av tanken på den förhållandevis enkla vandringen som återstod till Ridok, och på sätt och vis resans mål; Rapadalens delta och de tre häpnadsväckande bergformationerna som står utplacerade som dess vaktposter, tog vi åter sikte mot sydost.

I den strålande solen och dryga tjugo grader varma höstluften intog vi dagens lunch vid Lulep Vássjájågåsj där vi även passade på att svalka oss i det något kylslagna jokkvattnet. Någon timme efter vår paus började vi inse att solen var på väg att försvinna bakom fjälltopparna i sydväst. Vi var ju ändå ganska nära dagens mål och därmed chansen att få uppleva både solens ned- och uppgång över Nammásj. Älgkliv beskriver nog ganska bra hur vi, eller i all fall jag, tog oss fram de sista kilometrarna. Dagen avslutades med en kort fotosession följt av ett spektakulärt skådespel i färger när solen sänkte sig lägre och lägre bakom Bielloriehppe.


Rapaselet i solnedgång

Fortfarande vindstilla och inte ett moln så långt ögat kunde nå. Det här kunde ju inte bli så mycket bättre var nog tanken som slog oss när vi långt innan solen orkat upp över bergen krälade ur tältet, slängde i oss lite snabb energi och begav oss några höjdmeter nedåt ut längs Ridoks bergskam för att fotografera morgonens första ljus. Skuggspelen blev vackrare och vackrare för varje minut och det var en ren njutning att sitta där på kanten, högt ovanför dalen och bara insupa den magnifika synen.


Rapadalen mot norr, sett från Ridok

John, som dagen till ära fyllde 25 år, hann bekanta sig med en liten skara av rentjurar innan det var dags för en ordentlig frukost och vidare färd tillbaka mot nordväst, med Skårkistugan som mål. Vi valde att inte gå ner i Rapadalen utan istället hålla oss uppe på kalfjället för att gå ner i skogen först i höjd med renvaktarstugan norr om Spádnek. Detta visade sig vara ett klokt val när vi insett hur krokig och bitvis svårframkomlig stigen nere i skogen var.

Längs vägen i Rapadalen hann John upptäcka både en jagande Hökuggla och en stor älgtjur alldeles intill stigen. Ett mycket trevligt tillskott till dagens upplevelser. När det kom till vandringen i skogen kändes det däremot som att trampa vatten och efter några mödosamma timmar bestämde vi oss för att slå läger vid Skoarkkijávrátja. Klockan hade då blivit halv åtta och ljuset bland träden var på väg att försvinna för den här dagen.

Lite irriterade över att vi inte kommit längre under dagens vandring var vi nog och till det hör även att jag på morgonen vaknat med symptomen av ett löparknä, som senare under dagen tilltagit ordentligt. Innan läggdags firade vi ändå Johns födelsedag med chokladpudding som fick fungera som tårta. Dessutom hade ju dagen gett både våra kameror och inte minst näthinnor flera oförglömliga bilder.

På morgonen blev vi än mer varse om att vi faktiskt befann oss i en dalgång, dessutom med en hel del vatten runtomkring oss. Tältet var dyngsurt av kondens och luften utanför var kall och fuktig. Inte alls den friska fjälluften som vi varit bortskämda med tidigare. Lagom efter frukost tittade solen dock fram och värmde gott inför den fortsatta vandringen.


Bielloriehppe och Låddebákte


Bielloriehppjávrre

Det tog oss nästan dubbelt så lång tid än planerat att komma fram till Skårkistugan, stigen är som sagt inte helt rak. En kort andhämtning hann vi med innan vi började klättra uppåt mot Snávvájávrre. På vägen upp mötte vi ett belgiskt par som, efter en kort redogörelse för våra respektive rutter, tyckte att vi gick förskräckligt långa dagsmarscher. Lite högre upp talade vi med tre tyskar som upplyste oss om den branta passagen mellan sjön och Pielaslättens sydöstra hörn. ”It´s a little bit tricky. In bad weather conditions I think it´s impossible” sa en av dem, något som vi avfärdade med tanken om att de nog inte var så erfarna…


På väg upp mot Snávvávágge

Väl uppe vid den lilla källsjön, efter 460 meters stigning som satte sina spår, var det dags för lunch och tälttorkning. Vi fick även nöjet att beskåda en rentjur som i värmen valde att bokstavligen dyka i det kalla vattnet innan han upptäckte att han hade åskådare och fortare än kvickt avbröt sin simtur och försvann med huvudet höjt på äkta renmanér.

Vandringen längs sjön var nog den behagligaste delsträckan så långt, vilket kanske var tur eftersom det visade sig att tyskarna så att säga hade slagit huvudet på spiken i sin beskrivning av den kommande utmaningen.

Med bultande hjärtan och andan i halsen kom vi hur som helst förbi den kanske jävligaste delen av vår tur genom Sarek. Det var en lustig känsla att vara livrädd över att när som helst ramla, samtidigt som du är helt överväldigad över det fantastiska landskapet som breder ut sig runt omkring dig.


Ålkatj kastar en lång skugga över Rapadalen

 
Pielaslätten

Sista biten över slätten upp mot Pielastugan kändes lång och vi var väldigt nöjda när John hittade en fin lägerplats alldeles intill en av de små sjöarna. Väl nere i sovsäckarna väcktes en idé om att vi kanske kunde hinna gå hela vägen tillbaka till Sourva följande dag. Vi höftade på kartan att det borde vara två och en halv mil och om vi kunde hålla två och en halv kilometer i timmen…

Sagt och gjort, klockan ringde kvart över fyra på fredagsmorgonen och frukosten åt vi i nollgradig kyla samtidigt som vi studerade iskristallerna som snabbt bildades på tältduken. Dimmolnen som drog in lagom när solen gick upp gjorde luften fuktig och kall och det var tyngre än vanligt när vi vandrade längs Bierikjávrres västra strand på väg tillbaka mot bron över Guhkesvákkjåhkå.


Det mäktiga Bierikbakte och i förgrunden Pielastugan insvept i
morgondimma

Efter vad som kändes som en evighet hade vi äntligen passerat bron och lagom till vår lunchpaus orkade så solen till slut skingra dimmolnen. Resten av färden bestod mestadels i att gå-den-kortaste-vägen-utan-att-fundera-så-mycket-över-var-vi-satte-fötterna. Ett trevligt uppbrott i vår framfart var då vi träffade två bröder hemmahörande i huvudstaden, som liksom vi varit ute i en vecka och vars ord jag flera gånger tagit mig friheten att referera till; ”Vi behöver ju inte åka tillbaka till Sarek, för det blir inte bättre än såhär!”. Det var på något sätt så det kändes, med tanke på den underbara väderleken, även om vi nog alla fyra visste att vi med säkerhet kommer att återvända.


Sluggá omgärdat av ett färgsprakande höstlandskap

Förstås lyckades vi missa stigen ner mot dammen och det kändes ett tag som att vi skulle få ge upp tanken på att hinna ner innan det blev mörkt. John brakade målmedvetet iväg neråt, närmaste vägen mellan två punkter är en rät linje kanske han tänkte, medan jag kände att jag var tvungen att hitta stigen då mitt knä gjorde det omöjligt för mig att forcera björk- och videsnår.

Väl nere och återförenade funderade vi nog båda över hur vi haft energi till de sista timmarnas bravader. Klockan var då halv nio på kvällen, 14 timmar efter att vi startade från Pielastugan. Den förhållandevis korta vägen på asfalten tillbaka till bilen kändes vansinnigt lång men det var en befrielse när vi väl var framme, samtidigt som det var slutet på vårt äventyr och någonstans gömde sig nog ändå lite vemod. Belöningen blev torra kläder, mat och musik ur bilens högtalare. Mot Luleå för att försöka få perspektiv och samla alla intryck, för att inte tala om lite välbehövlig vila.

Bilresan gick bra och jag behöver nog inte poängtera att vi somnade ganska gott den natten också, även om det var i ett varmt studentrum istället för i ett litet tält i det mest storslagna av naturlandskap.

Logga in för att kommentera
Bli medlem
Glömt namn/lösen?
2011-11-15 12:30   OBD
Betygsätt gärna: 5
Vilken fantastiskt fin tur!
Bra skrivet och helt underbara bilder. "Hur vi tog oss över Skårkimassivet och ...................kommer nog att förbli en gåta för oss båda".
Det är nog en gåta för många, men det var starkt gjort.
 
2011-11-15 13:58   Thomas Traneving
Vilka fantastiskt vackra bilder! Wow! /H
 
2011-11-15 14:51   pej
Betygsätt gärna: 5
Härlig berättelse och riktigt fina bilder
 
2011-11-15 15:24   plersch
Fint skrivet, och underbara bilder...Man blir sugen att sticka iväg...
 
2011-11-15 15:30   Gustav Cronhamn
Bilder i världsklass!
 
2011-11-15 15:40   maxoest
Betygsätt gärna: 5
Magiska bilder! Sjukt bra!
 
2011-11-15 15:44   amme66
Betygsätt gärna: 5
Vilka FANTASTISKt vackra bilder!
 
2011-11-15 17:12   jamo
Betygsätt gärna: 5
Oj, otroligt fina bilder!
 
2011-11-15 17:26   QRP
Betygsätt gärna: 5
Otroligt vackra bilder!
 
2011-11-15 17:41   Håkan Friberg
Underbara bilder och en trevlig berättelse.
MEN... den mest intressanta delen av turen (enligt mig förstås) slank du bara förbi.
Vilken väg tog ni över Skårki och hur var den egentligen?
undrar en nyfiken HåkanF
 
2011-11-15 18:47   seobserver
Bra berättelse och kanonbilder, tack för att du delar med dig.
 
2011-11-15 19:57   lahald
Betygsätt gärna: 5
Kan bara hålla med - text och bilder super
 
2011-11-15 20:04   dHANScan
Underbara bilder med vackert höstljus.

Jag tror de flesta förstår att ni inte hittade vadställe i Sijddoädno.

Ett annat ställe kanske att ha sparat någon km finns nedan för Vuojnesluobbala, se t ex http://www.utsidan.se/blogs/fowwe/index.htm?date=2010-07-01, se även http://www.utsidan.se/cldoc/en-dhanscars-titt-i-sareks-nationalpark-4.htm om andra vadmöjligheter på vägen upp mot Bierikjávrre.

Även jag hade gärna hört mer om hur ni kom från Basstavágge till södra sidan av Skårki och vidare mot Snávvávágge
 
2011-11-15 20:21   Leech
Betygsätt gärna: 5
Trevlig läsning, fruktansvärt fina bilder - inte minst på Skierfe och Rapadeltat.
 
2011-11-15 22:53   Bulingen
Betygsätt gärna: 5
Tack! Man blir sjuuukt sugen när man läser och ser dina bilder från turen! På tal om tur! Vädrets makter verkar ha stått på Er sida!
 
2011-11-16 09:19   obie
Betygsätt gärna: 5
Vilka foton, helt gudomliga! :)
 
2011-11-16 09:25   Amboseli
Betygsätt gärna: 5
Otroligt vackert och bra.
Sarek ett område i världsklass!!!!
 
2011-11-16 10:19   Ainon
Betygsätt gärna: 5
Otroliga bilder, man börjar verkligen längta till nästa säsong!
 
2011-11-16 13:43   Minnatur
Betygsätt gärna: 5
Här sitter jag och borde ha börjat jobba för en halvtimme sedan... Det gick inte. Helt hänförd av text och bild...

Tack!
Har du efterbearbetat bilderna i Photoshop???
 
2011-11-16 19:45   thomalin
Har haft Sarekuppehåll i år... men nu kom minsann det där galna suget tillbaka! Tack!
 
2011-11-16 20:41   Narcisse
Bilderna är så vackra att jag nästan vill skriva till de vandrare och klättrare som är på väg hit till Himalaya (där jag sitter) och säga; VÄND OM! Varför ta flyget till andra sidan jordklotet, när ni har de svenska fjällen runt knuten???

Tack för en berättelse och bilder som gör mitt hjärta helt varmt av kärlek till "Fjällen"!
 
2011-11-16 21:10   Larsky
Betygsätt gärna: 5
Bra berättelse och superfina bilder. Djäklar vad sugen men blev nu då.
 
2011-11-16 23:41   janstj
Betygsätt gärna: 5
Härlig text och sköna bilder! Precis vad jag behövde så här i mitten av november.
Apropå Sitoätno, vet bara 2 som vadat där varav den ena blev blöt upp till halsen.
 
2011-11-17 15:55   brigas
Så vackra bilder ni förmedlar.
Snavvapassagen,den värsta biten på turen;då var det lättare över Skårki?
Gärna en framtida beskrivning av Skårkipassagen.
 
2011-11-17 20:30   Fjäderklätt
Instämmer, mycket vackra bilder!
 
2011-11-18 16:03   VKV-BoE
Betygsätt gärna: 5
Härligt!
Vilket fin tur det måste varit.
 
2011-11-20 19:30   annakari
Betygsätt gärna: 5
Härligt och fullständigt underbart. Skulle uppskatta om bilderna gick att förstora.
 
2011-11-21 03:26   Evajar
Betygsätt gärna: 5
Härliga bilder och kul att läsa.
 
2011-11-22 11:18   Rune Ahlström
Betygsätt gärna: 5
Den som inte har förstått hur fantastiskt vackert Sverige är behöver bara titta på de här bilderna. Väldigt vackra och det syns att du har blick för komposition och ljus. Toppbetyg och grattis till en lyckad vandring!
 
2011-11-23 10:28   Erik Westberg
Tusen tack alla för era fina kommentarer och skyhöga betyg till min artikel! Det värmer ända till Nya Zeeland där jag befinner mig just nu för ytterligare ett äventyr. Må väl och ha en riktigt fin vinter!
Erik
 
2011-11-25 21:05   lasse77
Betygsätt gärna: 5
Bra skrivet och fina bilder!
 
2011-11-29 22:45   Bonne73
Betygsätt gärna: 5
Inspirerande läsning och kanonfina bilder. Jag vill iväg!
 
2011-12-01 12:05   LeifS
Betygsätt gärna: 5
Liksom flera andra imponeras jag av de skarpa och välkomponerade bilderna med vacker mättad färgskala.
Betr. övergången mellan Pastavagge (jag använder gamla namnen av vana) och Rapadalen kan jag bara tänka mig två vägval om man inte är extremt van vandrare och det är över Alep Pastajekna eller längre österut genom Skajtajvagge - Vassjavagge där en övernattning skedde och sedan mot Skårkis sydsida . Det vore roligt att ta del av vilken väg ni verkligen valde.
 
2011-12-28 13:14   Curt V
Betygsätt gärna: 5
En väldigt inspirerande berättelse, med fantastiska bilder. Man blir verkligen sugen på att gå denna sträcka till sommaren 2012.

MVH

Curt
 
2013-04-29 03:59   Elin-d
Betygsätt gärna: 5
Vilka fantastiska bilder!
 
2014-11-28 12:01   sm5jyp
Har gått upp till och från Snavavagge. En underbar högdal. Men den norra nedstigningen är hemsk. Har gått Rapadalen ytterligare ett par gånger men nu runt Låddepakte. Lite risigare men man slipper den svåra och riskabla nergången.
/ingvar
 
2014-12-12 09:03   LeifS
Turberättelsen är inte mindre intressant när den läses tre år senare, kort tid innan jul 2014. Suget efter fjällvandring gör sig genast påmint. Bilderna är härligt färgade av hösten. De knepiga passagerna och potentiella svårigheter är förtjänstfullt beskrivna.
 

Läs mer

Efter långa diskussioner kring ämnet avgifter och allemansrätt kommer här en sammanfattning av tråden och även en omröstning. Vad tycker du i frågan?

Att bygga broar

Common Values United jobbar för att öppna upp den svenska naturen för "barn från tredje kulturen". 7 kommentarer
Tävla om ett exemplar av ”Barnens fjällbok – En handbok för unga fjällvandrare”.
Norrskensentusiasten Carl Bergstrand ger sina bästa tips för att se och fota det färgstarka ljusfenomenet.
Glaciärvandring, klättring och balansgång längs en smal kam. Att ta sig till Sveriges två högsta toppar är inget för den höjdrädda. 4 kommentarer

Glöm allt du lärt dig om vandringsskor

Sneakers och löparskor kan vara bekväma för enklare promenader, men de är inte designade för de utmaningar som vandring kan erbjuda. Ojämn terräng, ...