Första rapporten - Puerto Natales

Jag anlände mitt i natten till Chiles sydligaste stad, Punta Arenas. Staden ligger mitt emot eldslandet och har 113 000 invånare. Staden är ganska internationell och har många gästfria och hjälpsamma människor. Många har ursprung i Skandinavien, Tyskland, Italien och Jugoslavien. Första dagen blev jag inbjuden på fika och mat hos flera familjer. Jag fick också prova Chiles nationaldryck pisco, en alkholdryck gjord på druvor.

Första dagen på cykel, efter att ha lämnat det behagliga livet i Punta Arenas, fick jag reda på vem som bestämmer här nere; Vinden! Den har lyft mig av vägen flera gånger. Samma känsla infinner sig, som när man lärs sig cykla i femårsåldern.

Hittills har jag cyklat 340 km i motvind. Mestadels på gjuten betongväg med blommande maskrosor vid vägkanten. Det är vår, med mellan tre och tio grader i luften.

De enda människor jag sett till är vägarbetare, som hukar i snålblåsten. Däremot har jag sett många djur i det helt öppna, böljande landskapet. Magellanräv, magellangås och den snabbfotade nadun, sydamerikas variant av struts.

Magellanpingvinerna blir rädda först när jag försiktigt närmar mig deras utgrävda bon i strandkanten. När jag sätter mig ner kommer de försiktigt nyfiket allt närmare. Den här pingvinarten lägger två ägg per år, nu på våren. De fångar sin föda på oregelbundna tider på dygnet, helt annorlunda än de autraliska pingvinerna som lämnar boet tidigt på morgonen och återkommmer efter solnedgången, varje dag, årtet runt.

Jag har också haft närkontakt med en patagonisk skunk. När vi möttes var den upptagen med att leta växtrötter. Bara några meter från mina fötter upptäcker den mig. Lyckligtvis blir den inte rädd, för då hade den vänt upp svansen och sprutat ut sitt mycket illaluktande doftämne som försvar. Jag har känt lukten flera gånger utefter vägen, förmodligen från påkörda djur.

Resan fortsätter nu mot de chilenska bergen i väster, efter en vilodag här i Puerto Natales.