Artiklar > Tredje rapporten - Neuquén, Argentina

Tredje rapporten - Neuquén, Argentina

Neuquén, Argentina
21 december 2000
, efter 2413 km i cykelsadeln.

Efter att ha lämnat Comodore Rivadavia råkade jag hamna mitt i en sandstorm. Himlen var alldeles brun och till slut kunde jag inte ens gå med cykeln. Jag hittade dock en grop, stor nog att slå upp tältet i. Dagen efter, när stormen hade lagt sig, var det ett sandlager över all utrustning och i tältet.

Därefter har jag haft en relativt lätt cykling. Dels därför att vägen vridit ytterligare några grader åt nordost, dels därför att vinden avtagit.

Museum av sopor
Efter 1750 km cykling kom jag till den lilla staden Gaiman, ursprungligen byggd av människor från Wales. Där besökte jag Patagoniens förmodligen mest udda moderna museum, byggt på människans sopor. Vilken kontrast mot det jag fått uppleva på den här resan!

Vid halvön Valdes ute i Atlanten fick jag några fina dagar med pingviner, sjölejon, sjöelefanter och valar. Alla håller till kring halvön just i december. Valhonorna är där för att föda sina ungar och det var spännande att närma sig dessa ubåtsstora kolosser i en liten båt.

På campingen på Valdes-halvön träffade jag en engelsk/argentinsk familj, som ocklså hade ett italienskt Ferrinotält. Vi blev goda vänner, så jag och cykeln fick åka med i deras bil ett par dagar. Extra skönt tyckte mina ben.

Tur i oturen
Jag hade verkligen tur i oturen när mitt ena däck sprack i kantsömmen utanför hamnstaden San Antonio. Jag behövde bara gå tre, fyra km för att köpa ett nytt däck och en innerslang.

Efter Valdeshalvön har det blivit betydligt varmare - mellan 25 och 35 grader i skuggan mitt på dagen. Från att tidigare sett endast någon större skalbagge vimlar det nu av flugor, bromsar, mygg, skalbaggar och myror. Den lilla svart och rostfärgade flugsnapparen, som jag sett sedan södra Chile, har nu lämnat mig och istället ser jag mycket falk, hök och en röd och grön papegoja som bygger sina bon i jordhålor. Jag har också sett det fyrfotade djuret mata (Dilochitus Patagonicus), som på håll mest liknar en förväxt fälthare.

Från Patagonien till Pampas
Då och då träffar jag guachos, ridande boskapsskötare, och blir bjuden på mate, en sorts inhemskt ört-teliknande dryck. Överlag är argentinarna mycket vänliga.Jag har nu kommit till Rio Negro, en flod som anses utgöra gränsen mellan Pampas och Patagonien. Landskapsmässigt är det ingen större skillnad. Träd saknas fortfarande, men antalet hög- och lågväxande buskar har ökat. Många av buskarna har taggar och har en gång punkterat mitt däck.

I floddalen, som jag nu följer västerut i lätt motvind, växer träd. Här odlas grönsaker och frukt och en del av det exporteras till Europa.

Jag önskar er alla en god jul och ett gott nytt år, från Pampas i Argentina

 

 

Logga in för att kommentera
 Glömt namn/lösen?
» Visa även betygsättningar utan kommentar