Det är skonsammare för kroppen (nåja) och jag kan fortsätta träna och planera inför vandringen.
Tyvärr så lär jag inte vara lika super fit som jag hade hoppats men å andra sidan, att jag la planen på 180 dagar var ju med sånt inräknat. Eftersom det inte är någon tävling precis så kan jag ta det lugnt och lyssna på kroppen.
Skriver om hur det är att ha osynliga handikapp inom friluftsliv.
Blandat kompott.
En fokuspunkt just nu är planeringen och förberedelserna kring mitt första riktiga långtur på 150mil från Norrköping-Kiruna.
Jag är en annorlunda hiker. Från den amerikanska minioritetsrörelsen #unlikelyhiker
Det innebär att jag är varken slim, fit eller i bra funktion.
Ändå väljer jag att vara ute och frilufta precis som vem som helst annars.
Måhända att jag är långsammare, går inte ut så ofta eller så gör jag annorlunda saker som den gemene friluftaren inte gör.
Mina handikapp syns inte utåt men de finns där och är del av min vardag.
De definierar inte mig och de begränsningar de för mig sig överkommer jag genom se på fördelar och metoder som gör att jag kan ändå göra de saker jag vill göra.
För mig är friluftsliv som bäst solo, i kyla, helst med mycket snö, med en kamera i handen, ta sig dit få eller ingen varit och gärna långt.
Till fots, kajak, uppåt eller neråt, iland eller i vatten.
Sky is the limit!
Intressen: Alpinism, Fågelskådning, Klättring, Friluftsmat, Hundspann, Expeditioner, Vandring, Långfärdscykling, Litteratur, Multisport, Paddling, Foto, Segling, Utförsåkning, Resor, Lifta eller Hitchhiking (alternativ resesätt). Exploration (upptäcktsfärder) Forskning Gadgets Naturfoto Journalistik Äventyr Kalla miljöer Nomad
Kategorier:
Etiketter:
Etiketter:
Med en dag i taget så kan man nå målet ändå
Så där ja,har kommit en rejällt bit på det mesta inför resan.
Ganska skönt.
Den ekande och bristande nivå på bilder och texter beror främst på två saker:
-Tid och hälsa.
Även om mycket har gott förvånnansvärt bra, över förväntan, så har tex hälsan inte gjort det. Det har tagit stryk på bla träningen, så det suger lite.
Det positiva är att nu har jag fått garanterat att det blir operation innan Juli och istället för chemo, blir det hormonbehandling.
Mot Örnsköldsvik!
Ja imorn bär det av till mitt älskade Norrland.
På torsdag blir det Höga Kusten Winter Classic, yay!
Flera veckors sängliggande var ingen rolig historia, men nu är både skuldran ganska så läkt och även infektionerna.
Ångesten får jag dämpa med piller för det har jag inte tid med.
Egentligen är jag hur peppad som helst, men det känns lite sisådär att inte fått använda utrustningen senaste 2 veckorna.
Ska försöka resa tältet en gång till idag så att jag inte får någon otrevlig överraskning väl på plats.
Packningen
Tack vare en del uppgraderingar på kläder och en del utrustning så är grundpackningen nu, med stavar, hygienartiklar och en termos fylld med vatten, knappa 16kg.
Det är alltså en minskning med nästan 10kg sen i somras, förvisso så hade jag med mig extra skor och kamera...
Efter genomgång av prylarna för femte-elfte gången, så upptäckte jag att en av pannlamporna gått sönder. Tur att jag hade en extra.
Det var flera saker som jag fått ersätta.
Idag får jag också snällt hosta fram ett par solbrillor eftersom jag inte kunnat besöka Synsam Sports i Stockholm för att ha brillor från dom.
Kamera
En annan dilemma är då att jag kommer lämna min Nikon hemma.
Den väger för mycket om man ska ha med stativ å allt som behövs för driva den. Det får bli GoPro istället och ett made-in-China lättare stativ. Bättre än ingenting.
Man tager vad man haver.
Till hösten får jag nog försöka ersätta min DSLR med något mindre bulkigt, för precis som med vandringen/liftande i Tyskland, så blev kameran mest liggandes i väskan och på tok för lite bilder.
