Skriver om hur det är att ha osynliga handikapp inom friluftsliv. Blandat kompott. En fokuspunkt just nu är planeringen och förberedelserna kring mitt första riktiga långtur på 150mil från Norrköping-Kiruna.

Jag är en annorlunda hiker. Från den amerikanska minioritetsrörelsen #unlikelyhiker

Det innebär att jag är varken slim, fit eller i bra funktion.
Ändå väljer jag att vara ute och frilufta precis som vem som helst annars.
Måhända att jag är långsammare, går inte ut så ofta eller så gör jag annorlunda saker som den gemene friluftaren inte gör.

Mina handikapp syns inte utåt men de finns där och är del av min vardag.
De definierar inte mig och de begränsningar de för mig sig överkommer jag genom se på fördelar och metoder som gör att jag kan ändå göra de saker jag vill göra.

För mig är friluftsliv som bäst solo, i kyla, helst med mycket snö, med en kamera i handen, ta sig dit få eller ingen varit och gärna långt.
Till fots, kajak, uppåt eller neråt, iland eller i vatten.

Sky is the limit!

Användarnamn: Mummis

Intressen: Alpinism, Fågelskådning, Klättring, Friluftsmat, Hundspann, Expeditioner, Vandring, Långfärdscykling, Litteratur, Multisport, Paddling, Foto, Segling, Utförsåkning, Resor, Lifta eller Hitchhiking (alternativ resesätt). Exploration (upptäcktsfärder) Forskning Gadgets Naturfoto Journalistik Äventyr Kalla miljöer Nomad

Mer på profilsidan


Vad gör man när man kommer till en bump på vägen?

Då kliver man över det!
Stora som små, ibland möter man dom: bumpar.
Min resa, som tagit längre tid och enbart blev 17mil, kom till en bump. Jag ämnar kliva över det, så att säga, sen fortsätta.

Någon annan tanke har jag inte.
Inget att sörja över.

Från sjukhussäng tillbaks till planering, så det så!

Ja, det blev tyst. 
Det tog stopp helt enkelt. Hälsan svek.
Fast det visst jag redan, att det kunde göra. 
Precis så värdefullt är denna resa, hur jobbigt det än är.



(ja, de lät mig ha mobilen i handen för ta bilder...måste dokumentera ju)

När jag började planera min 150mil till Kiruna, så var min hälsa ganska stabil även om den hade sina ups and downs.
Under våren så svängde det, redan direkt efter Höga Kusten Winter hajken så blev det diskussion om operation men läkarna av oense. I slutet av Maj, efter mycket bortfall från "jobbet" och träningen, så blev läget kritiskt och jag fick snabbt komma in på operation. Olyckligt blev det operation på riktigt först i mitten på Juni.
Även om operationen gick bra, krävs det att jag har en pågående behandling så att jag inte insjuknar igen. Dock finns det ingen garanti att behandlingen hjälper.

Tänka för mycket och tunnelseende

Det var ett tag sen och det har hänt och det händer en massa saker hela tiden.
Mycket som inte var tänkt skulle hända och mer där till.
Både i positiv och negativ benämning.


Sova ute en natt i månaden

Anna och Anna har hittat det bästa ”lifehacket” någonsin – och upptäckt många naturreservat i sömnen.