Efter ett hundratal meter av pulsande i djupsnö är jag framme, något andfådd men nöjd. Kränger av ryggsäck och pustar ut, sätter mig. Befinner mig vid Lövnäsbergets högsta punkt, en utsiktsplats längs bergslagsleden. Vyerna ner över närkeslätten är väl inte fantastiska....men inte fy skam heller. Klockan har blivit runt fyra på eftermiddagen, vindpustar kommer då och då från norr. Reser mig efter stund och funderar på vart jag ska slå läger. En bädd för natten hittas på östsidan nedanför en klippa - under ett par tallar. Läsida för vind och fri sikt över slätten.
Utsikt ner över närkeslätten
Solen går så sakta ner därborta i väst. Himlen är fortfarande ganska medioker....olika formationer av lätta molnslöjor drar förbi....stannar kvar. Någonting håller på att hända.
Alltmedan mörkret tränger sig på ändrar himlen sin karaktär. Det hela blir/känns som en rörlig tavla på något vis. En färgkombination av gul/orange/rött - sveper/lever därborta, blandar sig....går ihop....in i varandra....för att sedan ändra form. Allt är i rörelse som en vacker chimär stilla dans. Detta till en bakgrund av blå/lilabetonat. Sinnena omges och lindras. Framför står svarta gestalter, med dess spretande grenar....som ett hinder till det sköna. Knallar runt för att få olika perspektiv. Ett tu tre påminner det hela om afrika, får jag för mig. Tankarna vandrar iväg till savannen med dess effektfulla solnedgångar. Märkligt, med tanke på att jag ej varit där.
Färgerna övergår så småningom till en blåsvart, stjärnklar himmel. Lägger mig till rätta i sovsäcken....sakta rör sig blicken över kosmos. Finns det något mer därute ? Dricker lite te och myser. Ett ljusklot uppenbarar sig efter ett tag....långt, långt därnere mot sydöst. Ljuspartiklar letar sig fram mellan träden och lyser upp här och där. Min vandring avslutades för många timmar sen. Nu tar en annan vid. Månen påbörjar sin....bland stjärnor och planeter, i den sterila/kalla värld däruppe. Då och då blickar jag upp och undrar....
Positioneringen gäller Lövnäsberget
Wow! Njutbart både bild och text. Jag delar din facination över färgernas spel. Att följa en solnedgångs alla faser är ett skådespel. Blir alltid förundrad över hur naturens färger, många gånger komplementfärger, kan gå i varandra utan att tappa sting och dämpas. Som om de blandas men ändå existerar var för sig på samma plats.
Och den första bilden är magisk på sitt sätt, en ren fixeringsbild. Jag blir inte klok på vad det är vi ser.
Tackar ! I och med att jag målar tavlor (olja) så blir/är jag extra uppmärksam på färgskådespel. Har sagt det förut och säger det igen. Detta ska naturligtvis upplevas i nutid. Ingen kamera i världen kan fånga/återge känslan när "skådespelet" pågår "live".
Första bilden är helt enkelt delar av en bäck (det svarta).
Du lyckas verkligen förmedla stämningen i såväl ord som bild,Jag älskar det vaga, otydliga, svårbeskrivna. Allt för ofta handlar livet enbart om det som är lätt att mäta, just för att det ÄR lätt att mäta. Leve flummet!
Tackar ! "Allt för ofta handlar livet enbart om det som är lätt att mäta, just för att det ÄR lätt att mäta. Leve flummet!" Så sant, så sant....
Fin kvällshimmel med alla sina färgnyanser. Jag tycker att de svarta träden förmedlar en hemlighetsfull mystik i sådana här situationer. Och ännu mer när man upplever det i verkligheten. En lägerplats där man kan följa skådespelet innan man somnar är underbart.
Tackar ! Japp, sådana här fina kvällar lever kvar länge i minnet. Och visst ska det upplevas i verklighet. Med ord och bild i efterhand blir det lite torftigt. Men roligt iallafall att leka lite med ord och fantasin.
Ja det är verkligen en skön känsla att ligga under en bar himmel och se hur omgivningen förändras...............
Nu längtar jag ut, igen........
Tackar ! Jag längtar också ut....igen ! Och hoppas vi kommer iväg på höstvandringen, som vi pratat om. Åker ju upp till Arjeplog om några helger, får se vad som hittas på där.