Äldsta dottern hade bestämt att hon ville fira födelsedagen i fjällstugan tillsammans med sina kusiner, så det blev storfamilj i fjällen ett par dagar. Efter att vi avverkat att hoppa på hoppkudden och klappa kattungarna och rida på hästen vid Hovdebuan bestämde jag och min svägerska att vi skulle ta med alla småtjejerna till lilla fiskedammen med inplanterad regnbåge. För en fiskefantast är det väl ungefär lika upphetsande som att få fiska med håv i akvariet där hemma, men med fyra små damer mellan tre och sju år så är det helt kalas. Kusinerna skulle få testa det alldeles nya barnspöet, och jag skulle försöka lära min svägerska att knyta fast drag. Jag var väl tacksam över visat förtroende, men det kändes lite grann som när en blind leder en blind. Nåja, tafsar hade vi inga, och jag trädde linan fel ett par gånger, men till slut var tre spön klara att användas. Barnen satt på bryggan och spanade efter fiskar och försökte meta med vad jag tror benämns "jigg" (sladdriga fiskliknande mojänger som det vete fan hur man ska fiska med. Jag drog en metkrok rakt igenom...)

De ystra "regnbågsfiskarna" slog vakar titt som tätt, så det var riktigt spännande. Det tog inte lång stund innan min svägerska fick napp. Det var en riktigt fin firre, som jag krokade av och hade ihjäl. Lite nervöst är det ju när man får större fiskar än man är van vid. Små abborrar brukar jag bara bryta nacken av, men den här var lite svårare. Det gick dock snabbt och bra ändå, och det var stor uppståndelse bland barnen, som ville titta och känna.

Efter det gick det bara ett par minuter innan jag själv fick napp. Barnen tröttnade redan efter ett par tre kast när det inte nappade, så jag behövde inte ha dåligt samvete för att jag tog spöt. Min fisk var mindre, men fin. Jag stod på huk med fyra fascinerande flickor omkring mig och ska kroka av firren. Och bäst jag står där och är jättepedagogisk och berättar om abborrarnas vassa ryggfenor och att man får passa fingrarna när man krokar av så att inte fisken sprätter till och man får kroken i fingret så....

...så sprätter fisken till så att kroken lossnar och slungas upp i ansiktet på mig istället. Det smäller till och blir tungt på kinden. Aj aj aj. Det här känns inte bra! Min svägerska stirrar lätt förfärat, liksom barnen. Det gör inte speciellt ont, men det känns obehagligt. Blöder det? Tänk om barnen blir rädda, eller om jag svimmar? Vad gör man? Vi ringde efter min man och bad honom komma med en avbitartång. Strax därefter kom han i flygande fläng med en tång i ena handen och ett plåsterpaket i den andra.

"Jaså var det du som hade blivit krokad! Jag hade fattat det som om det var nån av ungarna. Ska jag vara helt ärlig så hade jag inte sprungit lika fort om jag hade vetat att det var du..."

Säga vad man vill, men ärlighet är en av min makes dygder. Det gjorde lite ont att bli avkrokad, men det gick bra. Det verkar inte som om man har så mycket känselceller mitt på kinderna. Hullingen hade gått in en liten bit bara, så vi tvärryckte ut den efter att ha klippt av själva kroken. I fikaväskan hade vi en flaska med saft som legat i frysen över natten. Den var bra att ha för att kyla ner kinden så den domnade lite innan rycket.

När jag senare på kvällen tog bort plåstret för att rengöra såret så var där bara en liten, liten prick. På ett sätt blev jag lite besviken att det inte syntes mer hur skadad jag blivit, men å andra sidan vill man ju inte bli ärrad för livet mitt i ansiktet om det går att undvika.

Men vad i hela friden hade jag gjort om detta hade hänt ute på fjället? Det gick väl an 300 meter från stugan där verktygslådan står, men man blev ju lite skakis. För att inte tala om glad över att ögonen klarade sig.

Härmed önskar jag mig därför en liten nätt fisketång i julklapp. En sån som man både kan stoppa in i fiskmunnen när man ska kroka av, och klippa av krokar med.