Mina älskade föräldrar har åkt till Medelhavet för ett par veckors semester. Under tiden står jag för mitt löfte att passa den katt de fått av sin oförståndiga dotter i julklapp. Katten, som ännu är relativt ung, om än kastrerad, är relativt livlig, så jag ansåg det vara lämpligt att innan dess ankomst packa ihop alla tältdelar som stod uppmonterade, och ligga lite lågt med sömnaden ett tag.

 Innan Måns kom hit, hann jag i alla fall få ihop yttertältet hjälpligt. Här står det uppspänt i vardagsrummet med hjälp av lite steksnören.

Som ni ser börjar det bli lite besvärligt, för nu är helt plötsligt akvariet i vägen. Den uppmärksamme lägger också märke till att det glimrar lite tjusigt uppe vid tältbågen. Vad kan det vara för något? Jo, det är reflexband som jag sprättat loss från barnens uttjänta vinterhandskar. På så sätt får jag både utlopp för min reflexfetischism samt mer plats i bra-att-ha-lådan. Och så stadgar de ju upp stångkanalen lite mer också och gör tältet lättare att hitta om det nu mot förmodan skulle vara mörkt någon gång när jag har det uppsatt.

Så här ser det ut när man öppnar det i sidan. Jag börjar känna det som som om jag har totalrenoverat ett kök, och nu "bara" har kvar att sätta upp listerna. Och det vet vi ju alla hur lång tid det kan ta...

Nu ska jag gå och klappa katten!