Det är i slutet av juli. Solen skiner nästan, och molntäcket verkar något tunnare än på många dagar. Bara lite lätt vind i dalgången, och vi har en helt ledig dag utan måsten.

Då bestämmer jag och maken oss för att det är en utmärkt dag att ta med telningarna upp på kalfjället för första gången. Det ska som bekant böjas i tid det som krokigt ska bli.  Så vi drar igång med positivt peptalk, låter barnen vara med och bestämma vad som ska tas med i matväg och allt verkar frid och fröjd, ända tills äldsta dottern med bestämdhet talar om att hon minsann inte tänker följa med. Slutdiskuterat, tycker hon, och sätter sin snart sexåriga näsa i vädret.

Uppgivna föräldrar tittar på varandra i vanmakt, men står fast i beslutet att idag ska vi minsann ut. Tillsammans. Hela familjen. Vi ska ju ha ROLIGT!  Och eftersom vi vet att tjurighet av det här slaget i de flesta fall försvinner som en fjärt i motvind så fort det händer något spännande, så tog vi risken. Vi slängde in en tjutande unge i bilen och åkte upp den slingrande vägen till Fjällhalsen. Lillasyster var som tur var go och gla (eller åtminstone vettskrämd och tyst), så vi tordes göra denna chansning. Innerst inne funderade vi båda över om vi egentligen var i full färd med att förstöra vår överkörda dotter för livet. Hon gjorde i alla fall sitt bästa för att övertyga oss om den saken. Maken till elaka föräldrar fanns tydligen inte i hela världen, och tårarna dröp som en smärre vårflod. 

Från parkeringen hade vi några hundra meter kvar till Västfjällets trädgräns.  Klämkäckt hurtfriska kliver vi ut och börjar gå, och tänker i vårt stilla sinne att vi ger projektet fem minuter. Har hon inte lugnat sig då så vänder vi och åker tillbaka och spelar femkort istället, för vid det här laget har det börjat likna tortyr. Och så börjar det flyga lite regndroppar från sidan...

Men jag vet inte riktigt vad det var som hände, om det var lillasysterns upptäckariver som smittade av sig, eller om det var fjällets lugnande inverkan. Hur det nu var så gick ilskan över ungefär 20 meter från bilen. Det blev roligt att springa före föräldrarna till nästa röda kryss på leden, och så hittade hon ju denna underbara skänk från ovan - blåbär!

Vad mer kan man begära än ett par galonbyxor och en dikeskant full av blåbär? Nu kunde hon sitta i lugn och ro och filosofera en stund innan hon kilade vidare till nästa tuva. 

Längs leden vi gick hade någon vänlig själ satt upp informationsskyltar med jämna mellanrum, där vi kunde läsa om de olika växter vi stötte på. De blev välkomna hållpunkter, och gjorde promenaden lätt. Sen var det förstås också kul för flickorna att titta på när mamma låg på mage och åbäkade sig med kameran.

Så medan jag låg blickstilla och fångade denna fjäril, hände det som inte fick hända. Ylva plumsade ner i bäcken och fick stöveln full med vatten. Och jag som precis hade slutat släpa med mig dubbla bra-att-ha-uppsättningar av allt, efter att ha konstaterat att man oftast klarade sig bra i alla fall. Hur skulle nu detta gå? Skulle vi verkligen bli tvungna att vända nu när vi äntligen kommit halvvägs upp till snön? Goda råd var dyra. Men så kom vi ju på att lillasyster hade på sig dubbla strumpor. Och så plockade vi fram en systemkasse som termosen legat i. Så Ylva fick låna en torr strumpa, och så drog vi systemkassen utanpå och tryckte ner hela paketet i stöveln igen, och Ylva var mäkta nöjd. Tänk att man kunde göra något så tokigt som att ha foten i en plastpåse! Vänta bara tills kompisarna skulle få höra talas om det här!

Och vädret då, som hade verkat så lovande? Tja, det var som det brukar vara i fjällen ibland - väldigt snabbt växlande. Och tur var väl det, för tänk så skoj vi hade! När molnen tornade upp sig och regnstänken började komma så skyndade vi oss in under närmsta lilla gran eller enbuske och sökte skydd och lekte koja. Och när träden tog slut så kurade hela familjen ihop sig under den picknickfilt med plastad undersida som vi fått i sommarpresent från jobbet. Aldrig hade jag väl kunnat tro att vi skulle få så stor glädje av den! Och skurarna försvann lika fort som de kom.

Så vi tog oss till slut upp till snölegan, där vi tittade in under snötäcket, kastade lite snöboll och fikade, innan vi vände hemöver igen. Och då var det till en början ganska lätta fötter som trippade i nedförsbacken, med utsikt över Drommen. Och när orken till slut började tryta för barnen så fick de ännu bättre utsikt när de fick rida på axlarna en bit. Här kommer de strosande i en glimt av solsken mot den (ähum) vackert duvblå himlen. (Lägg märke till den framstickande lila plastpåsefliken vid stöveln.)

Och vet ni vad - det blev fler små vandringar efter den här, om än inte uppe på fjället. Det visade sig faktiskt att vi inte var så onda och genomusla föräldrar när allt kom omkring. Och när sommaren kommer nästa gång, så blir det tälttur för hela familjen. Tänk, om vi kanske rentav stöter på en ren?