De allra sista nätterna på det gamla året hade vi ett underbart månsken över dalen. Och så långt från storstaden så märker man ju verkligen hur ljust det blir. Vi satt en kväll i stugan och hade just tittat klart på den medhavda inspelningen av Ivanhoe (ety moderniteter som TV3 finns inte i stugan, och jag är närmast manisk när det gäller min nyårstradition att få se riddare och fagra damer till nyår) och jag var trött och helt inställd på att släcka ner, borsta tänderna och gå i säng. I det läget - när jag hade kunnat betala för att bli buren uppför trappan och slippa gå själv - kläcker maken ur sig följande:

-Vad sägs om att ta skotern upp på fjället och titta på utsikten? Det är kanske inte the chance of a lifetime, men åtminstone the chance of the year...

Efter tretton år med denne man har jag lärt mig att vara tyst tills jag har tänkt klart, och inte dissa hans tokiga idéer omedelbart. Och den här gången låg det ju faktiskt något i vad han sa.

Sagt och gjort. Vi byltade på oss och ungarna och drog igång den något motvilliga skotern. Och som tur var drog jag på barnen lite mer kläder än jag först hade tänkt (och tog med skoterfilten!), för jag hade inte fattat riktigt hur långt han hade tänkt köra.

Först över ån, och sedan rakt upp i backen. Bilderna är mörka, men det kändes lika ljust som på dagen. Skuggorna var riktigt skarpa.

Det var väldigt ovant att se nattljusen från Östersund på så långt håll. Den såg ju nästan ut som en storstad.

Och det var riktigt maffigt att få se hur Drommen låg som en stor vit bakelse i natten, med lite glimmande stugströssel.

Och barnen pasade på att göra kullerbyttor tills mössorna trillade av. Det gick ju så lätt i nedförslutet! Jag ångrade nästan att vi inte hade tagit med oss skidorna också, men det var nog bara bra, för förmodligen hade vi fått lite hybris och sedan brutit armar och ben av oss...

Skönt ändå att komma hem till stugvärmen igen. Vi åkte ju trots allt ut när det var dags att borsta tänderna och läsa saga...

(Och ja, jag önskar mig ett stativ till kameran när jag fyller år om två veckor...)

Man borde inte sova när natten faller på,
för tänk, då blänker stjärnorna högt uppe i det blå.
Det är så tyst och stilla.
Att sova vore illa.
Jag vandrar mina vägar över slätt och genom skog,
och stjärnorna de följer mig, så sällskap har jag nog.

Det sägs dom är tusen mil och mer ändå från oss.
Än brinner de med stadigt sken, än flammar de som bloss.
Som silver och kristaller
nu deras gnistor faller,
och en annan flammar till när hon har brunnit ut,
så faller hon, då blir det som en strimma rök till slut.

Man kan väl aldrig drömma så grant och underbart,
som själva natten ter sig när de stjärnor lyser klart.
Det är som om det hördes
ett silverspel som rördes.
Man borde inte sova när som natten faller på.
Man borde se på stjärnorna. Man borde vara två.

(Jeremias i Tröstlösa)