Nu är sommaren här och det är sol i sinnet.
Träningen har under den senaste tiden fått anpassas efter kroppen. Handleden har varit skadad, foten bråkar med frånskjutet och balansen är inte helt stabil. Gymmet och alla mina maskinkompisar har fått stå tillbaka.
Så jag har promenerat.
Mycket.
Jag fastnade för zon 2, runt 110–120 i puls. I praktiken betyder det att jag går så långt jag kan för dagen och så snabbt jag behöver för att pulsen ska hamna där. Ibland i gympaskor med lite lätt jogging. Ibland i storskor och ryggsäck och betydligt långsammare tempo. Samma sak, olika uttryck.
Och det har faktiskt gett effekt. Efter några veckor märkte jag att uthålligheten blivit bättre. Jag återhämtar mig snabbare efter långa pass, och det där sega efteråt är inte lika segt längre. Det är helt okej numera. Sista helgen i maj testade jag lite mer ordentligt:
28 km lördag
26 km söndag
Jag väntade mig att kroppen skulle säga ifrån rejält. Att det skulle kännas att det här var kulmen. Men det gjorde den inte. Kroppen var snarare… helt okej. Bortsätt från ett skavsår och att jag var lite trött på att lyssna på poddar. Men jag hade kunnat gå lika långt till på måndagen efter.
Ett bra tecken.
Och vips, precis i början av juni var handen tillräckligt bra för att jag kunde gå tillbaka till gymmet. Där blev det mest trappmaskin, 45–60 minuter blandad med lite intervaller och styrketräning för hela kroppen. Rädda det som räddas kan av styrkan i låren.
Intervallerna har jag egentligen inte fått till som jag vill. Frånskjutet funkar inte som det ska och då blir det svårt. Min sjukgymnast har gett mig lite tips jag ska testa efter sommaren. Det är förresten tur att hon är gravid och det var vårt sista möte, för ett tag, jag har inte vågat berätta att jag ska ge mig i väg och vandra. Hon hade nog tyckt att mitt ben borde fungera lite bättre först, men jag kan inte vänta nu: flyget går ju om 10 dagar.
Men samtidigt är det egentligen just intervaller jag behöver få in mer av inför den här turen. Det är korta etapper mellan lägren, på höjd går pulsen upp snabbt. Så det är inte helt oviktigt.
Just nu får det vara en tanke mer än något reellt för nu i mitten av månaden slutade jag träna helt. Inte för att jag var klar, utan för att risken att kroppen skulle gå sönder plötsligt kändes större än nyttan av att fortsätta de sista veckorna.
Jag har kommit längre än jag trodde på vissa plan. Kroppen är stabilare nu än för några veckor sedan. Jag har faktiskt också börjat få lite mer känsel i min fot, min hand är hel, jag kan gå hur långt som helst, jag har inte ont någonstans och jag är på gott humör. Och de bra grejerna vill jag inte tappa. Nu är det alltså vila från all extra träning och leva lite som vanligt som gäller.
Packningen återstår.
Allt ska få plats i en väska. Jag ska inte bara gå upp för berget utan också turista och resa vidare. Det jag stoppar ner ska vara specifikt men ska också fungera i flera världar samtidigt. Multifunktion ledordet.
Jag packar fortfarande med papper och penna. En lista på papper känns bättre än något annat, det är något speciellt med att skriva, styrka över, skriva tillbaka, byta sida. Orden och tankarna blir en del av resan.
GPS åker tillexempel fram och tillbaka på mitt papper. Egentligen borde den inte behövas, jag går med guide och i grupp. Men jag har behövt den en gång i tät dimma på ett berg och det sitter kvar. Lundhagskängorna blir hemma. För tunga, för klumpiga. Mina vandringsskor får det bli. Nål och tråd också bort. Bra att ha i tanken, men jag har nästan aldrig använt det i praktiken. Nu är det mest små justeringar kvar.
Tio dagar till flyget går.
Sen är det inte planering längre.
Då är det bara att åka.
