Det är inte så farligt. Jag vet att känslorna kommer att komma över mig, men jag har lärt mig att inte skyla några känslor, att låta dem komma, för då går de över också. Tårar skrämmer mig inte. Visst är det jobbigt när man är ledsen, men det går över. Resan kommer bli en reningsprocess, det är inte syftet, men det kommer bli ett bonus.  Min kungsledsvandring var lite på det sättet. Jag hade mycket att bearbeta på den resan och kom i mål med ett lugn och en klarhet jag saknar. Jag hamnade i en känslostorm precis när jag lämnade Hemavan, jag gick på leden och grät i regnet, så tårarna blandades med regnet. Men vidderna och stillheten gjorde att jag lugnade mig, jag hittade mig själv i kaoset som då rådde, och jag kunde fortsatta att sätta en fot framför den andra. Jag känner inte att jag flydde från problemen jag hade då, utan att det blev så fjuttigt och världsligt när man står och stirrar i en brusande jokk en timme. Ljudet spolar genom huvudet och kvar finns ett lugn som måste upplevas.

Annars är jag en vanlig kille. Jobbat på teater hela mitt vuxna liv, först i göteborg på operan där, sedan som frilansande tekniker och scenmästare på stockholms privatteatrar. Mitt intresse för friluftslivet växte och vandringarna blev längre och längre.

 Vägvalet är en säkerhetsfaktor. Att gå så nära civilisationen som möjligt. Men här har jag ett litet problem. Jag måste balansera säkerheten mot ansträngningen. Låt mig förklara: från Tärnsjöstugan i Vinelfjällen kan valet kännas naturligt att följa Kungsleden norrut, men jag har kikat närmare på kartan och ser att om jag tar mig till Laistugan och därifrån håller väster kanten av Sverige, kommer stora sjöar på ett pärlband och sist Akkajaure. Kungsleden är mycket gropig om man så säger. Man går upp på kalfjället och ner i dalen, minns en gång om dagen. Det kommer bli slitigt med tung pulka, och full rulle ner igen på kvällen. Väl friskt. Det västra alternativet är beytdlight lugnare. Men där kommer jag vara mycket isolerad. Talade med en kamrat idag om att han skulle följa med just den sträckan, och det lät som om det skulle kunna vara en lösning. Vägvalet är ännu inte avgjort.

För tre eller fyra år sedan var jag en soffpotatis som inte tränade eller gjortde något aktivt, förutom att jag hade ett fysiskt jobb och att jag cyklade istället för att ta tunnelbanan när jag skulle någonstans. Jag gick på friskis och svettis för att testa på spinning, för jag kände mig så fet vid det tillfället, (det var nog inte så farligt egentligen, men jag kände mig så) och kände att jag var tvungen att börja motionera. Jag gick på ett baspass, som är den lättaste formen av motion, och fick en mycket positiv  bild av spinningen. Jag provade några gånger till och jag tyckte det var mycket roligt och köpte halvårskort. Jag byggde upp en grundkondis och fick en fantstisk syreupptagningsförmåga. Inget mot eliten förstås, men livet blev lättare att leva, och det är en bra sak. Samtidigt så kom jag och en polare på att vi skulle fjällvandra, och vi beslutade oss för padjelanta leden. Har skrivit lite om den i en artikel på min sida här på Utsidan, läs den gärna. På den  resan fick jag in ensamvandring och en längre vandring. Jag hade i samma veva, läst på utsidan om en tjej som gjort Kungsleden solo och jag blev så imponerad. Tänk om man kunde göra en sån grej! Tanken hade planterats och började gro. Hmm, padjelanta gick så bra, 16 mil på 8 dagar, kanske 45 mil skulle gå bra också? Jag började göra som över slag på vad som skulle behövas, ekonomisk och fysiskt. Jag insåg att det skulle låta sig göras, om bara tiden fanns och att beslutet var fattat. Funderade under hösten och bestämde mig för att göra det. Planerade och utrustade mig med de grejorna jag trodde mig behöva, jämförde massor av grejor och lusläste forumet här på Utsidan. Jag gick ut på Kungsleden från Hemavan och gick i mål i Abisko 25 dagar senare. Då hade jag haft tre vilodagar och alltså gått drygt 2 mil om dagen med 25 kilo på ryggen. Den vikten varierade naturligtvis, men när jag var nytankad i depåerna var säcken bra tung. Skall inte berätta mer om det nu, återkommer säkert till Kungsleden vid senare tillfälle.