2019-09-12

En notis om en annan Kungsled

I en kommentar i min blogg om Axel Hamberg och Hotell Säkokjokk frågade ”Bertilianius” om en STF stuga och i mitt svar påminde jag mig om Louis Améens rekognosering av ”Kungsleden” på uppdrag av Svenska Turistföreningen. Det inspirerade mig att försöka illustrera på kartan hur Améens föreslagna väg för Kungsleden såg ut. Jag kommer att utgå från och citera ”På hyddstakning i Lappland” i STF:s årsskrift 1900 - http://runeberg.org/stf/1900/0088.html. Mitt blogginlägg kommer att handla om de hyddor eller stugor som planerades och som går att placera mer eller mindre exakt och jag kommer att ta en hydda i taget. Men det är Améens beskrivning som ger liv åt färden – läs den!

Uppdraget beskrevs som:

Det ligger något af denna uppfriskande enkelhet i den plan Svenska Turistföreningens styrelse uppgjort att skapa en för den svenska turistvärlden afsedd kommunikationslinie tvärs igenom vårt förnämsta lappländska fjällområde den naturskönaste delen af vårt fädernesland. Styrelsen har lagt sin lineal å ena sidan på Torne träsk, å den andra på Kvikkjokk, dragit en linie dem emellan via Stora Sjöfallet och sagt: »Här skall bli kungsvägen genom Lapplands fjällvärld».

Den första hyddan vid Unna Järta

Följande morgon klarnade det, men det stormade fortfarande och temperaturen var ännu klockan 11 midt i det strålande solskenet endast + 3*. Fram på dagen gåfvo vi oss ut på fjället och markerade där platsen för den tilltänkta första hyddan. Denna plats är belägen på en liten kulle midt på fjällvidden, ungefär i förlängningen väster ut af Unna Järtas södra vägg samt midt i linien emellan Tatasjön och Järtatjåkko. Man har en vidsträckt, storartad utsikt öfver fjällslätten och kringliggande berg. Nedanför kullen rinner en liten bäck, kantad af vide. På kullen uppsattes ett hvit- och rödmåladt röse.

Och vägen dit på kartan:

Den andra hyddan vid Rapaälven

Vägen till nästa hydda inbegrep att komma över Kåtokjokk som Tuorda kallade ”rackarbäcken”. Platsen beskrevs så här:

Vid 2-tiden upphörde regnet och vi började nu söka efter plats för hyddan. En sådan var ej svår att finna. Det sade sig nästan själft, att en liten björkbevuxen kulle några steg upp i land från den af lapparne vanligen begagnade båtlänningen var rätta stället. Här målade vi vackra röd- och hvitrandiga strumpor på en björk och tre i marken nedslagna pålar för att utmärka stugans läge. Framför densamma kommer man att få en liten af knotiga björkar bevuxen, grästäckt platå och mellan de glesa trädens krusiga löfverk ser man Rapaälfvens glittrande fåra, öfver hvilken på motsatta stranden Pellorippes tre gigantiska pyramider skyhögt torna sig upp. Strax väster om hyddan utfaller den porlande Vassjaälfven.

Läget är hänförande. Vi trodde oss kunna spå platsen en stor framtid. Denna hydda blir af stor betydelse icke blott för leden Torneträsk—Kvikkjokk utan äfven för leden Tjåmotes—Laidaure—Rapadalen—Saijek, en redan nu någon gång trafikerad, synnerligen lönande led.

Men var fanns ”den af lapparne vanligen begagnade båtlänningen”? Sällskapet hade vadat Kåtokjokk och gick nedåt mot Rapaälven utefter jokkens västra sida. Därefter:

Så började nedstigningen. Vi satte kurs på mynningen af en liten bäck, som leder vattnet från en på kartan utmärkt glacier vid Vassja ned till Rapaälfven. Midt emot denna bäcks mynning hade nämligen docenten Hamberg, som vistades här uppe på glacierundersökningar, lofvat att placera en båt, för att vi skulle kunna komma öfver Rapaälfven, hvilken här icke är vadbar på långa sträckor.

Det gick raskt att komma utför. Snart nådde vi den börjande björkskogen, som efter vår tre dagars vistelse ofvan trädgränsen föreföll oss helt paradisisk. Så följde ett bälte af våta myrar med tätt och besvärligt vide, där det enligt en af våra bärares förmenande icke skulle gå synnerligen bra att dansa vals, och så nådde vi älfven.

Vi började därpå leta efter båten och kände oss ganska oroliga, att den icke skulle finnas där. ty vi kommo till platsen omkring 14 dagar senare än docenten Hamberg ägt anledning vänta oss. Det var därför med verklig lättnad vi fönummo ropet ”båten finns här!” och i en björkdunge varseblefvo en upp och nedvänd, rymlig tygpråm. På stranden midt emot slogs läger och vi började se oss om i Rapadalen, ty här tänkte vi oss, att vår andra hydda skulle stå.

Vilken karta hade de? Generalstabskartan som då fanns är så grov att det inte går att urskilja glaciärer eller bäckar. Här kan jag bara spekulera. Den bäck som omtalas ”som leder vattnet från en på kartan utmärkt glacier vid Vassja ned till Rapaälfven” skulle kunna vara Alep Vássjájågåsj. Men Améen skriver om ”en liten bäck”. Hade han menat Alep Vássjájågåsj skulle han nog ha skrivit om ”den porlande Vassjaälfven”. Min gissning är att den bäck som åsyftas är den jokk som kommer ned från renvaktarstugan.

På motsatta västra sidan av Rapaälven finns myrar. De tog sig över i en tygbåt (eller kanot) som Axel Hamberg hade använt sig av från 1897.

Då kanoten, ehuru förvånande lastdryg, hade den egenheten att sittplatser endast funnos i aktern och fören, samt dessa platser samtidigt måste vara besatta, enär i annat fall den ensamt belastade ändan blixtsnabbt dök under vattnet samt därtill kom, att älfvens stränder voro ohyggligt grunda och öfversållade af uppstickande stenar, blef den i flera vändor företagna öfverfarten ganska roande. På stranden midt emot slogs läger och vi började se oss om i Rapadalen, ty här tänkte vi oss, att vår andra hydda skulle stå.

Stenigt och grunt? Jag kan bara jämföra med dagens ortofoton och då finns det ett stenigt område strax innan älven breder ut sig med sina slamområden strax nedanför där jokken från renvaktarstugan mynnar i Rapaälven:

Om jag nu har gissat rätt så skulle hyddans planerade placering finnas bara några steg från Rapaälven:

Vid 2-tiden upphörde regnet och vi började nu söka efter plats för hyddan. En sådan var ej svår att finna. Det sade sig nästan själft, att en liten björkbevuxen kulle några steg upp i land från den af lapparne vanligen begagnade båtlänningen var rätta stället.

Här finns ett björkskogsområde kanske med den kulle som omtalas?

Det kan vara frestande att tänka sig att de hade kommit till Axel Hambergs ”Runda Vallen” men den ligger inte där.

Här målade vi vackra röd- och hvitrandiga strumpor på en björk och tre i marken nedslagna pålar för att utmärka stugans läge.

Alla Utsidanvänner; är det någon som har varit där?

Den tredje hyddan vid Rapaälven

Färden fortsatte uppefter Rapaälvens deltaland och de slog läger vid Låddebákte.

Fram på dagen lämnade vi vår lilla idylliska lägerplats, sedan såväl den som omgifhingarna och utsikten fotograferats (se försättspl. 2). Vi höjde oss småningom upp ur björkskogen och nådde efter ett par timmars promenad i solsken passhöjden emellan Rapaälfven och Perikjaure-dalen

Inget sägs om att det planerades ytterligare en hydda här utan de gick vidare mot ”Perikjaure-dalen”. Här utgår jag från att de gick via Snávvávagge precis som vi går idag.

Men hvad som framför allt ådrog sig uppmärksamheten var det branta Perikpakte (se försättspl. 3) med sin hvassa, mot höjden riktade rofdjurstand och det öster om detta liggande imponerande Eppartjåkko. Perikpakte är liksom herre i huset i den lilla intressanta fjälldalen. Den dominerar densamma hvar man än står, och vid dess fötter ligger sjön Perikjaure med djupt grönt vatten, ett riktigt litet praktexemplar af fjällsjö. Vi följde dennas västra strand på mycket god terräng och gjorde halt för kvällen, när vi kommit i det närmaste i höjd med sjöns norra ända. Platsen här funno vi så tilltalande, att vi beslöto att till detta ställe förlägga vår tredje hydda. Man kan icke se sig trött på det från denna plats rent af öfverväldigande Perikpakte. Namnet betyder Galningsberget

Det kan tyckas att vägen från hyddan i Rapadalen till Bierikvávvre är ganska lång, ett par mil. Varför rekommenderas inte en hydda till där Skårkistugan nu ligger? Sällskapet föredrog ju själva att slå läger där.

Målet – Sjöfallsstugan

Apropå alltför långa dagsturer:

Sedan vi upprest ett kummel till utmärkande af hyddans plats, bröto vi upp kl. 12, beredda att om möjligt söka på dagen komma fram till Stora Sjöfallet. De föregående dagarne hade vi till följd af det dåliga vädret endast gjort halfva dagsmarscher. Men för att öfvertyga oss om att vi icke lagt hyddorna alltför långt ifrån hvarandra, var det af stort intresse att se, om sträckan Perikjaure Stora Sjöfallet kunde tillryggaläggas på en dag, helst detta var det längsta afstånd som, när hyddorna blifvit färdiga, skulle ifrågakomma såsom dagsmarsch. På jämförelsevis god väg tågade vi fram ända till Kukkesvagge och öfvervadade denna i närheten af dess utlopp i Letsitjaure. Vadet, som sträcker sig i form af en mot strömmen riktad vinkel, utmärktes genom ordet »Vad» måladt med oljefärg på åtskilliga vid stränderna och utefter vadet uppskjutande stenar.

Dessa ”halva dagsmarscher” borde kanske ha varit utgångspunkten för en realistisk planering av hyddorna?

Sedan vi öfvervadat Sluggajokk, råkade vi slutligen in på en riktigt bra lappstig och marschen gick nu raskt. Vi uppnådde snart de små vackra och egendomliga Rissasjöarne, där vi åter mötte björkskogen, öfvervadade Rissaälfven och lägrade oss för en liten stund på dess norra strand.

Efter en kort hvila fortsatte vi färden, och nu visade sig Tuorta vara en mästerlots. Han hade icke på 25 år gått denna väg. Men trots mörkret och den svåra terrängen förde han oss utan ringaste tvekan mellan västra Kirkao och en liten öster därom befintlig, på kartan utmärkt tjärn, förde oss hela vägen på förvånande god mark, och snart hade vi nått passhöjden, hörde bruset från Sjöfallet och kunde börja den branta nedstigningen. Väldiga nipliknande terrasser och ett bredt bälte af björkskog hade vi ännu att passera, och först kl. 1/2 3 på natten nådde vi hyddan vid Stora Sjöfallet (se försättspl. 5). 

Och så är de framme:

Sjöfallsstugan byggdes 1890. Den har idag hamnat utanför färdvägarna liksom den Kungsled som aldrig blev av. Men det går att gå vägen idag upp från stugan till det här:

Att det inte blev en Kungsled så som Améen hade föreslagit var inte så konstigt. Vem skulle vilja lita på en tygbåt för att ta sig över Rapaälven? Å andra sidan - hade STF ansvarat för båtarna och en Kungsled som gick genom Sarek... hade ni gått den vägen?

Ett tillägg och en korrigering

Som jag skrev i kommentaren till Bengt Noläng så fick hans beskrivning och foton över vadstället mig att ompröva min gissning om var hyddan skulle ligga. Min fråga var ju var ”den af lapparne vanligen begagnade båtlänningen” låg. Det finns eventuellt en ledtråd i Axel Hambergs foto ”Simmande renar vid Rapaselet” https://www.alvin-portal.org/alvin/imageViewer.jsf?dsId=ATTACHMENT-0001&pid=alvin-record:56822

Bengt Noläng kunde utifrån fotot skapa en siktlinje från Låddebákte till båtlänningen – tack för hjälpen Bengt!

Den lilla röda pricken visar min tidigare gissning och det stora röda området ska visa både var båtlänningen och hyddan skulle kunna ha legat, en kilometer norr om vadstället. Placeringen stämmer också bättre överens med Améens angivelse - ”strax väster om hyddan utfaller den porlande Vassjaälfven”.

Ytterligare en korrigering

Efter många diskussioner med Bengt Noläng kommer ytterligare en korrigering, viktigare än den förra som gällde Rapadalshyddan. Sällskapet gick inte i Snávvávagge, de rundade Låddebákte! Så här ska den korrekta kartan se ut. Där är även Rapadalshyddan omplacerad enligt den tidigare korrigeringen.

I den första skiss som jag gjorde hade jag ritat ut vägen på detta sätt men jag ändrade mig. Så här i efterhand inser jag att mitt misstag berodde på att jag tog för givet att Améens tältplats vid foten av Låddebákte låg på södra sidan av fjället. Men de hade redan rundat Låddebákte och i bakgrunden på fotot syns Tjåggŋåris och Svarta spetsen. Tältplatsen låg en bra bit upp efter övre Rapadalen gissningsvis strax norr om Spökstenen nere i dalen. Améen skriver:

Men det mörknar. Det är tid att slå läger. Detta är emellertid lättare sagdt än gjordt. Vi få vandra en timme, innan vi finna någon plats med så pass torr mark, att det är möjligt uppsätta tältet. Slutligen finna vi en. Det är en liten björkdunge, där en förbiflytande stenig bäck besörjt afdikningen.

Där finns också bäckar som passar in i beskrivningen.

Logga in för att kommentera
Bli medlem
Glömt namn/lösen?
2019-09-14 00:19   Örnsätrarn
Du frågar "Alla Utsidanvänner; är det någon som har varit där?"

Jag vadade Rapaälven där i september 1975 under en vandring från Kvikkjokk upp till Suorva. Jag har berättat om den i min artikel https://www.utsidan.se/cldoc/vandring-kvikkjokk-suorva-i-september-1975.htm. Där finns bilder från det steniga vadstället. Men vi letade inte efter någon plats att placera en STF-stuga på.
 
Svar 2019-09-14 09:27   Bandersson
Fantastiskt! Ni gick ju precis efter Améens Kungsled med undantaget att ni slutade i Suorva istället för Sjöfallsstugan. Fotot över vadstället från Gådokvárásj är intressant och det får mig att ompröva min gissning om var hyddan skulle ligga. Kullen borde ligga högre upp efter älven - ”strax väster om hyddan utfaller den porlande Vassjaälfven”.

Hälsningar Björn
 
2019-09-16 13:13   dHANScan
Fantastiskt med det mot de hade på vad ca i 1900 (inkl Bengt & Anders' vad av Rapaätno i 1975. Tänkte beskrivningen i runeberg.org av vadet i 'Rackarbäcken' kunne vara historiskt interessant för alla oss som korsat Gådokjåhkåbron, som öppenbart liggar strax nedan det av samerna kännde 'vadställe' - på morgonen förstås...

På vägen dit från Boarek...:

När Tuorta under dagens lopp talade om denna bäck,
förgrymmades hans uppsyn. Han knöt händerna, skakade på
hufvudet och ådagalade liflig sinnesrörelse, under det han
.yttrade:

»Den bäcken är en rackarbäck!»

Senare….:

»Där är vadstället».

Vadet såg onekligen ganska originellt ut. Älfven fylldes
här af en bred vattenmassa, gul af glacierslam, som
frambrusade med sådan fart, att den bildade liksom en upphöjd
rygg, lurfvig af hvitskummande, toppiga forsböljor. Icke ett
spår kunde upptäckas af de svarta, förtroendeingifvande
stenar, som på de flesta andra vadställen pläga sticka upp här
och hvar i vattnet, vittnande om att det dock finnes en
botten i närheten.

»Är det meningen, att vi skola öfver här?»
Tuorta log ett löje, nu nästan stolt öfver sin rackarbäck,
och sade:

»Ja, nog ska’ vi».

Emellertid visade det sig, att vattenståndet nu var
nästan högt, och Tuorta ansåg icke rådligt att gå öfver denna
kväll, utan föreslog, att vi skulle vänta till nästa morgon, i
förhoppning, att nattfrosten uppe i de närbelägna fjällen skulle
minska älfvens vattenmassa.

Det är en ganska egendomlig situation för en
civiliserad människa att så här finna sig hejdad af några meter
vatten. Kan icke detta vad passeras, måste man följa
bäcken nära en dagsresa uppåt mot dess källa, och innan man
åter kan befinna sig midt öfver där man nu står, går
det sålunda åt mera än en dag. Emellertid skulle vi ju i
alla händelser om ett par timmar slå läger, och vi funno
oss därför lätt i nödvändigheten att i stället göra det nu.
På en liten grässlätt i lä om en morän uppsattes tältet och
vi gingo ned till älfven för att taga vår motståndare i
närmare ögonsikte.

Här grep oss nu ett slags caesarvanvett och vi beslöto
att söka förbättra vadet genom att ändra älfvens lopp och
låta den breda ut sig i en vidare fåra och följaktligen
blifva grundare. Situationen var härför ganska gynnsam och
med ringa möda lyckades vi afleda en del vatten i en ny
rännil; men för att åstadkomma något verkligt för
civilisationen välsignelsebringande erfordrades, efter hvad vi snart
kommo underfund med, ett betydligt större arbete än vi för
ögonblicket hade lust att prestera, och vi läto därför snart
älfven rinna ostörd. Strax öster om vadstället upptäckte vi
emellertid, att älfven bildade en smal cafion med lodräta
väggar, hvilkas krön lågo så högt öfver vattenytan, att man
därstädes med lätthet skulle kunna spänna en wiropebro
öfver klyftan och sålunda för framtiden alldeles tillintetgöra
Kåtokjokks skräckvälde.

Efter natttältningen….:

Sedan vi tillbringat natten på Kåtokjokks strand och
på morgonen aftackat pastorns dräng, som nu måste
återvända till Kvikkjokk, lassade vi på oss våra bördor,
framtog vårt 20 meter långa alprep och gingo ned till älfven.
Den hade sjunkit något, ehuru mycket obetydligt.
Lyckligtvis var vadet så beläget, att vi från detta håll hade att
vada i sned riktning med strömmen, hvilket är betydligt
lättare än i motsatt riktning. Tuorta störtade sig i vattnet
ogenerad som en grönlandssäl, och sedan repet blifvit sträckt
från den ena stranden till den andra, hvartill det nätt och
jämt räckte, trasslade vi oss alla öfver utan olyckshändelse
men med en tydlig förnimmelse af att motsatta stranden
rusade västerut med 7 knops fart. Det iskalla vattnet steg
oss högt öfver knäna, men detta kyliga morgonbad befanns
långt ifrån otrefligt. Det hade tvärtom en mycket gynnsam
inverkan på vår marschfärdighet.

Vi lärde oss sedermera att riktigt tycka om dessa i
Lappland så ofta förekommande vad. Man kan vara
ganska trött, när man kommer ned till älfven, men innan man
kommit öfver, är tröttheten som bortblåst, och under de
närmaste timmame bilda de våta kläderna uppfriskande
kalla omslag, som borttaga all lust till lättja.
 
Svar 2019-09-16 14:20   Bandersson
Ja Améens beskrivning är något av det bästa jag har läst. Det finns många andra guldkorn så läs den!
 
Svar 2019-09-19 08:54   Kilsbergarn
Tack för tipset om Louis Armeens artikel! Det var verkligen en trevlig berättelse, absolut den bästa om fjällvandring jag har läst. Önskar det fanns fler, har han skrivit mycket tro? Ska börja leta. :)
 
2019-09-22 10:06   Håkan Friberg
Tack för en mycket intressant artikel. Det är så roligt att jämföra dåtid och nutid.
 
Svar 2019-09-22 13:37   Bandersson
Tack Håkan. Det är alldeles överraskande och fantastiskt att det går att hitta källor som även om de är gamla suddar ut gränserna mellan då och nu. Jag kommer strax att göra en ny korrigering av färdvägen efter att ha fått synpunkter och diskuterat med Bengt Noläng.
En fråga som jag tror mig ha kunnat klargöra är om STF byggde några hyddor eller inte längs Améens kungsled. Det finns en enda källa och den kan återfinnas i STF:s årsskrift 1901 där det står att läsa i årsberättelsen (stavningen återges enligt originalet):

För öfrigt har styrelsen under fullföljande af det i årsberättelsen för år 1899 omförmälda program haft sin uppmärksamhet hufvudsakligen fäst å underlättandet för turister af tillträde till våra stora högfjällsvidder i Lappland. Sedan det på grund af brist på arbetsfolk (en följd af järnvägsbyggnaderna inom provinsen) visat sig omöjligt att under året uppföra ens någon af de till platserna förut bestämda tre hyddorna å leden Qvickjock—Stora Sjöfallet, har emellertid på uppdrag af styrelsen jägmästaren H. Nordlund låtit uppföra kåtor intill de utstakade hyddplatserna vid Uma Särta och i Rapadalen. För uppförande af dessa kåtor, hvilka jägmästaren Nordlund öfverlämnat såsom gåfva till föreningen, stannar föreningen i stor tacksamhet hos gifvaren, särskildt som kåtorna äfven efter hyddornas uppförande blifva nödiga att tillgå såsom bostäder åt förare och bärare.

Axel Hamberg använde sig av hyddan (kåtan) i Rapadalen, det framgår av hans dagbok. Men någon mer exakt placering har jag inte lyckats hitta vare sig från foton eller andra beskrivningar.

Hälsningar Björn
 
2019-10-26 23:13   Bertilianius
Intressant med STF-kåtan väster om "Unna Järta", och att den ingick i ett kåtbyggande med tre kåtor för en "kungsled" mellan Kvickjokk och "Sjöfallsstugan".
Min farfar kallade den ju också för "STF-kåtan" i sina anteckningar från 1903.
Har nu även läst igenom ditt förra blogginlägg om Gränsdragningen för Sarek och om "hotellets" placering. Jag har också sett att flödet på Säkokjåkk är felritat på Hambergs karta från 1922. Anledningen skulle alltså, enligt din utredning, kunna bero på att han inte ville ändra på felritningen på generalstabskartan från 1890 för att därmed inte äventyra den gränsdragning som gjordes när Sarek blev nationalpark år 1910.
Hoppas det en rätt sammanfattning av ditt resonemang.
Du skickade även en bild som Hamberg tagit över Kalakjaure med omnejd. Kan dock inte se att sjön väster om berget Unna Jierttá finns med på bilden..(?). jag menar sjön som på nya kartan är omringad av renstängsel.. men jag får väl ändå anta att den fanns där år 1903..!
Hälsn. Bertil Ekman
 
Svar 2019-10-27 12:07   Bandersson
Ja det är en korrekt sammanfattning.

När det gäller den lilla sjön har Axel Hamberg fotot ”Unna Järta och Kalak till vänster, Påreksjöarna till höger från Järtatjåkko” - https://www.alvin-portal.org/alvin/imageViewer.jsf?dsId=ATTACHMENT-0001&pid=alvin-record:57724

Det kan vara lite svårtolkat så du måste nog titta på Ortofoto för hitta rätt i lanskapet. Jag skickar ett mail till dig så kanske vi kan reda ut det hela.

Hälsningar
Björn
 

Läs mer i bloggen

2023-11-03

Hur du kan visa högupplösta bilder i din blogg

När du laddar upp foton i din blogg vill du säkert att de kan visas med samma upplösning som ditt original. Bilden har ett förstoringsglas längst ned i högra hörnet. I mitt inlägg - Rapadalen, Ráhpavuobme, Ráhpajåhkå och Ráhpaädno - BeesBlog - Utsidan – hittar du en svartvit bild:

2023-10-10

Hur du kan använda Bengt Nolängs kartor i Google Earth Pro

När Utsidan förändrade sin design försvann möjligheten att söka och sortera bloggar. Hade den funktionen funnits kvar skulle ni ha hittat Bengt Nolängs fantastiska arbeten med kartor direkt – de var de i särklass mest lästa. Det här är mitt försök att kompensera för denna allvarliga brist.

Till att börja med kan ni hitta Bengts kartor här - Välja typ av karta för nedladdning (nolang.se). Många gamla utsidananvändare känner säkert till denna plats, här tänker jag ge ett tips om hur hans kartor kan användas i Google Earth Pro. Jag inskränker mig till Google Earth Pro med Windows på PC.

2023-08-03

Laponias gränser

Laponia som världsarv omfattar viktiga områden som inte ingår i nationalparkerna. Avgörande är att Laponias gränser kan visas i detalj och korrekt. På laponia.nu och på många andra ställen är gränssättningen felaktig. Det gäller tre områden - Ráhpaäno suorgudahka (Lájtávrredeltat), Tjuoldavuobme och Sulidälbmá, som inte är formellt skyddade som nationalpark eller naturreservat. De felaktiga gränserna har sitt upphov i vad som visas i Lantmäteriets Min Karta. Där återfinns en rosa linje som anger förbjudet område för terrängfordon som har blandats samman med gränserna för Laponia.


Sova ute en natt i månaden

Anna och Anna har hittat det bästa ”lifehacket” någonsin – och upptäckt många naturreservat i sömnen.