Att kilar nöter på klippan.
I viss mån gör de väl det, men det handlar i så fall om ett litet slitage, som kräver tusentals på tusentals bestigningar (och fall inte minst) för att det ska märkas.
Väl erkänt: "clean" klättring (trad) nöter på klippan.
Men man måste hålla isär två saker. Att nöta på klippan är inte samma sak som att skada den!
Slitningar sker hur man än beter sig. Häggsta är ett utmärkt exempel då stenen är halkigare än Fyrisån i januari pga många bestigningar.
Men det är (alltså) en HELT annan sak att placera borrbult, för där skadar man klippan direkt och medvetet. Att placera borrbult borde snarare likställas med chippning.
Det är faktiskt exakt samma tankar som antagligen figurerar i en chippares tankar som i en borrbultares.
Vad är skilnaden?: "ja, det är en passage som inte har några grepp, om jag chippar lite sänker jag graden från 9:a till 6:a",
Och: "ja, det är en passage som är kasst säkrat och läskigt, sätter jag dit en borrbult så kommer många fler våga klättra den"
Det man gör är ju att man "chippar" fram en bra placeraing, man "hugger" sönder klippan för att göra det säkrare. OCH man lämnar dessutom en permanent säkring.
Jag tycker jag har tänkt igenom min klätteretik Anna, har du?
En liten sak till: kan vi inte enhälligt bestämma att hedanefter kallar vi borrbult för bult, och hammarbult/sprickbult för pitong? Så är terminologin i USA, och jag tycker den är väldigt bra i det här fallet.
Bult och pitong alltså. Två olika namn på två olika saker.
No hard feelings/ Mac