Jag tänkte berätta lite om min solovandring från Nordkalottavägen i slutet av augusti.
Jag startade med att åka tåg från Göteborg till Kiruna. Som tur var så kom tåget punktlig till Kiruna 13.55. Min buss skulle gå kl.14 från busshållplatsen i Kiruna. En taxi väntade och körde mig till hållplatsen och jag hann i sista sekunden med buss 50 till Karesuando. Det var tur för att jag fick veta att ingen buss går på lördager. Annars är det ca. 10min att gå från stationen till busshållplatsen.
Turen fortsatte i Karesuando. Jag fick åka gratis med en finsk kvinna som tog taxi upp mot Kilpisjärvi. De sista 20km fick jag betala för. Det gjorde att jag var redan samma dag vid 21 tiden i Kilpisjärvi. Nästa dag tog jag upp en tur på Saana topen och vidare till Saanajärvi. Vill man ha nyckel till de norska DNT stugorna så får man vandra 3km till den norska tullstationen. De var ganska otrevliga, tog inget kort och man skulle lämna tillbaka nyckeln på samma ställe.
Eftersom jag inte skulle komma tillbaka så har jag den nu i min ägo. Senare fick jag veta att den gälla till alla DNT stugor i Norge. Kan vara bra att ha.
Nordkalottaleden startar vid Naturcentrum, 6km söder att gå från Kilpisjärvi Turiststation. Leden är lättvandrat genom finska ödemarken. Fram till Halti har man sällskap av andra vandrare, främst finländare som vänder om vid Halti och går tillbaka. Från Pihtsusjärvi stugan fortsatte jag helt ensam. Jag var den ende personen som skulle vandra till Kautokeino. Därmot så möte jag nästan varje dag någon som gick samma tur från andra hållet, mest var det tyskar som tog flyget till Alta och bussen ner till Kautokeino.
Mitt nästa mål var att övernatta vid Somåshytta på den norska sidan. Jag rekommendera att övernatta på den finska sidan, Kobmajoki stugan. Det är ca. 3km emellan de och mycket trevligare.
Leden är fortsatt enkelt fram nerstigningen till Saraelv. Innan nerstigningen övernattade jag för första gången i mit nyinköpta bivaks tält. Som tur var hade jag bra väder och jag fick se en underbar solnedgång vid midnatt mellan bergen.
Nerstigningen är väldigt brant och tar sin tid. Den går förbi Sarafossen som är en fin plats att rasta.
Min mat var nästan slut så jag fick ta mig till Sappen, ca. 15km långt att gå på asfaltvägen. En snäll norman plockade upp mig och skjutsade mig till Sappen. Där fick jag veta att den lilla butiken var nerlagd för länge sedan. Något som inte var uppdaterat på nätet. En restaurangägare hjälpte mig ur knippan och jag fick köpa lite hembakat bröd och sötsaker. Hon skänkte mig överbliven lax från middagen och en toarulle. Det var väl behövligt.
Jag tog båtskjuts ner så långt det gick, ca. 6m innan Nedrefosshytta. Övernattade i Nedrefosshytta och dagen efter var målet att komma till Raisajärvi. Men nu tog turen slut och jag hade lyckligt ovetande den svaraste biten framför mig. Visserligen blev jag varnade från vandrare som jag mötte om att inte tappa leden genom träsket .
Det går väldigt brant upp mot Imofossen, väl uppe konstaterade jag att jag stod på fel felsblock. Genom kikaren såg jag leden på andra sidan. Det var bara att ta sig ner igen till halva blockfältet där den delade sig. Markeringen är dåligt och av spåren att dömma så gjorde andra vandrare samma misstag. Nåväl äntligen framme så är det en imposant syn. Sedan fortsatte jag till Imogamen. Där hittade jag inte stigen upp till kalfället. Den synliga leden ledde till helt fel spår. Efter 2 försök gav jag upp, jag tog mig rakt upp den mycket branta skogsvägen i hoppet om att hitta stigen uppe på kalfjället. Överlyckligt hittade jag stigen och fortsatte i raskt takt för att hitta Arturgamen som enligt kartan skulle finnas där. Letade och letade men gamen (stugan) fanns inte. Mörkret sänkte sig så jag fick använda mitt lilla tält igen. Jag fick ta på mig allt jag hade för det var väldigt kalt. Nästa dag skulle jag fortsätta till Raisajärvi. Nära Raisajärvi tappade jag bort mig igen och ramlade i träsket, blev blöt och jag såg inte framemot en natt i tältet igen. Reisavann hytta är en Statskoghytta och stängt falls man inte hade ordnat nyckel innan.
Det var obeskrivligt skönt att se att det fanns ljus i hyttan. En ensam norman släppte in mig i värmen och jag fick sova på soffan. Nu hade jag 2 dagar kvar att vandra. Nästa morgon fortsatte jag tidigt för jag visste att det var 30km till Madam Bongos fjällstuge.
Strax efter tappade jag stigen igen och irrade omkring några kilometer. Men jag hittade till sist stigen och mycket trött och för första gången fick jag en massa skavsår (troligtvis för skorna var inte helt torra) kom jag sent på kvällen fram till Madam Bongos fjällstuge. Dagen efter väntade en 11km vandring på asfalten till Kautokeino.
Från Kautokeino fick jag skjuts till Karesuando mot betalning (400nkr). Det var värd det för jag sparade en övernattning och jag hann 2 dagar tidigare till Kiruna. Bokade om biljetten och det var bara att åka hem.
Avslutningsvis vill jag säga att det i stort sett är lättvandrat men markeringen på norska sidan är dåliga och leden är svart att se, särskild vid området Boazoroavvi (innan Reisavannhyta). Det gör att leden är absolut inget för nybörjare, bara om man är i god sällskap. Det var säkert den mest äventyrliga solo vandring som jag har gjort. Bara vid starten hade jag dåligt väder, redan efter andra dagen blev vädret bra och fortsatte så under hela vandringen. Det gjorde att jag tog de felstegen i slutet med större ro. Totalt gick jag 190km i 11 dagar, varav 20km var med båten.
Hälsningar
Veni
Jag startade med att åka tåg från Göteborg till Kiruna. Som tur var så kom tåget punktlig till Kiruna 13.55. Min buss skulle gå kl.14 från busshållplatsen i Kiruna. En taxi väntade och körde mig till hållplatsen och jag hann i sista sekunden med buss 50 till Karesuando. Det var tur för att jag fick veta att ingen buss går på lördager. Annars är det ca. 10min att gå från stationen till busshållplatsen.
Turen fortsatte i Karesuando. Jag fick åka gratis med en finsk kvinna som tog taxi upp mot Kilpisjärvi. De sista 20km fick jag betala för. Det gjorde att jag var redan samma dag vid 21 tiden i Kilpisjärvi. Nästa dag tog jag upp en tur på Saana topen och vidare till Saanajärvi. Vill man ha nyckel till de norska DNT stugorna så får man vandra 3km till den norska tullstationen. De var ganska otrevliga, tog inget kort och man skulle lämna tillbaka nyckeln på samma ställe.
Eftersom jag inte skulle komma tillbaka så har jag den nu i min ägo. Senare fick jag veta att den gälla till alla DNT stugor i Norge. Kan vara bra att ha.
Nordkalottaleden startar vid Naturcentrum, 6km söder att gå från Kilpisjärvi Turiststation. Leden är lättvandrat genom finska ödemarken. Fram till Halti har man sällskap av andra vandrare, främst finländare som vänder om vid Halti och går tillbaka. Från Pihtsusjärvi stugan fortsatte jag helt ensam. Jag var den ende personen som skulle vandra till Kautokeino. Därmot så möte jag nästan varje dag någon som gick samma tur från andra hållet, mest var det tyskar som tog flyget till Alta och bussen ner till Kautokeino.
Mitt nästa mål var att övernatta vid Somåshytta på den norska sidan. Jag rekommendera att övernatta på den finska sidan, Kobmajoki stugan. Det är ca. 3km emellan de och mycket trevligare.
Leden är fortsatt enkelt fram nerstigningen till Saraelv. Innan nerstigningen övernattade jag för första gången i mit nyinköpta bivaks tält. Som tur var hade jag bra väder och jag fick se en underbar solnedgång vid midnatt mellan bergen.
Nerstigningen är väldigt brant och tar sin tid. Den går förbi Sarafossen som är en fin plats att rasta.
Min mat var nästan slut så jag fick ta mig till Sappen, ca. 15km långt att gå på asfaltvägen. En snäll norman plockade upp mig och skjutsade mig till Sappen. Där fick jag veta att den lilla butiken var nerlagd för länge sedan. Något som inte var uppdaterat på nätet. En restaurangägare hjälpte mig ur knippan och jag fick köpa lite hembakat bröd och sötsaker. Hon skänkte mig överbliven lax från middagen och en toarulle. Det var väl behövligt.
Jag tog båtskjuts ner så långt det gick, ca. 6m innan Nedrefosshytta. Övernattade i Nedrefosshytta och dagen efter var målet att komma till Raisajärvi. Men nu tog turen slut och jag hade lyckligt ovetande den svaraste biten framför mig. Visserligen blev jag varnade från vandrare som jag mötte om att inte tappa leden genom träsket .
Det går väldigt brant upp mot Imofossen, väl uppe konstaterade jag att jag stod på fel felsblock. Genom kikaren såg jag leden på andra sidan. Det var bara att ta sig ner igen till halva blockfältet där den delade sig. Markeringen är dåligt och av spåren att dömma så gjorde andra vandrare samma misstag. Nåväl äntligen framme så är det en imposant syn. Sedan fortsatte jag till Imogamen. Där hittade jag inte stigen upp till kalfället. Den synliga leden ledde till helt fel spår. Efter 2 försök gav jag upp, jag tog mig rakt upp den mycket branta skogsvägen i hoppet om att hitta stigen uppe på kalfjället. Överlyckligt hittade jag stigen och fortsatte i raskt takt för att hitta Arturgamen som enligt kartan skulle finnas där. Letade och letade men gamen (stugan) fanns inte. Mörkret sänkte sig så jag fick använda mitt lilla tält igen. Jag fick ta på mig allt jag hade för det var väldigt kalt. Nästa dag skulle jag fortsätta till Raisajärvi. Nära Raisajärvi tappade jag bort mig igen och ramlade i träsket, blev blöt och jag såg inte framemot en natt i tältet igen. Reisavann hytta är en Statskoghytta och stängt falls man inte hade ordnat nyckel innan.
Det var obeskrivligt skönt att se att det fanns ljus i hyttan. En ensam norman släppte in mig i värmen och jag fick sova på soffan. Nu hade jag 2 dagar kvar att vandra. Nästa morgon fortsatte jag tidigt för jag visste att det var 30km till Madam Bongos fjällstuge.
Strax efter tappade jag stigen igen och irrade omkring några kilometer. Men jag hittade till sist stigen och mycket trött och för första gången fick jag en massa skavsår (troligtvis för skorna var inte helt torra) kom jag sent på kvällen fram till Madam Bongos fjällstuge. Dagen efter väntade en 11km vandring på asfalten till Kautokeino.
Från Kautokeino fick jag skjuts till Karesuando mot betalning (400nkr). Det var värd det för jag sparade en övernattning och jag hann 2 dagar tidigare till Kiruna. Bokade om biljetten och det var bara att åka hem.
Avslutningsvis vill jag säga att det i stort sett är lättvandrat men markeringen på norska sidan är dåliga och leden är svart att se, särskild vid området Boazoroavvi (innan Reisavannhyta). Det gör att leden är absolut inget för nybörjare, bara om man är i god sällskap. Det var säkert den mest äventyrliga solo vandring som jag har gjort. Bara vid starten hade jag dåligt väder, redan efter andra dagen blev vädret bra och fortsatte så under hela vandringen. Det gjorde att jag tog de felstegen i slutet med större ro. Totalt gick jag 190km i 11 dagar, varav 20km var med båten.
Hälsningar
Veni
. Själv gick jag samma sträcka för några år sedan fast åt andra hållet. Kan bara hålla med om att leden är dåligt markerad. Ibland följer den 4-hjulingspår och plötsligt avviker leden men utan markering. Eller snarare, markeringen kan vara en liten röd prick på en sten 50 meter ut i ett stenhav. Och om man råkar se den så kan man lista ut att leden har svängt bort från spåret 
