Stadan; sa:
Vore kul om du kunde utvecka vad som är fel på ASIO-modellen, den är i min mening bra som ett pedagogiskt verktyg och ska väl som allt annat inte användas allenarådande. Som modell för att förklara och förstå vissa landskapsekologiska processer tycker jag den är bra.
Det var några år sedan jag läste dessa forskningsrapporter osv så det kan vara så att minnet sviker ibland. Men jag ska föröska förklara.
Det jag tycker känns fel med ASIO-modellen är att den är väldigt fokuserad på att marken och naturtypen styr hur ofta ett område brinner. De brandkronologiska studier som jag tagit del av (tex. Granström, Niklasson) visar på att branden inte bryr sig så mycket om naturtypen och markslaget utan att den begränsande faktorn (innan männsklig påverkan fanns i området) varit antändningarna (blixtnedslag som är ganska ovanligt att de antänder, kommer inte ihåg några siffror just nu men Granström har gjort undersökningar på detta om jag minns rätt). När det väl har brunnit (troligen ofta sent på säsongen efter långvarig torka) har mycket stora områden brunnit och marktypen har varit av underordnad betydelse. Visst kan det ha funnits brandrefugiala områden osv. Men att klassa in Sällan, Ibland och Ofta beroende på marken är nog inte riktigt relevant. Med detta menar jag att för att ASIO-modellen ska vara tillämpningsbar i större skala krävs det högre frekvens av antändningstillfällen än vad naturen (blixten) erbjuder.
De brandkronologiska studierna visar också att efter att männsikan kommit in i bilden har bilden ändratas en aning. Antändningarna och bränderna har blivit väldigt många fler men brändernas utbredning har blivit mindre. Detta visar att männsikan troligen är den dominerande antändningskällan, men också den som minskar brandens omfattning dels genom att släcka ofrivilligt uppkommna bränder och dels genom att genomföra kontrollerade bränningar för tex. nya betesmarker etc. Det totala brandintervallet, sett i stor skala, visade sig dock vara ungefär det samma men brändernas utbredning och frekvens var alltså annorlunda.
Därför tror jag inte riktigt på ASIO-modellen. Men i en värld med mycket högre frekvens av antändnigar vid tider med mindre grad av torka osv. Så skulle det möjligen fungera, men jag tror som sagt att de små variationerna i marken mellan olika klasser är underordnad andra faktorer. Kanske skulle en mindre uppdelad inledning med mindre nyansering funka bättre; Aldrig Ibland Ofta.
Aldrig-absoluta brandrefugier (om några sådana finns), kärr (blöta, mycket blöta marker) etc.
Ibland-allt mitt emellan (fuktiga marker)
Ofta-alla normala marker (torra till friska marker). Ofta är såklart väldigt relativ och som sagt är antändningarna direkt avgörande.
Men helt ärligt känns inte detta rätt heller.
Jag tror mer på variationen och tillfället än att dela in i kategorier.
Jag tycker dock att ASIO-modellen som du säger har en del pedagoiska poänger och att den kan vara intressant som tankeexperiment.
Stadan; sa:
Sedan ska man inte ska göra om misstaget att låta en enda tes styra hela inriktningen på naturvård och skogsskötsel.
Absolut inte!
//Andreas
