Ledpsyke på tveksamma säkringar?

[wallyvirginia]

Holy moses vad mycket ni tänker på det här!

Jag kör bara!

Vill inte alls låta kaxig, det finns inte i min världsbild att jag överhuvudtaget kan falla av, så är det bara.

Sen faller jag ju, såklart, när jag ger mig på nåt mer än en sexa, och blir lika chockad varje gång. Men skakar snabbt av mig det hela och går på igen.

Då är tanken på fall bortblåst, det finns bara upp, upp, upp... Nästa grepp, där är ett mindre dåligt steg osv..

Antingen är jag bara korkad eller så blev jag extra älskad som barn eller nåt.. Det finns liksom inte plats för oro när jag fokuserar på att klättra. Jag kommer ju ändå inte falla! =)

Enda tips jag kan ge, börja aida! Har gett mig mycket starkare förtroende för mina egna placeringar.

Lycka till, kör hårt i höstmörkret!

 

[johnliungman]

Vill inte alls låta kaxig, det finns inte i min världsbild att jag överhuvudtaget kan falla av, så är det bara.

BLI MIN GURU!

Allvarligt talat, det är ju detta svårfångade mentala tillstånd vi alla är ute efter. Du är nog ganska unik. Grym mental kontroll - eller helt koko... Har du fler tips, förutom att aida?

Eller är det bara psykoterapi som gäller, för att reda ut mina undertryckta känslor mot min mor? ;-)

 

[Anders Oak]

Hålla koll på tankarna

Alltsomoftast är det tankarna på vad som skulle kunna inträffa vid ett eventuellt fall som sätter igång våra fysiologiska rädslereaktioner(adrenalinpump, hjärtklappning ytlig andning skakiga ben etc.). Vårt förhållningsätt till tankar kan påverka hur rädda vi blir.

Börjar tankarna skena iväg på vad som skulle kunna inträffa vid ett fall reagerar kroppen på en potentiell fara som skulle kunna inträffa i en snar framtid. Fysiologin drar igång som en reaktion på denna framtida fara. Man tappar helt fokus på att man där och då faktiskt inte har ramlat. Att man faktiskt just då inte har slagit sig eller trillat i backen.

Här finns en komponent man mentalt kan påverka genom att där och då förskjuta fokus mot och uppmärksamma det som just då händer, tex hur klippan ser ut framför näsan, hur vinden känns just då i håret eller lukten från skogen etc. Vad man gör då är att förskjuta fokus mot det som sker just då och bort från det som potentiellt kan hända i framtiden, vilket kan vara vad som helst egentligen. Tankarna är i sig svåra att påverka. Tex jag skall inte tänka på att falla när jag klättrar. Men genom att påverka vad vi uppmärksammar kan vi påverka deras inverkan.

Sen måste man ju komma ihåg att man skall vara lite rädd när man klättrar. Speciellt om man klättrar svårare än man tidigare gjort eller går på säkringar som man ej litar på.

Anders Ekstrand

 

[GustavOh]

Sen måste man ju komma ihåg att man skall vara lite rädd när man klättrar. Speciellt om man klättrar svårare än man tidigare gjort eller går på säkringar som man ej litar på.

Ska man vara det? Jag skulle snarare säga att man ska vara lite rädd innan. När du fortfarande kan backa ur eller avstå.

När du väl comittat dig för en osäker sekvens är rädslan bara i vägen.

 

[Anders Oak]

Vad jag menar på är att klättring kan vara farligt och att det är naturligt att tankarna skenar i väg ibland. Ibland bär tankar på viktig information som tex att den säkringen måste jag sätta om. Men ibland inte. Vad händer om jag ramlar etc. Därför kan det vara svårt att styra uppmärksamhetsfokus.

Det är väl lite det som händer när du comittar och bestämmer dig. Uppmärksamheten förflyttas till det du skall göra och du gör det. Jag håller med om att rädslan i dom sammanhangen bara är i vägen. Kan det handla om att tanken återigen för en bort från det du gör

 

[Mike C]

För min del är det oftast efter ett dåligt beslut som jag skulle ha mest nytta av att kunna behärska rädsla. Visst, jag kanske inte borde ha gjort beslutet av att klättra vidare, men när jag väl har gjort det vill jag kunna klara mig genom det helskinnad.

 

[Mike C]

Vill inte alls låta kaxig, det finns inte i min världsbild att jag överhuvudtaget kan falla av, så är det bara.

Hmm... Jag vet inte hur jag skulle kunna komma till att tänka så här... Jag har inga problem med att falla på en sportled, men jag kan inte lura mig själv att jag inte kommer att falla när jag försöker att on sighta en grad högre än vad jag klarat tidigare. Jag har ingen rädsla att göra svåra sekvenser på sportleder, men jag vet att det finns en stor sannolikhet att jag åker av, för jag vet att jag har inte blivit en grad bättre än sist. Ingen rädsla, men jag har ägnat en tanke på vad som är sannolikt. Du får det att låta som om du antingen har ett extremt gott självförtroende, är ruggigt bra på att lura ditt psyke, eller klättrar för det mesta inom dina marginaler.

Om jag nu har aldrig klarat att on sight klättra en trad 6+ så kan jag inte inbilla mig själv att jag aldrig kommer att åka av om jag ger mig på en. Jag skulle ju t ex inte välja en ökänd jättefin med svår/dåligt säkrad 6+ med inställningen av att jag aldrig kommer att falla av. Jag medvetet undviker svår/dåligt säkrade leder om de är över min tidigare on sight förmåga... Men det gör inte du?

 

[Mezzner]

Jag förstår vad du menar, men samtidigt kan man ju inte utgå från att man ska falla av "bara" för att man aldrig klarat graden förr. Alla grader man tidigare klarat har man ju en gång klarat som ett personligt rekord.

(Min egen nuvarande personliga rekordgrad har jag bara klarat en gång, och det var på kil, dock inte OS, utan RP, men utan att topprepa först (jag har inte klarat den graden på tr vare sig före eller efter...). Men visst, självklart så är det ju också så att jag tänker att det var soft graderat, det tycker jag alltid om grader som jag klarat för första gången - och troligen ligger det nåt i det.)

 

[Mike C]

Jag förstår vad du menar, men samtidigt kan man ju inte utgå från att man ska falla av "bara" för att man aldrig klarat graden förr. Alla grader man tidigare klarat har man ju en gång klarat som ett personligt rekord.

Nej nej, jag utgår inte från att jag kommer att falla av, men jag ägnar en tanke på att sannolikheten är större än om det hade varit några grader lättare.

Om man nu verkligen har till 100% inställningen "I min värld så faller jag aldrig" så väljer man inte sina svåra leder efter säkringsmöjligheterna överhuvudtaget. Så fort man tänker "Jag faller aldrig, men väljer välsäkrad ifall att..." så har man ju inte "jag faller aldrig" inställningen på riktigt, utan "jag faller förmodligen inte".
Jag är måste säga att jag är något intresserad av om man verkligen kan ha en 100% "jag faller aldrig" inställning, eller om det handlar mera om "jag faller aldrig eftersom jag håller mig inom mina marginaler", eller "jag faller inte, men väljer välsäkrad ifall att...". Det är rätt stor skillnad.

 

[wallyvirginia]

BLI MIN GURU!

Allvarligt talat, det är ju detta svårfångade mentala tillstånd vi alla är ute efter. Du är nog ganska unik. Grym mental kontroll - eller helt koko... Har du fler tips, förutom att aida?

Eller är det bara psykoterapi som gäller, för att reda ut mina undertryckta känslor mot min mor? ;-)

Haha!

Jag vet inte varför, det har varit så sen jag började klättra och jag började med trad direkt, nåt annat fanns inte för min klättermentor, "Mr Miyagi" som själv började med climbing innan jag ens var född..

Jag är noga med placeringar, ser alltid till att ha bomberstands om det går osv. men när jag klättrar tänker jag inte på att falla, eller vad skulle hända om jag slant osv. Jag får ibland höra från min andreman - "Kom igen! Du måste sätta nåt nu!" Varpå min reaktion oftast blir nåt i stil med - "Just jävlar, jag måste säkra in mig också.."

Jag är så fokuserad på climbingen och att lösa nästa move. Det är ju skönt och bra för det mesta men som nån nämde här i tråden, kanske dumt också. En vacker dag drar man kanske in i en hylla eller nåt och gör sig riktigt illa.. Usch!

Jag är först och främst en bigwall eller långtursklättrare, all annan klättring ser jag som "träning inför". Så nej, jag ger mig inte på toksvåra, korta redpoints på kil. Men jag klättrar sexor och sjuor, replängd efter replängd med runouts osv. Även om höjden oftast innbär att man åtminstone inte "hits the deck.." Vilket är sweet!

Förutom aid kanske exponering överhuvudtaget har spelat in. Jag har jobbat med höghöjdsmontage och reparbete i flera år och byggt ställningar sen jag var tonåring. Då fick man ju lära sig från början att klättra på fackverksbalkar och dyl. utan säkerhetslina.

Innan lagkraven om säkerhetslina 2006(??) var det få ställningsbyggare som någonsin hade en sele på sig överhuvudtaget. Man faller inte, och man tappar inte verktyg, så var det bara. Och så lär man sig att lite på sitt benlås om balken, eller på sin hand när man hänger sig ut från en spira för att nå det där fönstrer en och en halv meter till vänster..

För att komma tillbaka till klättring och ledpsyke - De fall man har tagit har ju gått bra. Jag har fallit och rippat säkringar men den under, eller nästa under den har ju alltid hållit. Så man skrapar sig, vrickar en fot kanske men det funkar ju. Det är ju risken man måste acceptera om man håller på med klättring, men åtminstone inte döden.

Så varför ska man tänka så mycket på det, det är bara att klättra. Fast du måste väl tro på att du ska klara leden, annars är det väl lite hopplöst?

Eller pratar vi om olika saker? Gör jag det för lätt?

Handlar det om att vingla ut på ickelister på en överhängade åtta utan några som helst vettiga säkringar?

Då avstår jag hellre. Och tar tillbaka allt jag sagt.

 

[johnliungman]

Det är lite svårt för oss att vara säkra på att vi pratar som samma sak, eftersom många av oss inte känner varandra. Jag vet inte riktigt vad någon annan menar med "exponerat", "dåligt säkrat", "svårt", osv.

Jag tror att det intressantaste att komma åt är Mikes kärnfråga, den om "fear management". Hur handskas vi med rädslan när den de facto slår till och när den gör oss till sämre klättrare. (dvs inte hur lägger vi bättre kilar eller hur höjer vi vår komfortnivå.) Rädslan kan vi alla (utom möjligen Wally, he he...) relatera till tror jag.

Anders är inne på rätt spår:

Alltsomoftast är det tankarna på vad som skulle kunna inträffa vid ett eventuellt fall som sätter igång våra fysiologiska rädslereaktioner (adrenalinpump, hjärtklappning ytlig andning skakiga ben etc.). Vårt förhållningsätt till tankar kan påverka hur rädda vi blir.

Där har vi ju en komponent i nån sorts mental approach. Jag tror också att vissa andningsrutiner och "mantran" kan vara bra. "I could NEVER fall off this, I could NEVER fall off this..."

 

[GustavOh]

Det är lite svårt för oss att vara säkra på att vi pratar som samma sak, eftersom många av oss inte känner varandra. Jag vet inte riktigt vad någon annan menar med "exponerat", "dåligt säkrat", "svårt", osv.

Fast det borde väl ha hyfsat samma innebörd för oss alla?
"Exponerat" och "svårt" är ju alltid relativa begrepp utifrån klättrarens egen referensram. Det intressanta är ju vad som händer i knoppen när det KÄNNS exponerat och/eller svårt, inte hur en annan individ skulle uppleva samma sak.

"dåligt säkrat" är lite knepigare, eftersom det är skillnad på vad som är dåligt säkrat och vad som inte KÄNNS bomber.

För ledpsykets del spelar det liksom ingen roll om säkringskedjan skulle skydda för ett verkligt fall eller inte. Du måste TRO på att den skyddar dig. Jag har fått psykbränsletorsk på topprep inomhus för att jag börjat fundera över om säkringsmannen är med ordentligt och när ankaret senast inspekterades etc etc... Omvänt kan en borrbult sitta fast med häftmassa på baksidan och ändå ge samma trygghet, så länge du tror att den är solid.

Jag är fullt medveten om att det som är svårt och exponerat för mig är en picknick för vissa, men också att "transportsträckor" som jag utan en tanke går osäkrat skulle skrämma slag på vissa andra.