Medveten fallträning på egna säkringar?

[Mike C]

Jag skapar en ny tråd då det är lite för mycket OT för "onsight racket" tråden...

Det är det jag menar, att jag gör skillnad på fallträning och släppträning.

Jag menar att man inga behöver göra det. Om jag är pumpad till max och vet att om jag inga får bra grepp på nästa lilla skitlist så åker jag av. Sträcker du dig efter den och känner hur fingrarna glider av så vet du att du faller i just det ögonblicket och gör det någerlunda kontrollerat. Det är inte helt olikt ett medvetet fall. Det som skiljer sig är hur länge man har varit medveten om att man ska falla. Om man slinter eller halkar av helt utan förvarning är en sak, men mycket ofta så finns en millisekunds vetskap om man man kommer att falla av innan man faller av, och ofta inte helt överaskande då det sker ofta då klättringen är svår. Är jag inte rädd för själva fallandet så blir inte sånna här lägen lika läskiga, förutsatt att säkringarna är bra.

Har man inga bekymmer med ledpsyket i sånna här fall så är det förstås helt onödigt med medvetna fall utan det räcker säkert med svåra on-sights för att underhålla psyket. Jag är inte där ännu, i alla fall inte på egna säkringar, men det är mycket bättre än tidigare... Och självklart går jag på on-sights över min grad, det är då ledpsyket sätts på prov.

dave mcleod, som också är en varm förespråkare av fallträning, påpekar att man samtidigt måste passa sig för att prägla sig själv på att misslyckas, dvs falla av för att man har gått över sin gräns.

Jag förstår inte riktigt vad han menar... Sportklättrare och bouldrare misslyckas mängder av gånger innan de sätter sina projekt. Menar han att deras många misslyckanden påverkar dem negativt? Sport, trad eller bouldering, ett misslyckat försök är ett misslyckat försök... Jag tror att det är vilken inställning man har till dessa försök avgör om man blir präglad eller ej.

Kritiken, som nu senast i en spalt i Climbing eller möjligen Rock and Ice (jag tjuvläste i pressbyrån), verkar ungefär gå ut på att man inte skall lagra in engrams, muskelminnen, av att släppa taget.
Det vill säga att diskussionen står mellan exponering och habituering av fallandet mot inlagrandet av felaktiga muskelminnen.

Gäller kanske detta upprepade försök på samma led där man åker av på samma ställe om och om igen? Annars låter detta helskumt, man släpper ju taget om grepp hela tiden, även när man klättrar uppåt. Att luta sig tillbaka i ankaret eller stand är inte helt olikt att luta sig bakåt och släppa inför ett fall. Det är väll vad som går genom huvudet när man släpper som är det intressanta, inte vad sjävla muskeln gör? Jag måste ha förståt helt fel, det låter lite för mysko, eller är jag inte helt på det klara med vad muskelminne egentligen är.

jag skulle till exempel inte fallträna på dubiösa placerngar men vid hård trad är det just där jag behöver pressa mig.

Mitt favoritsätt att ta medvetna fall... Jag kör gärna medvetna fall på leder jag gjort tidigare, och favoriten är två bomber säkringarna rätt tätt, med en tveksam säkring över den. Jag har blivit förvånad över hur vissa säkringar har hållit... Jag tycker att detta är riktigt nyttigt då min fallrädsla på trad är till stor del grundad på tveksamhet över om säkringen kommer att hålla eller ej.

 

[johnliungman]

(Bra idé med ny tråd!)

Jag kan bara hålla med. Jag har svårt att tro att man "präglar" in rörelsen man gör då man släpper taget, och att man på så vis skulle anlägga felaktiga beteenden. Konsekvensen av att man vänjer sig vid att falla är ju snarare den att man INTE ger upp bara för att bulten är en meter ner, utan går på tills man faktiskt faller vare sig man vill eller inte. Man präglar in "a muerte" - strid in i det sista. Och i samma veva tar man bort en del irrationell rädsla som bara hämmar rörelseschemat.

Gillar idén om att falla på en marginell säkring med bombers under. Själva tanken på en rippad säkring - även om konsekvensen är minimal - tycker jag är läskig. Ska testa det upplägget nån gång!

 

[Mike C]

Jag ska kanske testa med en knut någon dag... Jag är riktigt nyfiken

 

[Johan R]

För det första. Varför skall man träna på att falla?

I de fall, (pun non-inteded) att rädslan för att ta ett fall hämmar i klättringen. Det vill säga det finns inget självändamål med att falla. Då det hämmar klättringen och givetvis för att lära sig ta ett fall. Men det sista lär man sig snabbt, hur skjuter man ut sig från väggen, hur tar man emot sig etc?
Återigen om det hämmar din klättring - ja absolut träna på att falla men...


...jag kan inte stå till svars för vad jag läst bara rekapitulera det. Det betyder inte att jag nödvändigtvis håller med.
Diskussionen var precis sådan. Muskelminne och tillvänjning vid att släppa taget gentemot att kämpa för att vara kvar på lead. McLeod gör lite samma poäng, även om han rekommenderar mängder av fallträning, när han skriver att det är alltför lätt för de som klättrar på bult att ropa TA!.
Man skall alltså vänja sig vid att det är safe att falla i de flesta tillfällen men inte så att man tar fall istället för att fortsätta. Man får alltså i en bemärkelse inte bli för bekväm med att falla.

Personligen är några av mina bästa leads på leder där fall hade fått konsekvenser som inte är möjliga att träna med fallträning. Vem falltränar 10-15 meters fall på slabbar?

För egen del klättrar jag som bäst när jag tidigt på säsongen har fått en mängd fall på såväl bult som kil för att jag pressat mig. Inte för att jag riggat en standplats och sen lägger en dålig kil för att hoppa i den. Jag trodde en gång att jag skulle bli bättre traddare av att aida, lägga många kilar och bouncetesta och gå på. Det var fåfängt. Jag, därmed inte sagt någon annan, blir bättre av att klättra och falla för att jag inte klarat av movet eller för att jag pumpat ur.

Var och en blir salig på sin tro.

 

[Mike C]

Man får alltså i en bemärkelse inte bli för bekväm med att falla.

Ok, jag förstår lite bättre. Det blir lättare ett ge upp. Själv tycker jag inte att jag är i farozonen, jag kör altid in i det sista, men kan tänka mig att klättrarna som altid ber "ta" kanske bara förflyttar bekvämligheten fram en bit, men tycker ändå att det vore ett lyft för dem. Jag tror själv att de som verkligen går på vare sig de är rädda eller vill bara ge järnet kommer inte att bli bekvämare och falla oftare, bara för att de är bekväma med det. Är jag ute efter att sätta en led på topprep säger jag aldrig "ta", och jag är riktigt bekväm med att falla på topprep... Så jag ser ingen anledning till varför jag skulle säga det på trad... Det är den obefogade rädslan på att falla på egna bomber säkringar jag vill jobba bort, och jag tror aldrig jag kommer att bli så pass bekväm att falla i dem som med topprep.

Personligen är några av mina bästa leads på leder där fall hade fått konsekvenser som inte är möjliga att träna med fallträning. Vem falltränar 10-15 meters fall på slabbar?

Kan man hålla huvudet kallt i utsatta lägen kan de väldigt ofta bli de bästa leads man gjort. Kan man inte det kan de bli de värsta man gjort. Hur man handskas med sådanna lägen har inte mycket med obefogad rädsla att göra, då pratar vi kanske mera att kontrollera befogad rädsla... Det är skillnad på att bli rädd när man är safe och rädd när man inte är det...

Jag, därmed inte sagt någon annan, blir bättre av att klättra och falla för att jag inte klarat av movet eller för att jag pumpat ur.

Visst är det så, och går jag på en ny led så försöker jag in i det sista... På klätterresor sysslar jag inte med fallträning, men en fin helg i Stockholm med den begränsade utbudet av fin trad så blir det ofta att man klättrar samma leder igen, specielt under uppvärmning... Då kan jag lika gärna använda dem för att värma upp psyket precis som kroppen. Det gör mig ofta lite lugnare inför ett gediget svår led om jag fått värma upp psyket lite... Men visst, hade jag obegränsad med fina tradleder i min närhet skulle jag hellre klättra nytt hela tiden.

 

[embl]

Obegränsat med leder.. låter som Fjällbo....

 

[Yakherden]

Det är den obefogade rädslan på att falla på egna bomber säkringar jag vill jobba bort, och jag tror aldrig jag kommer att bli så pass bekväm att falla i dem som med topprep.

Topprep är ju för fasen skitläskigt. En enda punkt som skiljer dig från backen....nä, gubevareossväl!


För egen del var nyckeln till att BÖRJA låsa upp fallskräcksproblemet, att börja gå på hårdare leder än jag klarar, dock måste de fortfarande vara uppenbart VÄLSÄKRADE för att jag ska göra det. T.ex en relativt kort fin jamspricka med uppenbara och bra säkringsmöjligheter hela vägen upp, i grad 6-6+ eller var nu ens gräns för närvarande ligger.

Jag lägger bra säkringar, kämpar tills ögona blör, och sen tar ett riktigt fall. Som alltså beror på att jag verkligen faller av för att jag inte kan klättra längre. Inte släpper.

Grejorna håller givetvis,eftersom det är välsäkrat, och psyket får sig en rejäl boost.

Större boost uppnås förstås de gånger då dubiösa säkringar faktiskt håller, som ett av mina första ordentliga tradfall på tre-fyra meter, som togs av en pitong. Dock med backupkammar nån halvmeter under, så det var aldrig farligt.

På det här sättet, kommer jag dessutom hyfsat snabbt framåt klättertekniskt, och lär mig vad en 6:a är, eller 6+, eller en 7- o.s.v. Saker jag har nytta av hela tiden.
Att fallträna på lättklättrade 5-minusar gör mig mindre nytta, eftersom jag då inte får nån direkt klätterträning.
MacLeod igen. All klättring är träning. Bättre då träna på det man har svårt för, än att repetera det man redan kan.
Alltså: Slå två påsar på smällen och öva klättring och fall i samma mjölpåse.


Jag inbillar mig att hjärnan hanterar de båda lägena annorlunda, om man VET att man kommer falla (släppa), eller om man glider/faller av. Tror det gör skillnad i det långa loppet när hjärnan lär sig hantera fallskräcken. Obs: TROR. Jag tror också att man lär sig lita på sin grejer lika bra vilket man än väljer, men att själva skräcken bearbetas lite olika.

Jag, därmed inte sagt någon annan, blir bättre av att klättra och falla för att jag inte klarat av movet eller för att jag pumpat ur.

Var och en blir salig på sin tro.

Hallelujah.