Jag minns fortfarande en kommentar i en av Fjällsäkerhetsrådets tidningar för många år sedan:
"Kom ihåg att ju längre bort från leder och stugor du går desto farligare är det".
Det är inte ordagrant, men innebörden var denna. Summan av den kardemumman är naturligtvis att man helst inte bör gå bortanför stugknuten överhuvudtaget.
Att vandra ensam var något man avrådde från i artiklar och böcker när jag var i tonåren. Det var farligt och man borde inte göra det. Jag gjorde lite dagsturer ensam under denna period, men det stora genombrottet kom under en period i sena tonåren då jag bodde i Canada. Jag ville vandra i naturen där och i USA och hade ingen som kunde/ville hänga med. Dessutom läste jag amerikanska friluftsböcker, bl a av Colin Fletcher. Han vandrade alltid ensam, som det verkade, och avrådde inte på något sätt från detta.
Det var så det började och sedan har jag fortsatt. Till en början av praktiska skäl, när det inte fanns någon kompis till hands så stack jag själv, hellre än att sitta hemma och sukta.
Numera föredrar jag ensamvandringar. Inte för att jag är asocial utan snarare för att jag är alltför social. Det vill säga, om jag är ute med någon så gillar jag att prata och umgås. Men detta drar bort uppmärksamhet och koncentration från själva naturupplevelsen.
När man har familj och småbarn så är möjligheterna att komma ut på långtur begränsade. Jag vet att en 5-7 dagars vandring ensam kommer att vara en upplevelse. Att den kommer att innebära en unik avkoppling och möjligheter att ladda battererna inför vardagen. Detta alldeles oavsett väder och vind. Det kan helt enkelt inte gå fel.
I vardagen måste vi alla alltid anpassa oss och kompromissa i smått och stort. Det kan vara mer eller mindre omfattande och påfrestande, men faktum kvarstår. När jag är ute ensam så behöver jag inte kompromissa med andra människor. Jag går så länge eller så lite jag vill. Jag rastar var och när jag vill. Jag rastar så länge jag vill. Jag äter vilken mat jag vill, när jag vill och hur jag vill.
Detta i kombination med "naturens läkande kraft", som man ju nu börjat på allvar uppmärksamma och arbeta med i olika vårdsammanhang, ger mig en upplevelse som går utanpå allt annat här i livet.
Skulle jag offra detta för att någon anser det farligt att gå ensam? Knappast. Det är snarare så att jag verkligen skulle vilja veta på vilken grund man anser det farligt. Har man några fakta som stöder eller är det bara tyckande? Är det så att ensamvandrare i större utsträckning skadar sig, förolyckas eller behöver hämtas av fjällräddningen? Min bild är att de flesta människor som förolyckas i fjällen gör det i grupp?
Det känns väldigt glädjande att ensamvandringar verkar vara accepterat och uppskattat av många som skriver här på Utsidan. Kanske har attityderna ändrat sig sedan 60-70-talet.
Det vore intressant att få lite synpunkter och olika erfarenheter kring det här med ensamvandring.
Hälsningar
Jörgen
"Kom ihåg att ju längre bort från leder och stugor du går desto farligare är det".
Det är inte ordagrant, men innebörden var denna. Summan av den kardemumman är naturligtvis att man helst inte bör gå bortanför stugknuten överhuvudtaget.
Att vandra ensam var något man avrådde från i artiklar och böcker när jag var i tonåren. Det var farligt och man borde inte göra det. Jag gjorde lite dagsturer ensam under denna period, men det stora genombrottet kom under en period i sena tonåren då jag bodde i Canada. Jag ville vandra i naturen där och i USA och hade ingen som kunde/ville hänga med. Dessutom läste jag amerikanska friluftsböcker, bl a av Colin Fletcher. Han vandrade alltid ensam, som det verkade, och avrådde inte på något sätt från detta.
Det var så det började och sedan har jag fortsatt. Till en början av praktiska skäl, när det inte fanns någon kompis till hands så stack jag själv, hellre än att sitta hemma och sukta.
Numera föredrar jag ensamvandringar. Inte för att jag är asocial utan snarare för att jag är alltför social. Det vill säga, om jag är ute med någon så gillar jag att prata och umgås. Men detta drar bort uppmärksamhet och koncentration från själva naturupplevelsen.
När man har familj och småbarn så är möjligheterna att komma ut på långtur begränsade. Jag vet att en 5-7 dagars vandring ensam kommer att vara en upplevelse. Att den kommer att innebära en unik avkoppling och möjligheter att ladda battererna inför vardagen. Detta alldeles oavsett väder och vind. Det kan helt enkelt inte gå fel.
I vardagen måste vi alla alltid anpassa oss och kompromissa i smått och stort. Det kan vara mer eller mindre omfattande och påfrestande, men faktum kvarstår. När jag är ute ensam så behöver jag inte kompromissa med andra människor. Jag går så länge eller så lite jag vill. Jag rastar var och när jag vill. Jag rastar så länge jag vill. Jag äter vilken mat jag vill, när jag vill och hur jag vill.
Detta i kombination med "naturens läkande kraft", som man ju nu börjat på allvar uppmärksamma och arbeta med i olika vårdsammanhang, ger mig en upplevelse som går utanpå allt annat här i livet.
Skulle jag offra detta för att någon anser det farligt att gå ensam? Knappast. Det är snarare så att jag verkligen skulle vilja veta på vilken grund man anser det farligt. Har man några fakta som stöder eller är det bara tyckande? Är det så att ensamvandrare i större utsträckning skadar sig, förolyckas eller behöver hämtas av fjällräddningen? Min bild är att de flesta människor som förolyckas i fjällen gör det i grupp?
Det känns väldigt glädjande att ensamvandringar verkar vara accepterat och uppskattat av många som skriver här på Utsidan. Kanske har attityderna ändrat sig sedan 60-70-talet.
Det vore intressant att få lite synpunkter och olika erfarenheter kring det här med ensamvandring.
Hälsningar
Jörgen
