Den frågan skulle jag också vilja ha svar på.
Att fjällvandra själv - risker eller inte?
- Trådstartare Totteman
- Start datum
Tydligen ofta nog för att bekymra Riksdagen i alla fall.
Lästips
ANNONS
Stabil sikt för skarpa naturupplevelser – Nikons nya kikare lyfter blicken
STABILIZED S ger stadig bild i varje ögonblick. Skarp optik, låg vikt och lång batteritid gör dig redo att se mer.
Alla kan nog klassas som säkerhetsutrustning på övergripande nivå och tas med som faktorer i planeringen och genomförandet även om prylarna sedan kan klassas olika som larmutrustning repektive skyddsutrustning.
Frågan är hur mycket olika säkerhetsutrustning påverkar folks riskbenägenhet, båda under planering och genomförande.
Så alla prylarna är frukt även om de sedan delas upp i äpplen respektive päron men frukt hur påverkar olika frukter planering och genomförande?
/Patrik
Jag ser inte på saken som du. För mig handlar inte friluftsliv om riskminimering. Jag gillar utmaningar, och har även insikt i att jag har en viss del avtrubbning till risk på fjället. Jag bär med mig nödsändare och vet mycket väl att jag kan hamna i situationer där jag vill använda den. Förstod jag inte det när jag valde just den rutten vore jag dum, det är en rutt där det är omöjligt att ha kontroll på alla faktorer trots perfekta förhållanden. Jag har gjort liknande rutter många gånger. Att jag inte satte mig ner och ringde helikopter handlar inte om prestige i att slutföra rutten, det vore idioti, jag är för gammal för den inställningen. Det handlar om viljan att färdas på fjället och en utvärdering av mina förutsättningar och personliga riskacceptans. Jag tycker det är mycket bättre att larma fjällräddningen en gång för mycket än en gång för lite. Vill verkligen uppmuntra till det. Att stigmatisera användning av räddningstjänst kan orsaka att folk dör.
Men jag förstår och har respekt för om du gillar rutter där du kan ha större kontroll och minimera risker. Vi är alla olika. Du får göra på ditt sätt och jag på mitt
Tycker det är fint att det finns sån variation på fjällfärder för olika önskemål, och att vi har en räddningstjänst som kan undsätta om folk upplever att de hamnat i större knipa än de mäktar.Bekymra riksdagen vet jag inte om den där motionen och responsen visar.
Synd att han inte hade samlat ihop lite data när han skrev motionen. Hur många är det som ringer fjällräddningen för att slalombacken var för brant sån egentligen?
Just den riksdagsledamoten var bekymrad är kanske bättre formulerat.
Jag tycker det är bra att vi har fjällräddningen i Sverige. Inte heller tycker jag att det är en skam att be om hjälp. Åsikter som ibland luftas på forumet om att man själv skall ta sig ur situationer som man själv försatt sig i ger jag inte mycket för. Den som missbrukar fjällräddningen kan få betala för utryckningen. Så är det redan idag. Det förekommer en del påståenden om att personer med erfarenhet av att vistas i fjällen inte begår vissa misstag. Vilket är helt felaktigt. Det synsättet betraktar jag som högmod.
Om man lyssnar på vad de som faktiskt jobbar i fjällräddningen eller bakom 112 i allmänhet säger så brukar det väl sannamfattningsvis vara såhär:
- Nödsändare och mobiltelefoner innebär att det kommer betydligt fler larm idag än förr.
- Som en följd av det kommer det fler onödiga larm
- Det är också betydligt vanligare att det larmas i tid vid verkilga nödsituationer (så det slutar lyckligt)
- Onödiga larm är irriterande, men verkliga nödsitiuationer som inte larmas är tusen gånger värre.
Men jag tror att din inställning hör till den stora massan. Även om folk gillar utmaningar så tror jag de flesta är väldigt försiktiga och upplever situationer på fjället som riskfyllda långt innan det handlar om särskilt stora risker. Jag var själv så för 20 år sedan. Jag vill dock inte förknippa riskminimering med erfarenhet, tror det i många fall kan vara precis tvärtom.
Mitt i prick! Dessutom är sannolikheten för sjukdomsfall och flertalet olycksfall helt oberoende av kunskaper och erfarenhet. "Jag klarar mig själv" är därför både högmod och en vanföreställning. Det fina är att fjällräddningen finns där både för dom högmodiga och alla lägre stående varelser i friluftshierarkin. Med ett trasigt knä är vi alla lika.
Ditt resonemang missar det faktum att människors riskbeteende ändras när de blir flera. Uppsatsen ovan beskriver flera olika mekanismer för detta som jag tror få är medvetna om.
Det backas upp av statistiken. Väldigt få ensamvandrare förolyckas. (Så få att jag upplever att sådana här diskussioner bl.a. leder till att folk sitter och skrämmer upp sig själva och andra i onödan.)
Sidan 49 avslutas med:
”Standarden har hittills varit att avråda människor från att röra sig ensamma i fjällmiljö, men frågan är om det är den bästa olycksförebyggande strategin. Dels eftersom det alltid kommer att finnas människor som är ensamma trots rekommendationer och dels eftersom riskerna verkar vara lika stora för de som har någon med sig, bara av en annan typ. Lämpligare vore kanske att rikta specifika säkerhetsrekommendationer direkt till de som ägnar sig åt friluftslivsaktiviteter i fjällen ensamma, där innehåll och fokus delvis kan vara ett annat än den generella informationen som ges.”
Jag kan verkligen rekommendera uppsatsen som läsning för alla som vill diskutera frågan om att vara själv i natur där risker finns.
Repris av länken: Ensam är stark- eller bara mer försiktig?
(Ett halvårs arbete av Johanna vid Karlstads universitet.)
