En sak kan man lära sig. Att i längden närmar vi oss alla det medelvärde som statistiken antyder; OM vi nu är jämförbara med den statistiska populationen.
Här kan det nog vara nyttigt att anta en ödmjuk attityd.
Vidare har du helt rätt i att man ska göra sitt yttersta för att inte medverka till att statistiken blir ännu mer dyster.
Ett bra sätt kan vara att lära sig vad som är farligast (här kan statistiken vara ett bra hjälpmedel). Man kan då fokusera på att dubbelkolla mer ambitiöst just vid dessa tillfällen. Naturligtvis vore det bäst om man kunde prioritera allt som kan påverka säkerheten, men det är ju dels inte att prioritera, dels innebär det på sikt att man antagligen inte skärper sig det där lilla extra när det krävs. Tittar jag tillbaka på i stort sett alla missöden jag råkat ut för (generellt), så hade jag kunnat undvika dessa om jag VETAT att det skulle ske. Jag hade t ex kunnat sänka hastigheten ytterligare något om jag veta att det var SÅ halt i det halkiga väglaget osv.
Svåra beömningar, men i Arne Naess-fallet (ursäkta ordvalet) kan man konstatera att de som påstår att firningar hör till det mer olycksdrabbade inom klättring, kanske har rätt. ÄVEN om ett enstaka fall naturligtvis kan utgöra ett undantag...
Man kan strunta i statistik eller andras erfarenheter också, och i stället ständigt göra korrekta analyser utifrån de fakta man har att beakta (Typ - Hur svagt/starkt är det här (ruttna?) berget då??)
Det ena utesluter dock inte det andra, och vissa erfarenheter här i livet kan man nog inte räkna med att hinna med själv; då kan andras erfarenheter (i viss mån statistik) vara ovärderliga.