Är det normalt att vara ensam?
- Trådstartare goldy_a
- Start datum
Håller helt med. För mig kan det räcka med ett par dygn innan man märker sidor hos folk som inte är roliga när man är ute. Gnäll och ingen vilja att kompromissa osv. Mina jaktkompisar hade med sig en kollega på jakt en gång. Det blev väldigt tjockt väder med regn och väldigt dålig sikt när de skulle hem. Den killen var 100% säker att de skulle gå 180 grader åt fel håll trots att de andra varit där flera år på raken och visade kompass och GPS. Blir nästan arg fast jag inte ens var med
För egen del har jag lite problem med sådana som känner ett tvång att hela tiden hålla luftrummet öppet och inte kan vara tysta och njuta av tystnaden. Det kan förstöra en hel del. Jag håller också med att det är mer konstigt att tycka att det är konstigt att folk är singlar och idkar friluftsliv själva ibland.
- Intressant - vad är det för krav ställer ni på människor att ni kan inte hitta någon i hela Sverige (dvs - 9 miljoner männ.) och vidare - på hela planeten (dvs - 8 miljärder) för att vara med?..
Det är som Anders V. sa i hans tråd - vi har bara ett liv och det blir inget repris. Så ni väljer att vara ensamma istället för att ändra era krav på en möjlig partner, eller vänner?..
Lästips
ANNONS
Ryggsäcken för långa fjällturer – testa deuters toppmodell Aircontact Pro
Aircontact Pro är byggd för ambitiösa vandringar med tung packning och varierad terräng. Slitstark, bekväm och genomtänkt in i minsta detalj. ...
Bara för att man reser ensam betyder det inte att man är ensam hela tiden. I våras gjorde jag en tredagars solotur i skärgården. På sjön var jag ensam, men träffade en del människor på land. Jag har inga problem att prata med folk jag träffar. I somras reste jag ensam i tre veckor Tyskland, Frankrike, Italien, Slovenien, Österike, Tyskland och hem. Men jag var inte ensam. Träffade massor av människor. Faktum är att man träffar fler människor när man reser ensam än när man är två eller tre. Och man kan välja när man vill vara social. Sen kan man ge sig ut där man räknar med att vara helt ensam, för att samla tankar, njuta av stillheten och den kompromisslösa färden. Klockan och andras viljor blir betydelselösa faktorer. Man färdas när man är pigg, sover när man är trött och äter när man är hungrig. Två till fyra dagar är alldeles lagom.
Andra gånger reser man med vänner och gör en social resa. Just att kunna växla där emellan och kontrasterna är en del av tjusningen med båda. Sen hjälper det om man är så trygg i sitt eget friluftsliv att man inte går och är rädd att något ska hända när man är ensam. Vet man med sig att man skulle kunna klara sig ett par dagar med bruten fot innan livlinan ringer fjällräddningen behöver man inte vara rädd. Bara respektfullt försiktig.
Andra gånger reser man med vänner och gör en social resa. Just att kunna växla där emellan och kontrasterna är en del av tjusningen med båda. Sen hjälper det om man är så trygg i sitt eget friluftsliv att man inte går och är rädd att något ska hända när man är ensam. Vet man med sig att man skulle kunna klara sig ett par dagar med bruten fot innan livlinan ringer fjällräddningen behöver man inte vara rädd. Bara respektfullt försiktig.
japp, jag funkar som anders. planerar och genomför gärna mina äventyr (eller vad de nu ska kallas) själv, men är social och väljer inte sällan att t ex försöka hitta folk att bo hos på vägen. det ger mig dessutom troligtvis en mer sanningsenlig bild av landet jag färdas i än vad jag skulle få om jag reste med en eller flera kompisar hemifrån.
men skulle jag hitta den Perfekta Partnern vore det förstås trevligt.
sen kan ju arbetslivet göra att jag ändå vill vara ensam när jag inte arbetar. det kan bli lite mycket ibland. och där tror jag att vi är olika. en del går direkt från ett socialt krävande jobb till att träffa vänner på stan till att åka hem till familjen. aldrig ensamma. det skulle vara svårt för mig. jag bodde i kollektiv några år i min ungdom och var där den enda som brukade gå till mitt rum och stänga dörren emellanåt.
just nu planerar jag att korsa grönland på skidor. detta kommer jag att göra i grupp. SAMMA fem-sex människor runt omkring mig 24/7 i fyra veckor. efter vad jag har förstått på andra är det sociala minst lika svårt (eller lätt) som att äta samma frystorkade mat dag ut och dag in och aldrig få duscha.
men skulle jag hitta den Perfekta Partnern vore det förstås trevligt.
sen kan ju arbetslivet göra att jag ändå vill vara ensam när jag inte arbetar. det kan bli lite mycket ibland. och där tror jag att vi är olika. en del går direkt från ett socialt krävande jobb till att träffa vänner på stan till att åka hem till familjen. aldrig ensamma. det skulle vara svårt för mig. jag bodde i kollektiv några år i min ungdom och var där den enda som brukade gå till mitt rum och stänga dörren emellanåt.
just nu planerar jag att korsa grönland på skidor. detta kommer jag att göra i grupp. SAMMA fem-sex människor runt omkring mig 24/7 i fyra veckor. efter vad jag har förstått på andra är det sociala minst lika svårt (eller lätt) som att äta samma frystorkade mat dag ut och dag in och aldrig få duscha.
Det blir lite svårt att föra en diskussion om du ställer en fråga och på förhand vet vilka svar du betraktar som sanna och ärliga. Menar du att resten som skriver här ljuger? Eller vet de bara inte bättre? Och att sen hävda att man är normal och att de val man gjort är de rätta, och därigenom mena att andra är onormala (sämre?), kanske inte är det snyggaste sättet att debattera.
Nu är det väl inte så att man fritt väljer sin partner; jag hade gärna delat min tillvaro med någon likasinnad och att jag lever själv är i den meningen inte självvalt. Det är ju inte heller så enkelt som att jag fritt kan välja från den kvinnliga delen av befolkningen..
När det gäller friluftsliv måste man ju förhålla sig till den verklighet man är en del av. Jag har rätt många vänner, men det passar inte alltid för dem, eller för mig, att planera gemensamma turer. Å andra sidan lyckas jag som regel i varje fall att driva ut dem för nån höstfjällvecka och nån vintertur varje år och är i den meningen lyckligt lottad.
Jag förstår inte riktigt vart du vill komma. Vi är ju alla olika och lever under olika förhållanden med olika förutsättningar. En del tycker ju faktiskt om att vara ute själv på långa ensamturer, andra kan inte tänka sig att göra något utan att det är organiserat till 100% i en grupp. Allt beror ju på vad man värdesätter. Jag kan visst förstå tjusningen med att vara ute själv; de gånger jag själv varit ute känns det som att sinnena skärps; man pratar inte under lång tid, man har tid för mycket eftertanke, att ta del av naturen, lyssna på ljud etc. Men jag är också en social person som jag skrev tidigare och värdesätter också samtalen runt lägerelden på kvällen, de långa diskussionerna om allt från kosmologi till filosofi efter någon whisky. Eller bara den gemensamma tystnaden.
Det finns väl inget problem egentligen. Eller? Är det bara du som har svårt att förstå att en del människor tycker om att vara ute själv, så ligger det ju snarare hos dig än hos de. Om du inte själv kan tänka dig att sticka ut själv, gör inte det då. Svårare än så är det ju inte.
kulturell påverkan kan spela in. kommer man från ett samhälle där gruppen är viktigare än individen får man nog en annan syn på ensamhet och folk som hellre gör saker de gillar ensamma än att välja att göra nåt annat där de kan få sällskap.
nu finns det ju uppenbarligen individuella preferenser, både i sverige och annorstädes, men jag kan nog tänka mig att vi i ett internationellt perspektiv är ovanligt individualistiska i sverige - den socialdemokratiska politiken som länge var förhärskande till trots.
nu finns det ju uppenbarligen individuella preferenser, både i sverige och annorstädes, men jag kan nog tänka mig att vi i ett internationellt perspektiv är ovanligt individualistiska i sverige - den socialdemokratiska politiken som länge var förhärskande till trots.
Senast ändrad:
"Nu är det väl inte så att man fritt väljer sin partner; jag hade gärna delat min tillvaro med någon likasinnad och att jag lever själv är i den meningen inte självvalt. Det är ju inte heller så enkelt som att jag fritt kan välja från den kvinnliga delen av befolkningen.."
- Varför inte det?
"Jag förstår inte riktigt vart du vill komma"
- Jag menade - ställer ni inte för höga krav för att hitta en livspartner, eller även vänner? Och därför är det så många i Sverige som bor ensamstående?..
"Det finns väl inget problem egentligen"
- Du vill säga att du njuter av din ensamstående liv?
- Det har jag fått en annan efrafenhet här i Sverige på ett stort företag - att ni tycker inte om "udda" människor, som vill inte tänka som de andra. Alla skulle tänka på samma sätt. Om man vill inte t.ex. följa med att gå och fika (på jobbet), då kommer de andra och frågar: "vad är det för fel med dig?". Så, det, att jag vill inte gå och äta tårta 10e gången på jobbet - det tycker de att det är fel.
Man blir som "en vita kråka" om man tänker annorlunda och blir mobbad på en gång. Alla skulle tänka som de andra. Inte populärt att ha sin åsikt här.
(vill inte nämna förstås det företaget, men det är ett statlig företag, där jobbar 500 männ. och 90-95% svenskarna bara).
Men det är ju precis det som du gör här och nu.
- Ja, precis, jag har min egen åsikt, och ni alla tycker inte om det - det menade du?
Och ni säger att "att vi i ett internationellt perspektiv är ovanligt individualistiska i sverige"?..
