Ja, naturligtvis är det det. Jag har inget emot de flesta människor som jag jobbar med, eller de som jag pluggade med för några år sedan, eller de som jag umgås med på fritiden. Men det är en enorm skillnad på att träffas några timmar då och då och att vara ute tillsammans i flera veckor. Jag kan nog bara komma på 3 - 4 personer som jag kan tänka mig att göra det med, och de har ju naturligtvis egna liv med jobb och familjer så det går knappt att få loss dem för en helg, än mindre en tvåveckorstur. Så om jag ska ut någon längre tid så finns det egentligen inga vettiga alternativ till att göra det själv.
Är det normalt att vara ensam?
- Trådstartare goldy_a
- Start datum
I din första citat har du inte sagt något om de svenska fjällen - och jag har inte svarat på det då. Det har blandat du själv redan, som du tycker om.
Lästips
ANNONS
Ryggsäcken för långa fjällturer – testa deuters toppmodell Aircontact Pro
Aircontact Pro är byggd för ambitiösa vandringar med tung packning och varierad terräng. Slitstark, bekväm och genomtänkt in i minsta detalj. ...
är det inte så enkelt att folk helt enkelt är olika?
för att uttrycka det lite onyanserat gör jag hellre det jag vill ensam, än det jag inte vill (eller känner mig likgiltig inför) tillsammans med andra. detta betyder att om det inte finns nån i närheten som vill göra det jag vill, när jag vill det och på det sätt jag vill det, så gör jag det hellre ensam. bara i mycket få fall betyder sällskapet mer för mig.
för andra människor betyder sällskapet allt. jag minns en refräng på en låt som det tidigare göteborgsbandet williams sjöng: "jag ser gärna på fotboll bara du är med och ser" (av resten av låten får man förstå att 'jag' nog annars inte skulle se på fotboll). bra låt men beskriver inte hur jag fungerar själv. om jag inte är nyförälskad
(vilket 'jag' i låten troligtvis är)
vi talar ju om fritidsaktiviteter här, inget plikt. vi kan alltså unna oss lyxen att göra lite som vi känner fungerar bäst för oss. människan är en social varelse men hur behovet av umgänge ser ut skiljer sig från person till person och troligtvis från situation till situation också.
för att uttrycka det lite onyanserat gör jag hellre det jag vill ensam, än det jag inte vill (eller känner mig likgiltig inför) tillsammans med andra. detta betyder att om det inte finns nån i närheten som vill göra det jag vill, när jag vill det och på det sätt jag vill det, så gör jag det hellre ensam. bara i mycket få fall betyder sällskapet mer för mig.
för andra människor betyder sällskapet allt. jag minns en refräng på en låt som det tidigare göteborgsbandet williams sjöng: "jag ser gärna på fotboll bara du är med och ser" (av resten av låten får man förstå att 'jag' nog annars inte skulle se på fotboll). bra låt men beskriver inte hur jag fungerar själv. om jag inte är nyförälskad
(vilket 'jag' i låten troligtvis är)vi talar ju om fritidsaktiviteter här, inget plikt. vi kan alltså unna oss lyxen att göra lite som vi känner fungerar bäst för oss. människan är en social varelse men hur behovet av umgänge ser ut skiljer sig från person till person och troligtvis från situation till situation också.
Håller helt med. För mig kan det räcka med ett par dygn innan man märker sidor hos folk som inte är roliga när man är ute. Gnäll och ingen vilja att kompromissa osv. Mina jaktkompisar hade med sig en kollega på jakt en gång. Det blev väldigt tjockt väder med regn och väldigt dålig sikt när de skulle hem. Den killen var 100% säker att de skulle gå 180 grader åt fel håll trots att de andra varit där flera år på raken och visade kompass och GPS. Blir nästan arg fast jag inte ens var med
För egen del har jag lite problem med sådana som känner ett tvång att hela tiden hålla luftrummet öppet och inte kan vara tysta och njuta av tystnaden. Det kan förstöra en hel del. Jag håller också med att det är mer konstigt att tycka att det är konstigt att folk är singlar och idkar friluftsliv själva ibland.
För egen del har jag lite problem med sådana som känner ett tvång att hela tiden hålla luftrummet öppet och inte kan vara tysta och njuta av tystnaden. Det kan förstöra en hel del. Jag håller också med att det är mer konstigt att tycka att det är konstigt att folk är singlar och idkar friluftsliv själva ibland.
Haha, du är välkommen att fara på tur med mig nån gång.. Efter några dagar kommer du att önska att du farit själv och kunnat vända i tid
Min senaste tur, som var en helgtur här i närheten, blev en kärv historia. Jag tältade i -38 grader och på morgonen gav mitt fotogenkök upp (men det är en annan historia). Svårt att hitta sällskap till sånna turer
Men vackert var det är det inte så enkelt att folk helt enkelt är olika?
för att uttrycka det lite onyanserat gör jag hellre det jag vill ensam, än det jag inte vill (eller känner mig likgiltig inför) tillsammans med andra. detta betyder att om det inte finns nån i närheten som vill göra det jag vill, när jag vill det och på det sätt jag vill det, så gör jag det hellre ensam. bara i mycket få fall betyder sällskapet mer för mig.
för andra människor betyder sällskapet allt. jag minns en refräng på en låt som det tidigare göteborgsbandet williams sjöng: "jag ser gärna på fotboll bara du är med och ser" (av resten av låten får man förstå att 'jag' nog annars inte skulle se på fotboll). bra låt men beskriver inte hur jag fungerar själv. om jag inte är nyförälskad
vi talar ju om fritidsaktiviteter här, inget plikt. vi kan alltså unna oss lyxen att göra lite som vi känner fungerar bäst för oss. människan är en social varelse men hur behovet av umgänge ser ut skiljer sig från person till person och troligtvis från situation till situation också.
- Tack för ditt svar också! De ifrågasätter här nu att vi, människor, är sociala varelser
- Tack för ditt svar också! De ifrågasätter här nu att vi, människor, är sociala varelser
hej! om du med 'de' menar 'du', dvs att jag skulle ifrågasätta att vi människor är sociala varelser, så har du missförstått det jag skriver. jag menar att vi är sociala varelser.
däremot sätter jag inget likhetstecken mellan att vara en social varelse och att ständigt behöva sällskap.
Även sociala personer kan njuta av begränsad ensamhet, just för att det är en kontrast. Roligaste turerna är defnitivt med sällskap i egos ögon.
Jag tycker väl inte att det är överdrivet kul att sticka ut själv, men det är ofta svårt att locka med mig någon så det blir ju att man sticker ut själv ibland. När det gäller utförsåkning så åker jag oftast själv. Jag skulle gärna åka med någon annan, men alternativet är ju att inte åka alls och då jag ändå åker 40-60 dar per år är det en ganska stor del för mig.
När det gäller vandringar så har jag gjort en del ensam, men det ger inte så mycket för mig. Jag bor ensam och för mig är de längre fjällturerna snarare sociala begivenheter. Dessutom begränsar man sig rätt mycket om man är själv också; man kan t ex inte göra glaciärturer (eller åka offpist), så såna aktiviteter sparar jag till de gånger jag har sällskap.
När det gäller rädsla så har den ofta subjektiva komponenter. Att vara rädd för att bli våldtagen eller uppäten av rovdjur ser jag inte som rationella rädslor för friluftsliv. Risken för att något sådant händer är väldigt, väldigt liten. Däremot finns ju såklart en rad andra faror att ta hänsyn till där människor faktiskt skadas och förolyckas som t ex lavin, vad, halkincidenter, benbrott etc. Faror som man med kunskap, erfarenhet och i vissa fall utrustning kan hantera.
Människor är helt enkelt olika och man får ju naturligtvis göra sin val själv. Gillar man inte att sticka ut själv så gör man inte det, men om det bottnar i en icke-rationell subjektiv rädsla för t ex att bli uppäten av björn, så påminner det snarare om flygrädsla; dvs man är rädd för något som i praktiken väldigt sällan inträffas.
När det gäller vandringar så har jag gjort en del ensam, men det ger inte så mycket för mig. Jag bor ensam och för mig är de längre fjällturerna snarare sociala begivenheter. Dessutom begränsar man sig rätt mycket om man är själv också; man kan t ex inte göra glaciärturer (eller åka offpist), så såna aktiviteter sparar jag till de gånger jag har sällskap.
När det gäller rädsla så har den ofta subjektiva komponenter. Att vara rädd för att bli våldtagen eller uppäten av rovdjur ser jag inte som rationella rädslor för friluftsliv. Risken för att något sådant händer är väldigt, väldigt liten. Däremot finns ju såklart en rad andra faror att ta hänsyn till där människor faktiskt skadas och förolyckas som t ex lavin, vad, halkincidenter, benbrott etc. Faror som man med kunskap, erfarenhet och i vissa fall utrustning kan hantera.
Människor är helt enkelt olika och man får ju naturligtvis göra sin val själv. Gillar man inte att sticka ut själv så gör man inte det, men om det bottnar i en icke-rationell subjektiv rädsla för t ex att bli uppäten av björn, så påminner det snarare om flygrädsla; dvs man är rädd för något som i praktiken väldigt sällan inträffas.
