Av: Anders V
- Pappa, hur långt är det till toppen? Det är otäckt när vi inte ser något.
- Bara några meter kvar. Du klarar det. Jag finns här just bakom. Här är det.
- Jag klarade det! Jaaa.
När min son var sju år var vi till Jotunheimen. Tillsammans med storasyster 13 år besteg vi Galdhöpiggen från Juvashytta. En stigning på ca 600 höjdmeter över Styggebren. Det tog 8 timmar upp och tre timmar ner. Två dagar senare gick vi Besseggen i propagandaväder. Redan då började vi prata om att bestiga Kebnekaise, ett betydligt svårare berg trots den lägre höjden. Önskan var att prova på det som pappa åker till Alperna och gör. Av olika orsaker, bl a den tragiska flygolyckan, skrinlades planerna till i år. Eftersom önskemålet var att prova ”på riktigt” med stegjärn och isyxa var det nog bra att vänta tills tioårsåldern. Målet var att ta östra leden upp och om möjligt ta sig över till nordtoppen. Den blir nog snart Sveriges högsta.
Drömmen om Kebnekaise.
Men vänta nu. Det är ju utmaningar de flesta vuxna skulle tveka inför och en rejäl bedrift att se tillbaka på. Kan man verkligen ta med en tioåring på sådant? Ja, om man känner sitt barn bra, har stor friluftsvana tillsammans, kunskaper om glaciär och klättring samt själv anser turen vara väl inom sin komfortzon. Sen väljer man en väg som ändå är hyfsat säker. Varken Styggebren eller Björlings glaciär är särskilt farliga, vilket inte betyder att farorna kan negligeras. Klättringen är heller inte speciellt svår och helt säkrad med vajer. Ett område med mycket människor och hjälpen nära. En bra introduktion till alpinism. Ett äventyr för den erfarna friluftsfamiljen. För de utan glaciärerfarenhet finns guidade turer. Privata från 12 år, gemensamma från 16 år.
Det är en lång väg från Falun till Nikkaloukta att köra ensam. Den tog två dagar, där vi kom fram sen eftermiddag. Första kvällen gick vi till nedre båtplatsen vid Laddjujavri och tältade där. Lagom efter en lång dag i bilen. Mjukstarta lite med ryggsäckarna på 32 respektive 7 kg. Nästa dag tog vi båten och gick upp till fjällstationen. Väderleksprognosen lovade bra väder på förmiddagen med sämre väder framåt kvällen. Vi satte upp lägret nära början på östra leden och förberedde oss för en alpin start.
På Björlings glaciär.
Redan kl 03.15 var vi iväg uppåt bäcken nerför Kebnetjåkka. Stigen går brant uppåt och vi pratade om att ta det lugnt men stadigt uppåt. Ingen stress. På vägen såg vi kadavren av fyra renar. Både spännande och lite läskigt. Drygt trehundra meter upp åt vi frukost och fyllde på vattenflaskorna. Vägen upp till platån innan glaciären kändes nog lite tröstlös, men till slut var vi uppe vid Björlings glaciär. Det var snålblåst och kallt när vi satte på oss selar, stegjärn och knöt in oss. Sprickorna var ganska små och syntes tydligt. Sen går leden på en snörygg upp till klätterleden. En strålande utsikt tillbaka ut över glaciären. Jag passade på att berätta lite om hur glaciären fungerar och påverkar landskapet. Klätterleden är väl säkrad med en vajer. Problemet med via ferrata är att barn ofta är för lätta för att lösa ut falldämpare. Därför kan de drabbas av höga fallfaktorer, som orsakar skador. Därför fortsatte vi med vårt 20metersrep. Jag gick upp säkrad i vajern och tog upp grabben med topprep. Sen fick han vänta medan jag klättrade 20 meter till. Lite omständigare, men säkrare. Vi har klättrat en hel del klättervägg tidigare så han kan den kommunikation och de kommandon man använder. Något enstaka crux med extra steg finns. Svårighetsgraden är mest scrambling och grad I-II, dock rekommenderas viss klättervana. Humöret var fortfarande på topp, men det började bli dags att fylla på energiförråden. Snöflingor började singla omkring och förutspådde sämre väder. Betydligt tidigare än lovat. Toppstugan nåddes lite över 10. Vi tog en längre paus med varm lunch.
På väg uppåt.
När det var dags att bege sig till toppen var vädret betydligt sämre. Dålig sikt och när vi kom upp en bit började snön piska i ansiktet. Kulingvindar och snö kan ta modet ur den bäste. Här gäller det att ha fingertoppskänsla. Ska man vända eller trycka på för att få honom att gå längre än han tror om sig själv. En dålig upplevelse kan avskräcka för framtida friluftsliv, en lyckad bestigning trots svårigheter kan bli ett minne för livet. Jag tryckte på och visade att jag fanns där, utstrålade all trygghet jag kunde. Sista biten var sikten nere i ett par meter och vi följde spåren där folk åkt på rumpan utför. Väl på toppen blev humöret bättre. Vi tog lite snabba bilder och begav oss neråt. Någon tur bortåt nordtoppen var definitivt inte att tänka på, varken för stora eller små. Alpinism handlar om att ta de rätta säkra besluten. Varje gång. Vi skyndade oss ner till toppstugan för ytterligare en fika innan vi begav oss via västra leden tillbaka. Nedklättring med firning i dåligt väder var en onödig risk. Västra vägen i dimma och regn var nog så spännande. Väl nere lyxade vi till det med att bo på fjällstationen.
Nästa dag startade vi sent och begav oss utåt ”Nikka”. Vägen är inte så spännande, men glädjen av att klarat berget och leden ger extra energi. Även på tillbakavägen genade vi med båten. Väl ute i Kiruna väntade en dusch, vila och den största glass man orkar äta. Belöningar är viktiga, för stora och små. Det blev inlandsvägen ner med besök på Ajtte i Jokkmokk och Jamtli i Östersund. Lite historia och kultur ska man också hinna med och ger en förståelse för den miljö man besöker.
Far och son på toppen i snöoväder.
Varför tar man då med sig barn på sådana strapatser? Det finns flera orsaker. Friluftsliv är ett underbart sätt att umgås med sina barn. Från början är det viktigt att se vägen som mål och endast fokusera på de upplevelser man finner där. När barnen blir större kan man sätta tydligare mål var och hur långt. Utmaningarna man möter, precis lagom för att vara både svåra och möjliga att klara, bygger ett självförtroende och en självkännedom man har nytta av senare i livet. Jag använder friluftslivet för att bygga positiva personligheter och självständighet hos mina barn. Ett minst lika viktigt föräldrauppdrag som mat på bordet och rena kläder.
Anders Villumsen
Författare till Uteliv med barn.