Toppen av Mount Kinabalu

Natten har sänkt sig. Den tunna luften på 3.261 meters höjd är frisk och en svag bris får träden längs trappstegen att susa hemlighetsfullt. Sakta, steg för steg följer vi i ficklampornas sken. Om tre timmar går solen upp och då skall vi vara på toppen 4.101 meter över havet.

Inne på Parkkontoret i Kota Kinabalu på Borneo är det kö och det tar en stund innan vi kan anmäla intresse att bestiga Mount Kinabalu, Sydostasiens högsta berg. Formaliteterna är många; dag för bestigningen, övernattning och buss till Kinabalu park måste allt ordnas före avresa. Det hela känns något omständigt men så snart bussen är entrad försvinner bekymren och ersätts av en stegrande spänningen. 

Varm luft fläktar in genom fönstren och dammet från den torra vägbanan klibbar sig fast i våra svettiga pannor. Snart börjar vägen att stiga och det platta odlade landskapet kring staden övergår i böljande berg täckta med regnskog. Efter en dryg timmas färd är vi framme vid Parkhögkvarteret och vår övernattningsanläggning. Ståtligt reser sig Mount Kinabalu upp ur grönskan och så snart vi är installerade börjar förberedelsena för morgondagen. Matsäck, dryck och en grupp att slå följe med skall ordnas och till slut är vi sex personer som delar en guide.

På väg upp
Klockan åtta nästa morgon samlas vi för avfärd. Solen har varit uppe någon timma och det väldiga bergets topp skyms redan av stora vita moln. Ett fenomen, som på grund av temperaturskillnaderna från dag till natt och de fuktiga skogarna, tvingar hundratals besökare att vallfärda till toppen tidig morgon innan molnen driver ihop och skymmer utsikten.
-Hello! My name is Joe, säger en liten, malaysisk man på knackig engelska.Jag är eran guide och kommer att gå med er hela vägen upp till toppen. Ni går alla i det tempo ni vill så håller jag steg med den som går långsammast.
Han nickar uppmuntrande och pekar på en liten buss som skall ta oss till startpunkten några hundra meter högre upp.
-Let´s go!
Så här på drygt 1800 meter är luften kyligare och den täta vegetationen håller solens strålar på avstånd, men bara efter en stunds promenad blir den tjocka tröjan för varm.  Raskt trampar vi på längs den jordröda stigen som sakta slingrar sig upp genom skogen. Lianer, fikusar och enorma palmliknande träd bildar ett grönskande nätverk omkring oss. En vägg av ljud fyller den fukttunga luften med läten från syrsor, ödlor och insekter och någonstans brusar ett vattenfall fram.
-Ta det lugnt i början och stanna gärna för paus, säger Joe på sin knackiga engelska och jag känner att den där pausen snart kommer att behövas.

Vidare uppför
Stigen blir brantare och trappsteg tillverkade direkt på marken eller i form av branta trätrappor dyker allt oftare upp. Skogen omkring oss glesnar och tropiska växter ersätts av bergsvegetatin med mossor, orkidéer, ek, valnöt, lagerträd och myrten. Vårt tempot blir makligare. Jag flåsar anfått och efter att ha erövrat ännu en brant trappa når vi en liten rastplats. Vi slår oss ner och plockar fram vatten och matsäck. Tre små gråa ekorrar gör oss sällskap och vi delar glatt med oss av det vi har. Joe flinar brett.
–Ni kommer att behöva all energi själva, säger han. Och kom ihåg att dricka mycket. Man lurar sig lätt eftersom det är så fuktigt i luften.

Klättringen fortsätter, timmarna går och benen blir allt tyngre. Nu går stigen längs en ravin och till höger där skogen störtar brant ned framträder låglandet i ett fantastiskt grönt panorama. Då och då möter vi bestigare på väg ner.
-Ni har nog någon timma kvar till baslägret, flåsar en kille vi stannar och pratar med. Men det är värt det! Helt klart!

Vi närmar oss 3000 meter. Solen strålar och luften är svalt klar. Hittills har skogen varit ganska hög men nu förändras åter landskapet. Växtligheten blir lägre, träden knotigare och stora buskage sprider ut sig på en allt stenigare mark. När vi svänger runt en krök ser vi äntligen toppen. Helt kalt, likt en räfflig elefanthud, dyker de sista femhundra höjdmetrarna av Mount Kinabalu upp framför oss. Jag stannar och drar efter andan. Där skall vi klättra upp i natt…

Luften tunnas ut
Klockan närmar sig femtiden. Folk flanerar omkring, äter eller läser en bok. Solen börjar dala och stora moln rusar, likt i en skräckfilm, in längs bergssidan med den kyliga vinden. Jag är glad att jag köpte en extra tröja nere i dalen och ryser lätt när jag tänker på den kommande natten. Upp till 3500 meter känner man normalt inte av höjden, men när vi går högre, luften  tunnas ytterligare och syrehalten blir lägre kommer det att märkas. Även om risken för höjdsjuka är obefintlig före3.800 meter ökar risken för huvudvärk, hjärtklappning och det blir tyngre att andas. Dessutom har vi hört att det blir väldigt kallt på toppen och klättrar man för snabbt kan väntan på soluppgången klockan 06.30 bli en plåga.
-Tre timmar klarar ni er på, säger Joe och vi beslutar oss att trotsa de andra grupperna på väg upp och vänta med att börja klättringen till klockan tre.

Månen lyser vägen
Efter knappt fem timmars sömn kliver jag yrvaket ut i den tysta, månbelysta natten. Kall luft fyller lungorna och en pirrande känsla sprider sig i kroppen. Ännu har vi inte nått trädgränsen så vi tänder ficklamporna och börjar klättringen uppför en brant trästege. Förutom våra försiktiga steg och dämpade småprat är det enda ljud som hörs en lätt susning i trädkronorna. Då och då dyker månen fram bakom molnen och ett silverfärgat sken letar sig spöklikt ner mellan de knotiga mossklädda träden. Sakta, sakta kliver vi uppåt. Luften är tunn och det blir allt tyngre att andas. Snart lämnar vi skogen bakom oss och står på kalfjället. Här räcker månens sken för att guida oss och ficklamporna släcks. Nedanför glimmar ljus ifrån bebyggelsen likt stjärnor och hela världen tycks stå stilla.
-Nu blir det lite tuffare, säger Joe. Stigen tar slut här.
Istället ringlar ett rep upp över berget. Den sista biten till Low´s Peak, toppen, går rakt upp på granitklippan. Repet är till för att visa vägen och att hålla sig i när man klättrar. Än ser vi inte själva toppen men nu återstår bara dryga hundra meter i höjd. Klättringen är desto längre och med hjälp av repet segar jag mig fram. Pauserna blir allt tätare. Vi passerar människor på väg upp och ler matt. Framför mig breder en enorm platå kantad av spetsiga toppar ut sig i månskenet. Men trots att den sista biten är relativt flack känns benen som bly och orken tryter. Tanken på att ge upp blir allt starkare, men Joe peppar:
-Har du tagit dig så här långt måste du ju fixa sista biten också!
Soluppgången närmar sig och ett rödgult sken stiger upp bakom de spetsiga bergstopparnas svarta siluetter. Jag sätter mig ner och bara tittar, toppen får vänta. Sakta ljusnar det, berget dränks i en gyllene ton och långt nedanför träder hela dalen fram i morgonljuset. Uppe på Low´s Peak är det fullt med människor som börjar röra sig nedåt igen och jag är glad att jag väntade. Så reser jag mig och klättrar tillsammans med Joe och en gruppkamrat de sista metrarna upp på toppen. En halvtimma senare; 07.00 står vi där med platån åt ena hållet, ett 912 meter djupt stup åt det andra och långt där nere syns hela Kinabalu Park. Ensamma i morgonljuset med isande vind bitande i kinderna. På toppen av Mount Kinabalu, 4101 meter över havet.

Text och foto: Katarina Petersén

Fakta om Borne och Kinabalupark

Fakta Kinabalu Park och Borneo