Svarthammarhola. I bergatrollens källare.

En upp till trettio meter tjock glaciär inne i Svarthammarhola som hyser Nordens största grottsal. Sedan länge har en extra stark ficklampa införskaffats för att lysa upp de enorma passagerna. Ett och annat patetiskt försök har tidigare gjorts i andra grottor men man når inte upp till taket med en vanlig pannlampa. Rep. Isskruvar. Nej, jag tar de Ryska. Några kilar, slingor och karbiner. Bort med varannan kil. Någon hexa och tricam. Sele till mig och vännen. Packlistan blev minimal. Ett tidigare försök misslyckades på grund av avhopp. Nu är vi på väg. Förväntningarna är stora. Vi kör in på väg 830 mot Sulitjelma. Tunneln. Här är det men var är stigen? Är det den? Nej, den! På andra sidan vägen. Tror jag. Det luktar grotta. Nej, det är nog tunneln. Vår iver är stor. Vattenflaskan fylls på vid bäcken på andra sidan vägen. Var är grottan? Där uppe kanske? Fortfarande inställda på att ta oss ner på natten äter vi ett ordentligt mål mat men inser snart att fem timmars grottning skulle innebära att vi är tillbaka vid bilen klockan sex på morgonen. Bilen bäddas, kylvarorna tas in i tunneln.  Det kommer en puff med kallrök varje gång en bil kör genom den och luften kommer ibland förbi vår bivackbil. I sommarvärmen är det uppfriskande, nästan kallt. Vinden ligger på i andra öppningen och luften blir snart kylig under sin passage genom berget.

Nästa morgon. Hett. Väldigt varmt. Kylan från tunneln kommer nu ut en kvarts mil bort på grund av att vinden har vänt. Vi öppnar bakdörrarna för att svalka oss. Efter att ha jobbat natt är man inte så morgonpigg. Ner med liggunderlagen från fönstren. Kläder. Frukost. Vi byter om till grottmundering. Vännen tar repet. Jag tar resten. Vi börjar vandrigen uppåt. Det är brant. Varmt. Efter ett otal pauser börjar jag tveka på om vi är på rätt stig. Skulle det vara så här långt upp? Vi tar en liten paus och går vidare. Snart är vi inne i en dal med lodräta bergväggar. Likt en jättelik andedräkt ser jag den. Grottan. Det kommer enorma mängder kall dimma ur berget, som ur tunneln dagen innan men bara mer ur underjorden. Luften krullar sig av temperaturskillnaden på nästan trettio grader. Som en jättelik, tyst röst där nerifrån. Inget hörs men inombords känns en mörk röst som säger AHHHHHH. Jag går upp och ser ett enormt hål som lutar ner i klippväggen. Jag står på stenskrot som fortsätter ner i djupet. Så sugande, lockande och förföriskt. Här är den. Nedre ingången. Nu ska vi ner men en liten paus först. Det är riktigt kallt vid ingången. Solen värmer skönt när man går ner en bit i dalen.

Nu. Vi går ner i grottan. Nerför stenskrotet i ett jättelikt svalg. Över oss är en avlång mun med blå himmel som tak. Ju längre ner vi kommer ser himlen gråare ut på grund av dimman i berget. Snart är det is under våra fötter. Sand och sten sitter fastfruset. Glaciären. Vi kikar runt lite och går fram till en kant. Här ska vi ner. Här? Nej, kanske där borta. Vännen går fram till kanten för att ta en bild ner i djupet. Var försiktig! Vi hittar en väg ner under en stor istunnel. Snart är det halt. Jag gör ett försök med stödrep som hålls i händerna och bakom min rygg. Nej, det här känns inte bra. Det är halt, brant och djupt. Kanske tar vi oss inte upp igen. Min tvekan är stor eftersom mitt sällskap saknar erfarenhet. Vi får nog rigga fullt. Med hänsyn till den vackra och ömtåliga miljön kan jag inte med att borra i isen. Det måste finnas någon sten någonstans? Där kanske? Nej. Här? Nja. Nej, den. Den blir bra. Rundslinga riggas och snart har vi ett fastfruset stenblock som riggningsankare. Håller den? Jag slår och sparkar och den sitter fastlimmad i isgreppet. Några testryck i repet. Bra. Vi selar på och efter att ha lämnat instruktion åker jag ner först för att kunna nödbromsa nerifrån. Det blir brantare. Bitvis kan man klättra på stenblock som ett vattenflöde har vaskat fram. Nu är jag vid steget. En nästan vertikal isvägg på tre meter. Vi har inga stegjärn. Branten forceras genom att glida med hela kroppen mot isen för att minimera fallrisken. Nu står jag bra och snart är vi båda nere. Fast bara på första steget. Vi ska ner en bit till. Jag tittar ner i repsäcken. Räcker repet? Kanske. Inte så långt kvar. Jag halkar och förstör några istappar. Kanske växer de till sig under nästa vinter? Kanske aldrig mer. Jag ser repor i stenen från stegjärn. De är kvar för oöverskådlig framtid. Vem gör så? Ivriga turister? Jag ser ner över kanten. Går det här? Jo, det går att klättra. Vi stannar upp en stund och ser oss omkring. Snart ser vi kanten vi stått vid nyss. Där uppe? Långt uppe. Överhängande is och kanske tio meter ner till golvet. Hålan hade kunnat bjuda på en olycklig överraskning. Kanske borde vi inte stått där? Nej, hade vi vetat hur det ser ut skulle kanten undvikits.

Vi ger oss vidare ner. Nu är det ren sten en bit. Sen tar isen vid. Vi hör ett gurglande vattenljud där nere från botten av ett grotthjärta. Det smäller till i ett dovt knackande ljud som bara glaciäris kan skapa. Vatten droppar från taket. Grottan lever! Isen är lagrad och enormt tjock. Man går under isen hela vägen ner. Här och där sitter en sten fast i taket. Nu har jag kommit till stoppknuten. Fyrtio meter rep räckte inte. Fasen. Ett försök att ta sig ner till botten. Bara några meter till. Jag kopplar loss och klättrar på stenblock. Det är inte så brant men tillräkligt halt för att riskera att bli kvar i djupet. Om någon av oss trillar i vatten måste vi komma snabbt upp. Avbryt. Nej, vill inte. Avbryt. Nej, jo. Det är bäst. Bara att inse. För kort rep. Efter en snabblektion till vännen i teknik med repklämmor ger vi oss uppåt. Repet har styvnat av is. Jag matar ner det i säcken medan vi stiger. Samma väg som vi kom. Jag tittar bak en extra gång. Så lockande, gurglande och vackert. Isens blå bågform och ljuset som fortfarande sipprar in genom springan i taket. En utomjordisk miljö på jorden. Underjordisk. Ett underland. Snart var vi uppe. Vi tog en annan väg upp. Rakare. Säkrare. Några får tittar nyfiket ner på oss när vi närmar oss öppningen. De söker också svalka. Vi söker värmen. Det gick inte. Bättre lycka nästa gång. Lite bättre kläder och längre rep.