Besök i glaciärens inre

Besök i glaciärens inre
Den 30 gradiga februarikylan tränger inte igenom den täta skoterdräkten, där vi i brant stigning kör upp på Longyearglaciären. Plötsligt stannar scooterkaravanen. Erik Wike, guide på Svalbard Polar Travel, kliver av sitt fordon.
-Här är det, säger han och pekar på ett 70 cm brett hål mitt i snön. Här är ingången till issprickan!

Färger från djupt blått till ljut violett omger oss där vi står och blicka över Longyearbyen på Spetsbergen.

Utsikten från glaciären är överväldigande. Trots att det är mitt på dagen ligger mörkret tätt kring Longyearbyen på Spetsbergen. Färger från djupaste blått till svagt violett omger den snöklädda dalen och en enorm måne vilar tungt över fjälltopparna. Djupt inunder oss, ett tjugotal meter ner, ligger issprickan i den tusenåriga ismassan och väntar. Hålet ser alldeles för litet ut och en pirrande känsla sprider sig i kroppen.
 -Många blir nog lite förvånade och rädda när de ser hålet i snön, säger Geir Halvorsen även han guide för Svalbard Polar Travel. Även om vi har förklarat vad isgrottning innebär är få beredda på att vi skall fira oss ner i en spricka uppifrån. De förväntar sig en grottöppning man går in i från sidan.
Glaciärerna på Svalbardområdets 62.000 kvadratkilometer upptar nästan 60 procent av landytan. Stora, oformliga och vackra, ringlar de sig ner mellan fjälltopparna och täcker landskapet med is. Korsade av djupa blåskimrande glaciärsprickor som under sommarmånaderna fylls av brusande smältvattnenfloder. Under vintern täckta av ett jämnt snötäcke där floderna fryser och bildar isgångar på sprickornas botten.

Ner genomsnö och is
De tio metrarna ner till sprickans första isplatå går på repstege genom en mörk, smal brunn av hårt packad snö. Enda ljuset är pannlampans sken som reflekteras i snön. En lätt panikkänsla kramar magen. Repet kring bröstkorgen är en klen tröst och fingrarna griper krampaktigt i stegen. Efter ett par trevande kliv nedåt vidgar sig brunnen och jag blickar ner mot bottnen. Ett svagt surr av de andras röster når mina öron och jag ökar på takten.
Eftersom isgrottning är både fysiskt krävande och tar tid är gruppen inte större än sex personer. Turen ner i Longyearglaciärens inre kommer att ta ett par timmar.
-Det är väldigt viktigt att ta det lugnt vid den här typen av aktivitet. Ibland märks ett visst grupptryck, säger Geir. Därför måste man att göra alla uppmärksamma på att de inte måste vidare utan kan stanna när de själva vill.
Han förklarar också att det som guide är viktigt att läsa av folk, både före isgrottningen och under turen. Typiska tecken på nervositet och stress är när de börjar prata högt eller skratta hysteriskt. Personer med klaustrofobi bör undvika att följa med. De flesta människor med normal kondition och hälsa har dock sällan några problem.
-Jag har haft med mig folk i åldrarna tio till sjuttio. Vi har mycket god säkerhet. Skulle någon tappa fattningen och inte kunna ta sig upp själv, drar vi upp dem med hjälp av rep.
Väl nere upptäcker jag att jag hållit andan. Temperaturen i grottan ligger på omkring sex minusgrader men det känns förhållandevis varmt. Efter att ha lossat repet kring bröstet drar jag in den fuktiga luften i lungorna och ser mig omkring. Vi står på en platå inne i sprickan och ytterligare ett par meter ner blir den bredare och bildar en enorm grotta av is. På en snöhylla intill oss brinner en oljelampa som Erik tänt. Skenet får väggarna att vibrera. Vita, blå och turkos färger spelar i ljuset och luften är dimmig av våra andedräkter. Ljudet av röster dämpas av snön och en andaktsfull stämning fyller grottan.
-Vi börjar med en tur in i isgångarna, säger Erik med lugn stämma. Var försiktiga så att ni inte halkar.
Vi vänder på klacken och bakom en utskjutande isvägg öppnar sig en mörk gång. Allt är täckt av is och det ser ut som om någon skurit fram en stig genom ismassorna. Sakta lämnar vi platån och den upplysta grottan bakom oss; guidade endast av pannlamporna på våra hjälmar. Skorna slinter på det glatta golvet och det är svårt att hålla sig på benen. Ibland måste vi ducka för istappar och snö. På sina håll blir marken ojämn och vi får klättra upp för små isfall längs den slingrande stigen. Det är som att glida fram i en dröm. De andra försvinner bort runt en krök och det blir mörkt och tyst. Paniken från tidigare släpper sakta och övergår i fascination.

Vindlande gångar av is
Klättring och vandring ovanpå glaciärer har länge varit populärt, både bland äventyrare och turister. Nya aktiviteter och möjligheter dyker hela tiden upp och nu kan man alltså besöka ismassornas inre.
-Jag vågar inte lova, men jag tror vi är först med isgrottning, säger Ulf Prytz, ägare av Svalbard Polar Travel. Ingen av oss här hade i alla fall hört talas om isgrottning på det sättet vi bedriver det innan vi började.
Efter ett hundratal meters vandring blir sprickan trängre och de täta isväggarna kryper närmare. Slutligen blir stigen för smal för att komma vidare och vi vänder tillbaks mot platån. När vi åter samlas runt oljelampan pratar alla i munnen på varann.
-Vilka otroliga blåfärger!
-Såg ni stenarna som hade frusit fast i taket?!
-Vilken jäkla kick!
Erik ler stort och tar fram en termos med rykande svart kaffe. Medan han serverar oss pekar han nedåt nästa platå och frågar vilka som vill fortsätta.
-Vi har ungefär ytterligare tio meter ner till grottans botten. Ni blir firade ner genom ett isfall med hjälp från oss häruppe och av stegen vi har monterat i isen.
Några har redan börjat förbereda sig för nedklättringen och jag tar mig försiktigt över platån, bort till dem. Platån slutar och störtar i en 90-gradig vinkel rätt ner mot grottans botten. Jag ryggar förskräckt undan och smyger sedan sakta framåt igen. En minimal klätterstege av stålvajer sitter fästad i isen. Blicken följer den där den försvinner ner över kanten. Här har smältvattenfloden under sommaren störtat de tio metrarna ner i grottan och karvat ut ett rör av is. "Inte en chans". Jag skakar på huvudet åt Eriks håll.
-Ingen behöver klättra ner om de inte vill men jag måste verkligen rekommendera alla att försöka, säger han entusiastiskt. Det är fullkomligt säkert och vi hjälper er med klättringen. Ni kommer inte att ångra er.
Första personen i gruppen är på väg ner över kanten och efter ett par minuter kommer repet upp tomt. Nere på grottans botten hörs en upphetsad röst och snart ser vi honom vinka upp mot oss.
-Döhäftigt! Ni måste komma ner.
En efter en klättrar ner och när vi bara är två kvar bestämmer jag mig. För sjutton, jag måste pröva! Säkringen fästs runt bröstkorgen. Sakta kryper jag baklänges mot kanten av platån. Stegen dyker upp och foten letar efter fäste. Repet stramas åt. Plötsligt är jag över kanten och inne i isröret. Sakta neråt, trevande vidare efter stegpinnarna som inte är bredare än att en hand eller fot ryms åt gången. Andningen är snabb och blicken fästad rakt fram, in mot den blanka, glittrande isen. På sina håll är isen helt genomskinlig för att sedan övergå i blått eller nästan svart. Här och där liknar den vit stearin som sipprat utmed väggen och på ett ställe syns stenar infrysta likt upplimmade konstverk i isen.   

Blått, svart, vitt och silver
På darrande ben står jag nedanför isfallet och drar en suck av lättnad. Grottan vi befinner oss i är omkring tio meter i diameter och högt ovanför bildar is och snö en enorm kupol. Islagren i väggarna berättar glaciärens historia, likt årsringar i ett träd.
-Allt efter väderförhållandenas inverkan under årens lopp har lagren packats olika hårt. Ju hårdare isen tryckts samman desto blåare blir den. Det är de transparanta syremolekylerna som under tryck avger färgtonerna, förklarar Geir.
Blått, svart, vitt och silver. Där sandstripor frusit in glimmar det som av guld. I den bortre väggen fortsätter sprickan och ännu en isgång försvinner bort i glaciären. Vi klättrar upp på en snöhög mellan några enorma istappar och fortsätter in genom sprickan som bara någon meter in är tilltäppt av snö.

Under sommarmånaderna smälter isen i glaciärerna och bildar floder och gångar (höger på bilde) inne i  ismassorna. När de kalla vintermånaderna fryser glaciärerna är det möjligt att gå på upptäcktsfärd i de mörka gångarna.

Text och foto: Katarina Petersén